Jag skrev nyligen en text där jag ställde mig kritisk till denna nyateism som sveper över ”Väst”, något jag tänkte kommentera lite närmare. Men först: Någon kanske undrar över varför jag gör detta? Varför stör jag mig på ateister? Faktum är att flera av mina närmaste vänner och familjemedlemmar är ateister och jag stör mig faktist inte alls på deras livsåskådning. Den finns ateister bland dem jag älskar som mest här i världen. De flesta ateister är f.ö hyggliga typer. Det är inte dem jag är intresserad av att kritisera. Problemet är att denna nyateism ofta visar prov på väldigt arroganta drag, den är evangeliserande samt söker konfrontation. Jag avskyr översitteri. Många ateisters ideologiska verksamhet tycks många gånger vara helt baserad på tekniken att håna religiösa. Det är sådana typer som ska kritiseras. Låt mig exemplifiera.
Surfa in på valfri ateistisk internetsällskap som helst, exempelvis ”Sveriges Ateister” på Facebook. Vad diskuteras där? Diskuterar de praktiska detaljer kring ateism? Diskuterar de vad som händer med deras medvetande när de dör? Är det materiella livets mening en vital del av samtalet? Nej, nej och åter nej. Verkar medlemmarna på sådana sidor alls vara intresserade av en diskussion kring vad det innebär att vara ateist? Väldigt sparsamt. Faktum är att de tycks ofta inte vara intresserade av att diskutera detaljerna kring sin (icke)tro överhuvudtaget. Vad fångar då deras uppmärksamhet? Vad många ateister är besatta av att diskutera är istället RELIGION.
Sida upp och sida ner handlar diskussionen om religion. Det är direkt slående att denna ateistiska rörelse förefaller i princip sakna en egen substans. Hela verksamheten tycks istället handla om att kasta smuts och håna samt förlöjliga dessa som de identifierar som religiösa. Vi får veta så försvinnande lite om ateism i sin egen rätt. I utbyte förses vi med det ständig återkommande budskapet angående hur idiotiskt det är att vara troende. Sidorna översållas av karikatyrbilder av religiösa figurer, symboler och personer. Vi får läsa att de religiösa är irrationella galningar. Samtalet avhandlar ”låtsasgubbar” i himlen och självmordsbombare. Så trummar det på i det oändliga. Envar som inte underordnar sig den materialistiska världsbilden riskerar att bli avhyvlad. Tolerans och förståelse förefaller lika frånvarande här som i andra religiös-fundamentalistiska sammanhang. Men vad är deras huvudbudskap?
Argumentationen för denna nyateism kan skalas ner till två grundläggande påståenden. Detta gäller både de mera sofistikerade tänkare som Dawkins, Harris eller Hitchens som deras undervegetation till supporterklubbar på internet. Argumenten är kortfattat följande:
Evolutionensteorin har gjort diverse gudsförklaringar onödiga.
Religion är den huvudsakliga orsaken till krig och konflikt.
Påstående två är egentligen en sorts moralargument som ska understödja nummer ett. Argumentet att religion skapar konflikter legitimerar även inställningen som omhuldas av många ateister, nämligen behovet av att göra oss av med religion. Väldigt stor del utav exempelvis Richard Dawkins argumentation i boken Illusionen om Gud grundar sig på argument två och förvånansvärt lite på nummer ett. Väldigt lite diskuterar han förslagsvis teisternas starkaste gudsargument som exempelvis fine-tuned universe theory, att vårt universum under universums historia ständigt verkar vara ”finjusterad” för liv, en teori som enligt mig faktist är problematisk för ateister. Inte heller diskuterar han exempelvis fenomenet near death experiences (NDE:s) där ett flertal av specialister anser att det inte går att utesluta möjligheten att medvetandet kan fortsätta existera utanför kroppen. Av utrymmesskäl väljer jag just nu att koncentrera mig på argument två.
Krig och religion. Vi hör det ständigt. ”Religionen är roten till allt ont” eller som Christopher Hitchens utryckte det: ”religionen förgiftar allt”. Att religion har orsakat krig förnekas knappast av mig eller någon annan. Det finns mängder av anledningar till att krig startats. Vanliga orsaker kan vara kamp om naturtillgångar, törsten efter rikedomar, politisk konkurrens mellan rivaliserande maktcentra eller rivaliserande klaner eller familjer, kamp mellan ideologier, föreställningar om hämnd, framgång, den ena gruppens ära, hjältemod, manlighet, osv. I John Keegans utmärkta bok Om Krigets Historia framförs teorin att de första krigen hade sina grunder i kampen om kvinnorna. Och ja, krig kan även ha sin grund i religion. Men det är inte ateisters argument. Argumentet lyder att religion är den primära orsaken till krig ( Författare som Dawkins och Harris antyder detta dock indirekt ). Utsagor som att religion är den huvudsakliga källan till konflikt och blodutgjutelse kan dock till viss mån prövas empiriskt.
Och det är lika bra att säga det på en gång: Det finns inga bevis för att religion är den primära orsaken till blodsutgjutelse.Det förefaller vara den sekulära statens tillrättalagda berättelse om sin egen förträfflighet. I betoningen av motståndarens negativa aspekter framträder konturerna av den egna framgången tydligare.
Exempelvis undersökte Vox Day i sin provokativa bok The Irrational Atheist religionens roll i krigandets och dödandets historia. Studien lutade sig mot Encyclopedia of Wars utav C. Philips och A. Axelrod som katalogiserar 1763 krig genom historien. Slutsatsen blev att blott 123 krig (6,92 procent)kan rimligen anses ha berott på religion. Inte mycket att hänga i julgranen.
Ytterligare en studie utav Greg Austin, Todd Kranock och Thom Oommen undersökte religionens roll i 100 större krig i världshistorien genom att granska fem komponenter:
a) Religionens spridning i motivbilden
b) Starkt stöd från religiösa ledare
c) Angrepp mot fiendens religiösa symboler och heliga platser
d) Religion som ”mobilizer”, d.v.s religion som orsak för befolkningens vilja att delta i kriget
e) Religiösa motiv och tal hos det politiska ledarskapet.
Slutsatsen blev att blott 4 krig på deras lista kom upp i en påtagligt religiös dimension, de uppfyllde 4 eller 5 komponenter (Arabiska expansionen, Korstågen, Reformationskrigen i Europa och al-Qaidas terrorkrig). Man skulle kunna fylla ut listan med kanske ytterligare ett tiotal krig men mer än 15 krig av de 100 större blir det knappast.
Faktum är att om man börjar granska närmare dessa ateistiska utsagor finner man oftast inget annat än vandringssägen, selektiv historiebeskrivning och ibland ren historieförfalskning. En slutsats som Austin, Kranock och Oommen kom fram till är ganska relevant i sammanhanget:
Atheistic totalitarian states (Stalin’s Russia and Mao’s China) have perpetrated more mass murder than any state dominated by a religious faith (s. 17)
En rysk-ortodox ikon som föreställer präster som blir skjutna av kommunister
Att militant ateistiska stater har iscensatt stora blodbad och detta under 1900-talet förbises alltid i det ateistiska samtalet om religion. Som jag tidigare påpekat gjorde de sovjetiska ledarna redan från början ingen hemlighet av att de var en militant ateistisk rörelse som sökte att utrota ”vidskepelse”. De första rapporterna om massavrättningar utav präster började strömma in redan under den Ryska Revolutionens första månader. Antalet dödsoffer kan sammantaget räknas i hundratusentals.
Ateistiska korståg. En intressant aspekt utav ovan nämnda studie är att om man skulle betrakta ateism som en religion och tillämpa studiens metodik med dessa fem komponenter skulle exempelvis Franska Revolutionen 1789 kvalificera sig som en konflikt med påtaglig religiös dimension. Den uppfyller nämligen komponenterna A, C, D, E. (B går ju inte bedöma eftersom den ateistiska rörelsen under den Franska Revolutionen inte hade ett prästerskap). Revolutionens företrädare sökte aktivt att utrota katolska praktiker och katolicismen själv. Prästerskap fördrevs eller avrättades. En lag från 21 Oktober 1793 påbjöd exempelvis att samtliga präster som inte svurit trohetsed till den revolutionära civila konstitutionen skulle avrättas på plats. Kyrkor angreps, religiösa symboler som kors och kyrkoklockor förstördes. I det lojalt katolska landskapet Vendée dödades sammanlagt kanske så många som 50 000 civila människor som av vissa historiker kallas den första moderna folkmordet. Tusentals präster, kvinnor och barn dränktes i Nantes. Kulmen av denna ateistiska kult nåddes 10 November 1793 då gudinnan ”Förnuftet” firades i Notre Dame.
En kinesisk affisch från 1967 med texten ”Förstör den gamla världen och skapa ett nytt”, avbildades en arbetare som krossar ett krucifix, en Buddhastaty och en kinesisk religiös text.
Den här typen av antireligiösa kampanjer (det är inte orättvist att prata om ateistiska korståg) återupprepades i olika kommunistiska revolutioner under 1900-talet, i exempelvis Ryssland eller Kina och resulterade i oräkneliga dödsoffer och ofattbart mänskligt lidande. Det hände att de ateistiska förföljelserna utav religiösa resulterade i folkliga uppror som i förslagsvis Mexico på 20-talet (kallad La Cristiada). I ljuset av ovanstående berättelser framstår ateismens roll som självklar fredsagent väldigt märkligt. Med tanke på hur ofta man hör talas om religiöst våld, måste man fråga sig varför det är så tyst om ateistiskt våld?
Detta inlägg är en sorts reaktion på Jeppes kritik utav Facebookanvändning. Jag har personligen varit gravt Facebookberoende och jag delar inte Jespers negativa inställning till fenomenet. Det skall dock understrykas att Jeppes kritik är både legitim som underhållande. Min text är dock inte en kritik utav Jeppes utan erbjuder en annan syn på fenomenet. Enligt mig gynnar Facebook mänskligheten.
Kort sagt är Facebook är en kommunikationsmedel som erbjuder människor att dela ut – och även ta del av – små händelser ur livet i form av fotografier, statusuppdateringar etcetera Facebook är en persons liv i miniatyr eller kanske snarare bilden av livet som han/hon vill förmedla. Eftersom den speglar en viss verklighet så har denna community fått en stor genomslagskraft världen över. Tanken är att ingen är anonym och alla uppträder i de absolut mesta fallen under sitt riktiga namn och omger sig med ett socialt nätverk som allra oftast överensstämmer med den verkliga motsvarigheten.
bild: Wikipedia
Denna unika insyn i andra människors tillvaro samt möjligheten att manipulera andra människors bild av en själv kan givetvis ge upphov till synes ”märkliga” beteenden. Handen på hjärtat – vem har inte snokat på arbets – eller skolkamrater i allmänhet och ex-pojkvänner respektive flickvänner i synnerhet? Likaså så är man fullt medveten om att dessa agerar likadant? Vilken idog facebookanvändare skulle inte skriva under på att en i sitt eget tycke ypperlig statusuppdatering som förblir okommenterad eller till och med ”ogillad”(för att tala om facebooktermer) kan förstöra humöret på samma sätt som ett skämt som inte går hem i fikarummet? Listan kan göras lång. FB erbjuder en unika möjligheter. Många blir fartblinda och blir beroende av uppmärksamheten.
Detta koncept gör att ens sociala liv till stora delar flyttar sig ut på nätet. Enligt mig är det absolut inget fel i det. Snarare tvärtom. FB har gjort det möjligt att upprätthålla ett socialt nätverk som annars hade fallit i glömska. Facebook erbjuder oss att upprätthålla relationer som vi annars omöjligen skulle ha tid med. Jag har hört många gnälla på att de har Facebookvänner som inte ens hälsar på dem i mataffären. Men vad gör det egentligen? Alla människor är inte lika sociala i verkligheten. Facebook erbjuder dessa människor ett alternativ. Vad är fel med detta?
Jag har skrattat med många av mina FB-vänner. Jag har lidit med många av dem i deras lidanden. Ytterligare en kategori vänner gör mig irriterad. Vissa människor verkar vara födda till att skryta och de kan irritera mig oerhört. Men det betyder inte att jag önskar att de upphörde med sitt skryt. Tvärtom, de berikar mitt liv.
Jag har upplevt mycket gemenskap på Facebook. När jag har varit ensam har Facebook fungerat som ypperligt sällskap. Jag har tröstat folk som har varit ledsna. Andra har tröstat mig när saker har gått snett. Jag har tillsammans med många andra hejat på Sverige i fotbolls-EM. Genom åren har jag hunnit bekanta mig med mängder av original i olika sammanhang. Politiskt sträcker sig mina vänner längs hela höger/vänster-skalan. F.d skinnbollar som jag gick i skolan med samsas med folk från den yttersta vänsterkanten.Flera är fotbollskillar, andra är homoaktivister. Min vänlista är en total mångfald utav röster. Flera av mina vänner är djupt troende kristna. Andra är muslimer. Ester, svenskar och en och annan amerikan samsas på vänlistan . Tack vare FB kan jag följa en kär vän i Australien. Inget av detta hade varit möjligt utan Facebook. Facebook är en sorts påminnelse om mitt liv, vad jag har gjort och vilka jag har träffat.
Orka! 