När folk i allmänhet tänker på spel så tänker dom på krigssimulatorer eller äventyr i enorma fantasyvärldar, dom tänker på nördkultur, dom tänker på onlinespelande, vissa kanske till och med upptäckte att TV6 sände mästerskapen i Dota 2 och funderade en stund över hur stort det verkar ha blivit med spel. Dom allra flesta tänker inte på spel när dom tänker på immigrationskontrollen i ett forna östblock.
I spelet ”Papers, please” stjuter du inga aliens, eller hoppar på svampar eller möter några vänliga troll i en chatt, nej det du möter är en oändlig ström utav grå, slitna ansikten som vill komma in i ditt land Arstotzka och du möter dom inte med ett svärd i handen eller en eldboll från näven, du möter dom med två stämplar, en grön som representerar friheten att komma in och en röd som representerar ett bryskt avslag.
Du är ingen episk hjälte i Arstotzka, ingen storslagen resa väntar dig och dina trogna följeslagare, du är en passkontrollant till ett fiktionellt ryssland under 80-talet. Du är inte där av egen fri vilja, du är där för att du vunnit tjänsten på ”arbetarnas lotteri-dragning”, du får ett gratulationskort med information om vad du ska göra och var din familj ska bo. Det kanske ser ut som ett erbjudande men alla invånare vet vad det är, det är en order om inställande i Arstotzka tjänst, man har inget val, man gör vad regeringen säger åt en att göra.
Till en början tyckte jag ”Papers, please” var hysteriskt roligt, det kändes som en parodi på järnridån med alla sköna kommunistreferenser men efter att ha suttit och stämplat pass och kontrollerat folks papper ett tag fastnade skratten i halsen på mig. En man kommer in i mitt bås, han är glad att få komma ifrån sitt hemland där han och hans familj förföljs av regeringen, hans papper är oklanderliga. Han förklarar för mig att hans fru är bakom honom och han ber mig släppa in henne också innan han försvinner och hans fru tar hans plats i båset. Hon ger mig sitt pass men saknar ett intyg som krävs för immigration till Arstotzka, jag tar upp det med henne men hon förklarar att hon saknar dessa papper, hon ber för sitt liv att få komma in. Jag kan gå emot reglementet och släppa in henne, men då bötfälls jag då jag redan har fått anmärkningar idag, böterna är höga för regelbrott, min familj behöver varje öre till medicin. Jag har en röd och en grön stämpel, jag bestämmer om denna kvinna ska dö eller inte eller om min familj blir utan medicin eller ej.
”Papers, please” utspelar sig uteslutande i ett tullbås. Dina verktyg är en regelbok, som uppdateras dagligen med nya regler från regeringen, och två stämplar, en grön och en röd. Efter ett tag utrustas båset med andra verktyg som en skanner och dylikt. Allt presenteras med enkel grafik som luktar super nintendo och känns passande järnridå. Spelet går i stora drag ut på att kontrollera folks papper, leta efter saker som inte stämmer överens, jämföra dokument och förhöra folk om allt som inte stämmer. Det låter som en helt sjuk spelidé och rent ut sagt tråkigt men faktum är att spelet är fantastiskt välgjort och engagerande. Det är ett rätt otäckt spel, det får en att fundera över ens egna moraliska grunder och ibland kommer jag på mig själv med att småle när jag stämplar rött i ett pass, haha din parasit du kommer inte in i MITT land, vem är jag?
Senare i spelet kan man ta röntgenbilder på resenärer för att kontrollera att dom inte bär på vapen eller kontraband, det skannas ut en bild på dom där dom står nakna och ibland har dom tejpat fast vapen eller olagliga mediciner på sin kropp men ibland har dom bara gått upp lite i vikt och man känner sig som ett as som förnedrat dom men det måste göras min son är sjuk och behöver medicin och jag vill inte ha en anmärkning som kostar mig den.
Spelet har faktiskt en historia som innefattar terroristdåd och agenter från ”motståndsrörelsen” som försöker muta en. Spelet har 20 olika slut beroende på ens val. Spelet kan ta slut för att regeringen upptäckt att man tagit mutor, eller inte tjänat ihop tillräckligt för att betala hyran eller förlorat hela familjen i sjukdom. Det finns flera olika slut för att ha ”klarat” spelet också men för att nå dit måste man offra många människoliv på vägen. Spelet är trots sin enkla natur full av överraskningar som bara ökar på spänningen.
Man skulle kunna kalla ”Papers, please” för en thriller, ett slags skräckspel där du inte är någon storskalig hjälte men dina handlingar har ändå en stor påverkan på ditt liv, landet och dess immigranter och rörelser. Ibland överraskar spelet med att skicka in en flicka som sticker åt dig en lapp där hon förklarar att hon ska säljas till en prostitutionsring och att hennes hallick befinner sig i samma kö, ska du sätta dit honom och rädda flickan eller ta hans mutor för att dryga ut familjekassan. En mystisk man från ”motståndsrörelsen” ber dig släppa igenom specifika personer, om du gör det eller ej är helt upp till dig men alla beslut påverkar vilket slut du kommer få och det är oerhört spännande en bit in.
”Papers, please” är ett helt fantastiskt indiespel och påminner inte om något annat jag spelat och jag kan inte sluta spela det hur mörkt och hemskt det än blir, det är ett fascinerande koncept, en thriller helt befriat från plattformshoppande eller magier eller onlinestöd. Ryssvibbarna roade mig till en början men efter ett par timmar kändes jag fast i ett diaboliskt nät ett hemsk underbart nät.
Glory to Arstotzka
Orka! 