Jag VS kvinnorna

Kvinnor mitt livs njutning och mitt livs gissel på samma gång. Jag älskar dom men dom går mig ständigt på nerverna och jag talar givetvis inte om kvinnor rent generellt utan kvinnor jag valt att leva med på ett eller annat sätt.

Vet inte exakt vad det är men jag har en förmåga att reta gallfeber på dom och som jag sa så har jag ingen aning om vad jag gör exakt för att reta upp dom. Fast det kanske snarare är så att jag inte vet vad jag bör göra för att inte orsaka ett redigt storgräl med dom. Det känns som jag talar ett språk som dom finner opassande och provokativt. Om jag säger ”hej älskling” så hör dom ”skit på dig slyna”. Det finns många legitima skäl till att kvinnor lackar ur på mig, jag är lat och blir ganska lätt provocerad men oftast kommer utbrotten när jag minst anar dom, visst jag känner ju pirret innan skitstormen kommer, det reagerar kroppen som en barometer på men anledningarna till dessa är många och totalt oförutsägbara. Oftast hinner man tänka ”ok vad är på gång nu” innan anfallet kommer. Man tycker att jag borde ha lärt mig att undvika bråken, att jag borde ha lärt mig exakt vad man ska göra för att slippa TIMMAR utav psykologisk krigsföring innan mina kulor hamnar i mixern men nej jag är skitkass på att undvika en fight. Det börjar alltid med en retlig sur ton. följt av en riktig verbal smocka och det är här jag borde ta ett djupt andetag, samla mina tankar och ta det jääääävligt piano men nej jag går på den luringen varje gång och går till motangrepp direkt. Det är då, direkt efter den första skitförbannade stavelsen tiden plötsligt stannar i någon hundradels sekund som man vet att man är helt körd, man vet att ingenting man har att säga kommer att hjälpa en ur detta rövknull till situation man hamnat i och jag snackar inte om något trevligt rövknull, nej jag snackar om ett smärtsamt sådant som man kan erfara i ett välbesökt amerikanskt fängelse och nej inga preventivmedel används. Ditt psyke kommer fuckas upp och lämnas med en venerisk sjukdom som för all framtid kommer gnaga på din själ. 

”Chaaaaaarge!”

Kvinnor är skoningslösa krigare när det kommer till relationsbråk. Dom vet precis vad dom ska säga för att ta luften ur mig, dom vet hur dom ska få mig att gå för långt så att dom sedan kan vända det mot mig och trycka ned det i halsen på mig . Män kan vara sjukt taskiga också helt klart men det krävs en kvinna för att totalt minera och spränga ens självförtroende åt helvete. Att storbråka med en kvinna är en emotionell bergodalbana som slänger en mellan ilska, sorg och får en att kasta upp efter en störtdykning ned i djupaste förtvivlan och självhat. Jag vet inte hur dom gör men oftast känner jag mig helt slut efter ett redigt gräl, jag känner mig som ett emotionellt vrak som mest utav allt vill ”våldtäkts-duscha” i timmar. Nu kommer säkert en och annan hävda att jag generaliserar men detta är inget som är unikt för mig, jag har försökt hjälpa flera manliga vänner plocka upp skärvorna efter att en uppretad kvinna som gått bärserk med en slägga i deras emotionella glashus. Kvinnor är inte försvarslösa små söta djur som är ömtåliga och måste beskyddas, dom är skoningslösa krigare, tro inget annat, gör inte misstaget att ”lilla gumman” dom.

”Jag är körd…” Vill bara avsluta denna text med att nämna att det till stor del är mitt eget fel att jag hamnar i bråk med kvinnor då jag har en förkärlek för starka snabbkäftade kvinnor som ofta kan utmana mig på en intellektuell nivå, en kvinnas intelligens är för mig mer attraktivt än snygga former eller hårfärg och annat flyktigt. Som jag skrev tidigare älskar jag dom, passionerat, men kostar det så smakar det också.

Tillägg: Jag hoppas ni tyckte om denna lilla text som blev enormt populär under Orka´s absoluta glansdagar men som vi tvingades ta bort på grund av privata skäl som det inte finns anledning att gå in på här. Texten är i allra högsta grad en ren hyllning till kvinnan och en tröst till alla män som har mod nog att leva med dom. Jag hoppas på att denna lilla återutgivning kan bli början av en ny era av kvalitativa texter från oss på Orka. Peace out motherfuckers som de säger i Merikatt.

Insomnia eller någon annan snygg titel om sömnsvårigheter

Jag öppnar bloggen börjar skriva och sedan är det som en storm dragit fram och slitit med sig allt, sopat marken ren. Skrivlusten finns där men tankarna bara rusar och försvinner lika snabbt som de dyker upp. Idéerna virvlar iväg och försvinner som vatten ur ett handfat. Jag lider av svåra sömnsvårigheter och ibland känns det som att det håller på att driva mig till vansinne för jag kan inte skriva ordentligt längre. Får jag ett uppslag till en text i huvudet så slits den ur händerna så fort jag börjar skriva och det är bara att försöka börja om från början.

Jag har svårt att hålla isär vad jag drömt och vad jag upplevt ibland, det rör sig inte om några stora grejer mest om man har haft vissa samtal eller ej eller tänkt en specifik tanke eller bara drömt den. Det är flummigt som bara den och stundvis rätt obehagligt

Dom senaste veckorna eller månaderna, jag är faktiskt inte säker på hur länge, har jag haft svårt att sova eller rättare sagt svårt att sova normalt. Antingen lägger jag mig och är helt slut och då sätter tankarna igång att mala och det mals om precis allt så jag somnar inte. När jag somnar sover jag som längst fyra timmar i streck och det är en bra natt, i vanliga fall vaknar jag minst varannan timme och precis vad som helst kan väcka mig då jag aldrig sover djupt längre.

När jag går upp för att gå till jobbet känner jag mig helt uppfuckad rent utsagt det känns som att ha blivit träffad av en buss och när jag ser mig i spegeln så känner jag knappt igen mig själv, jag påminner vagt om Jack i The Shining när allt börjar spåra ur och han bara sitter på sin säng och stirrar ut genom sitt fönster som en galning, lite så ser jag ut när jag glor på min grådaskiga spegelbild i badrummet.

När jag kommer till jobbet hoppas jag på att det är ord som god morgon eller hej som flödar ur min trut när jag möter mina arbetskamrater i korridoren och inte gutturala läten som guuu määää aaaarr uh öööheh. Ännu värre är det om någon stackare försöker tala med mig direkt när jag stiger innanför dörrarna. Ibland tänker jag direkt efter ett sådant samtal ”vad fan sa jag egentligen, vem var det jag talade med, kaffe vore fint, vem är du nu igen, just ja jobba var det jag skulle gö… vart är jag?” ungefär så tänker jag nu… jaaaa blogga var det ja!

Vid det här laget i blogginlägget måste jag skrolla tillbaka till början och läsa om allt så jag inte skriver samma sak igen, för jag har svårt att minnas vad jag skrev för två sekunder sedan. Jag är fan som snubben i Momento (visst hette filmen så) som var tvungen att skriva lappar om allt och tatuera meddelanden på sin kropp för att minnas saker och just nu har jag en vag aning om att detta är min andra filmreferns i inlägget men jag måste skrolla tillbaka igen för att kolla, haha, humor.

Hm ja hur ska man slutföra en text om sömnsvårigheter egentligen ja kanske genom att gå och lägga sig helt enkelt.

Skivrecension: Kjell Kriminell – Ja kan

Petter Alexis sa i en intervju med det svenska rapmagasinet Kingsize att han jag citererar ”aldrig hade breakat om det inte vore för Kjelle” och han tillägger ”Kjelle K var som en brorsa för oss alla, oavsett om du bodde i zinkendam eller i hooden”. Kjell Kriminell rimslaktaren som han kallas på gatan, har fram tills nyligen varit en aktör verksam i skuggorna, han har hjälpt svenska rappare sedan tidigt 90-tal att ”breaka” men har äntligen bestämt sig för att själv stiga ut i rampljuset med debutplattan Ja kan. Svensk hiphop har aldrig känts mer relevant.

”Dom kallar mig Kjelle K, jag tar rappen till en helt ny nivå, jag slaktar rim, jag och mina skallar simmar i stim”

Plattan börjar starkt med spåret ”Vi simmar i stim”. Budskapet om bröder som håller ihop i förorten Jakobsberg berör och jag drar paralleller till Les Miserablés och klasskamp och broderskap och textrader som ”cuttar du en av oss så spränger vi hela ditt kvarter medans vi ler” lämnar mig uppfylld av tankar. Kjell Kriminell lämnar ingen oberörd med sin bakgrundshistoria som ”haschare, rimslaktare, guzzhaffare” som även är namnet på spår tre på plattan.

Kjell överraskar även med mer lättsamma spår där han visar att han även besitter en kittlande smittande humor som är omöjlig att värja sig emot. På spåret ”Efter en stor stark puffar jag knark” som gästas av Daddy Boastin som inleds med att Boastin sjunger den svängiga refrängen ”Efter en stor stark, puffar jag knark bi bi be dong ding oh yea-a-ye” så levererar han rim som ”Hundarna dom skrattar och skrålar, jag knäcker knäskålar, käkar mackor och snortar fina colan”. Kjell Kriminell kan få mig lika lätt till skratt som till tårar.

Han bevisar även sin mångsidighet på spår som ”Jidder och knas” med Ken Ring och ”Ring snuten, Kjelle är ute” där han tar upp ämnen som gängkriminalitet, droger och problem med polisen och han gör det med sällan skådad fingertoppskänsla som gränsar till ren genialitet. Kjell är för svenska hiphopscenen vad Mozart var för klassisk musik..

”Dom kallar mig kriminell, horor och bus var kväll, Ayo släng upp en lina så åker vi karusell”

Skivan avslutas med låten ”Dom kallar mig kriminell”, spåret gästas av Petter, Ken Ring, Ayo och Big Fred och dom levererar sina bästa texter på åratal. Stjärnan är dock Kjell Kriminell som fullkomligt ”knäcker” på spåret med textrader som ”glider in i köket och fixar mig en burgare, tar sedan en lina och korkar upp kröken, ajöken nu ska jag roa mig med fröken”. Kjell Kriminell känns som vår tids Springsteen med tunga texter om livet på gatan och om livets goda som dans, musik och vänner att dela en flaska cristal med. Skivan Ja kan är ett måste för alla dom som väntat på den svenska hiphoppens återfödelse eller för alla skeptiker därute som avfärdar hiphop som nonsensmusik. Ja kan ger mig hopp, Ja kan säger Kjell och jag svarar honom, ja absolut det kan du Kjell.

Orka! listar kända svenska burdusa män

Svenska män gör sällan mycket väsen av sig. Dom undviker oftast direkta konfrontationer, vädrar sällan sina åsikter högt i nyktert tillstånd och biter ihop och så håller dom på tills dom dör eller får någon slags sjukdom som tourettes eller annan psykisk åkomma på äldre dagar. Därför är det inte konstigt att den svenska mannen älskar den hårdföra burduse mediaprofilen som snackar på ett hårt, ocensurerat och ofta provokativt sätt. Svensken behöver förebilder som svär, slåss och är sådär ruggigt burdust manliga som bara en man över de trettio kan vara. Här följer en liten lista på några favoriter.

5. Den mätta kriminologen

Leif G.W Persson

G.W är Kriminolog och deckarförfattare och har en korv-aura över hela sin uppenbarelse som heter duga. Han är en sådan där urman som aldrig någonsin tvekar på sin egen förmåga och mer än gärna sätter någon uppnosig ung kvinnlig reporter på plats på ett sådant där myndigt sätt som bara en medelålders man kan. Han är en sådan där man som gärna ringer sin bank och förklarar allt som dom kan göra bättre. G.W är en sådan där alfahane som gärna vill att kollegor kallar honom ”professorn” i TV-program om brott, en man som inte backar för att käka en 200 grammare med béa som han sköljer ned med en pava kalvados en helt vanlig tisdag helt utan skam. Leffe kändes som en solklar patriark för den här listan då han gett den kaxiga mätta självgodheten ett ansikte och fungerat som en förebild för svenska medelålders män med en deckare på nattduksbordet i många år nu.

”Bara G.W och Kapten Ahab rockar denna look lika hårt”

4. Den dekadenta konstnären

Torsten Flinck

Torsten den försupne konstnären som gärna tog en lina med polaren Persbrandt ”back in da day” och förmodligen älskar ord som HELVETE eller HORUNGE eller valfritt svulstigt könsord. Torsten är den burduse suputen med ångest, en mardröm för alla i sin omgivning, den döende poeten. Torsten skäms dock aldrig, han är rock och dramatenskådis i ett, han har förmodligen testat alla droger som finns, han har säkerligen legat med alla typer av kvinnor (och män) och gillar att dricka rödvin direkt ur flaskan och oavsett om det är sant eller ej så är det precis så vi vill ha honom. Heja Torsten!

”Ångest much?”

3. Kjell Bergqvist

Den arga nordgermanen av folket

Kjell Bergqvist är en man av folket, han bor i ett litet samhälle utanför min hemstad Eskilstuna och han är ständigt förbannad över någonting. Faktum är att Bergqvist byggt hela sin karriär på att porträttera en temperamentsfull man i medelåldern. Personlig tror jag inte att Kjelle någonsin varit ung och naiv, jag tror att han en dag kravlade ur en klippskreva blodig och vrålandes mot den gråa himmlen, fullvuxen och skitförbannad. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett Bergqvist vara någonting annat än skitförbannad eller glad på det där sättet som bara en kraftigt berusad svensk man kan vara. Bergqvist har varit ”go-to snubben” för alla svenska filmare som behöver en arg jävel med ett hjärta av guld i millennium nu. Svensken verkar inte få nog av denna väderbitne nordgermanska man och slukar allt han gör med hull och hår vare sig det är som en sur gubbe i en film eller en sur gubbe på matresa på TV.

”Ur urbergen kravlade han sig upp och bespottade jorden sin hora till moder!”

2. Robert Aschberg

Den obekväme journalisten

Robert Aschberg eller Robban som han gärna kallar sig själv har en uppsyn av en blodhund som inte fått mat på en vecka. Han är lite av en kameleont i mediasvängen, i ena stunden kan han leda semiseriösa debattprogram eller ”nu ska vi sätta dit de orättfärdiga – program” och i andra stunden kan han leda talkshows som är ett stenkast ifrån att vara  Springer-esque skräp-TV och det sköna med denna bulldog till man är att han inte bryr sig ett skit om vad du eller någon annan tycker. Under alla mina levnadsår har jag nog aldrig sett en man som är så trygg i sig själv och det känns som han skulle kunna tackla vilken skandal som helst, det skulle kunna uppdagas att han producerar tysk fetishporr utan att denna klippa till man skulle ruckas det minsta. Robban ger den grävande underhållningsjournalistiken ett ansikte och hans självklara uppsyn kommer förmodligen inspirera ett gäng generationer svenska män till innan han dör. Robban kommer nog dö när han bestämmer sig för det, en vacker dag kommer han få nog av alla lurendrejare och löst folk och utan vidare omsvep gå och lägga sig i en kista och tacka för sig och sedan inte yppa ett ord till.

”Vi har en ny sheriff i staden”

1. Mikael Persbrandt

Den hårdföre kameleonten

Här har vi en man som är precis allt det där många svenska män vill vara. Han spelar lika ofta hårdför snut som känslig machoman i svenska och danska dramer. Han tar plats vart han än dyker upp vare sig det är på dramaten eller på en fest med koks i kavajfickan. Persbrandt har precis allt den svenska mannen vill ha, han har växt upp i förorten, han har gått på teaterhögskolan utan att vara det minsta fjollig och han gillar att supa och dra linor på löpande band. Han är en man som för sig lika väl i frack som i träningsoverall och han är inte rädd för att stoltsera med sin manlighet i diverse soffbordstidningar eller grabbtidningar. Han är alfahanen bland alfahannar, en konungars konung och självfallet har han sex med Ulf Lundells dotter. Om de får en son ihop så vågar jag knappt tänka på hur jävla hårdför och manlig den knodden kommer bli.

”Kungen i djungeln”

Orka! Recenserar Svenska ungdomsfilmer: Stockholmsnatt

Orka! drar härmed igång en ny fräsch artikelserie där vi valt ut ett antal Svenska ungdomsfilmer som belyser ämnen som ungdomsvåld, skadegörelse och främlingsfientlighet. Här har vi valt ut ett gäng filmer som vi tycker förtjänar en släng av Orka!-sleven. Vi ska analysera några rediga klaversteg i svensk filmhistoria men vi gör det med hjärta.

Paolo har brutit näsbenet tre gånger förklarar Quincy en av filmens karaktärer innan ledmotivet till Stockholmsnatt drar igång. ”Han hade liksom en mur runt sig”. Paolo en sextonåring som knådats i livets surdeg är filmens huvudkaraktär och det är hans resa som vi ska få följa. En resa kantad av side-kicks, snodda blend-cigaretter och arga ungdomar på glid.

”De e luuuunch”

Stockholmsnatt lanserades 1987 av filmmogulen Staffan Hildebrand på uppdrag från Televerkets kampanj ”Stoppa sabbet” som hade i uppgift att försöka få ungdomar att sluta slåss och ”sabba” telefonkiosker. Staffan Hildebrand hade filmen ”G” under sitt bälte och eftersom det var en sådan fantastiskt film om man frågar den förståndshandigkappade prao-eleven som kläckte förslaget att anlita Hildebrand så var valet att ha honom som skapare av filmen självklar.

När man tittar på Stockholmsnatt så känns det nästan som att regissören avsiktligt valt de värsta skådespelarna han kunde hitta och bad dom försöka suga mera, Visst vissa ur ensemblen var riktiga gatbusar som Paolo Roberto och Liam Norberg  men jag tror nog att han hade kunnat få till mer trovärdiga skådespelarprestationer om han ersatt ensemblen med ett par dresserade grisar, jag tror att grisarna hade överglänst Paolo och gänget efter någon månads repetition lätt.

”En härdad gatbuse som brutit näsbenet FYRA gånger!!!”

Så vad handlar Stockholmsnatt om då, vad erbjuder denna mustiga buffé av prima skit oss underhållningstörstiga konsumenter av KONST? Filmen handlar om Paolo som sagt, en sextonåring på glid i det svenska storstadssamhället, kungen av kungsan som han kallades… en tiger. Man får inledningsvis följa denna gatsmarta yngling där han glider runt med sina hårfagra kompisar Ziggy och Dizzy (så sjukt balla namn!), han blir utkastad från en krog, blir kickad i skallen av Mange som är Paolos nemesis, spelad av Liam Norberg såklart och självfallet ska Paolo och Piff och Puff mucka gräl över en Gul Blend som förövrigt var min mammas favoritmärke  när jag växte upp. ”Gul Blend, underbaaart” slänger Ziggy ur sig innan nävarna och side-kickarna haglar över ett gäng punkare.

Quincy Jones son Quincy dyker i ett tidigt skede upp i filmen där han hjälper Paolo fly från snuten, KNAS, genom att låna honom hans jacka så han kan flyta in i mängden. Quincy är sådär härligt sliskig som bara en ung Prince kan matcha. Han etablerar sig snabbt som en reko snubbe när jackan lånas ut med repliken ”det e lugnt, passar en tiger”. Dizzy förklarar även att han varit med i ”ODENPLANGÄNGET” men lagt av med sånt nu och en annan polare till Paolo som är förvirrande lik nämnda Ziggy  fyller i med repliken ”dans, musik, PLOPP, ett helt nytt sound” Dizzy tillägger att han är en jävligt bra polare också… Quincy vilken najs polare asså!

”En av filmens musikaliska höjdpunkter”

Hur Quincy´s tiger-jacka skulle fungera som optiskt kamouflage förtäljer inte historien men kanske är det så att stockholmskids på glid besitter en ännu okänd form av logik som oss vanliga dödliga inte kan förstå och inte polisen som jagade Paolo heller för dom fick fast honom och skjutsade hem honom i polisbil. ”Fattar du inte att du åker polisbil nu, här är det vi som bestämmer”…. thuglife!

Jag skulle kunna redogöra för hela storyn i filmen nu men jag fokuserar hellre på alla pinsamheter som gör detta missfoster till film till vad den är. Men ok ska man summera handlingen lite kort så är det en film som försöker visa upp konsekvenserna av ett liv av ungdomsbrott och trasiga telefonkiosker. Det var meningen att filmen skulle avskräcka kidsen från sådant men det slutade med fler trasiga telefonkiosker och ungar som tränade side-kicks på skolgårdarna runt om i vårat avlånga land.  Bra jobbat Hildebrand!

Den mest klassiska scenen i Stockholmsnatt är den där Casper snackar med Paolos kärleksintresse Nillan. Hela scenen känns så galet uppstyltad att jag jublar av fascination. Det känns som att skådespelarna räknar till tre varje gång innan dom säger sina repliker. Kameran pekar mot Nillan.  Ett, två, tre ”Tjena Casper, läget” . Kameran över till Casper. Ett, två, tre… ”det är lunch” (är det lunch eller menar han att det är lugnt?). Kameran över till Nillan. Ett, två, tre ”härligt”. Kameran tillbaka på Ziggy Caspersson. Ett, två, tre… PLOPP!

Här följer en pinsam scen där Nillan förklarar för Paolo att det är synd att han slåss så mycket och Paolo sänker sitt huvud medans bakgrundsmusiken försöker signalera eftertanke… thuglife! Nillan fungerar som en slags moralisk kompass i filmen och hon dyker upp i flera scener där Paolo lämnas med sänkt huvud i eftertankens tecken, djupt, riktigt djupt, bra där Hildebrand… thuglife!

PLOPP. PLOPP och PLOPP vaddå PLOPP!? Casper Paolos polare med lustiga repliker om dans och nya sound gör vid flera tillfällen ett plopp-ljud som förmodligen var menat som en ball grej för att bringa mer karaktär till denna stencoola yngling med blond lejonman som man bara kan hitta på en man under 80-talet eller möjligen i någon husvagn på en campingplats. Faktum är att ploppet är en så sjukt töntig grej att jag tappar hakan och jag har flera gånger misslyckats med att få till det själv när jag dragit favoritrepliker från Stockholmsnatt genom åren och det har jag gjort kusligt många gånger. PLOPP!

Filmen är även fylld av oerhört forcerad sensmoral och målar upp flera scenarion som visar hur illa det kan gå om man håller på med ”bus” som att Quincy inte kunde ringa ambulansen när Paolos brorsa blivit misshandlad och knivskuren av Mange för att Paolo scenen innan ”sabbat” alla telefonkiosker… ”STOPPA SABBET”. Det märks verkligen vilken visionär Hildebrand är med sina exempel på karmas verkan och priset vi ALLA får betala för dålig sådan. Hildebrand vilken jävla hobbyfilmare, det är helt otroligt att den mannen matat oss med flera sådana här moralfilmer genom åren och att ingen utav dom påverkat ungdomar att sluta ”sabba” snarare har hans filmer fått kidsen att ”sabba” så in i helvete. ”Stoppa sabbet” Hildebrand, din lilla ligistuppfödare.

Stockholmsnatt är en kultrulle, ett totalt misslyckande för kampanjen ”Stoppa sabbet” och ännu en skitfilm från Hildebrand, denna underbara tågkollision till man. Stockholmsnatt matar oss med repliker som ”kolla hans sidekick, den baaara” eller ”ett stycke värsting” och den matar oss med musikvideoliknande montage som får mig att gömma ansiktet i  kudden… piiiinsamt! Det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett, med ett pinsamt dåligt manus med skådespelare som spelar så kasst att klockorna stannar. Stockholmsnatt är en riktig skitfilm rent ut sagt och bör man se den minst ett par gånger innan man dör? Ja absolut! PLOPP!

PANIK!

PANIK! Jag vaknar upp efter en alldeles för sen natt, ögonen svider och är rödsprängda och jag är alldeles svart under ögonen, jag ser banne mig sliten ut.

Jag har aldrig varit nojig över min ålder, inte stått och letat rynkor i mitt ansikte i badrumsspegeln men jag får panikkänslor i kroppen när jag tänker på att jag redan är 37 år gammal och fortfarande inte hunnit göra alla dom sakerna jag drömde om att göra när jag gått ut gymnasiet och börjat med teater och författande. Jag känner mig konstant stressad över att jag inte är en publicerad författare, en skribent, en spelmanus-författare, en krönikör eller ens en snubbe som har så mycket som en liten youtube-kanal. PANIK!

Herregud jag är 37 år gammal och jag är arbetslös, utbildningslös och allmänt menlös. Varför är jag så rädd för att våga satsa på något jag verkligen är bra på. Om jag nu är så rädd för att bli gammal och full av ånger varför gör jag i så fall ingenting åt saken!?

Dessutom är jag lat, jag ger upp när jag känner att jag inte bemästrar något och jag är världsmästare på att starta små projekt utan att någonsin avsluta dom. Jag är en drömmare, en uppstartare men aldrig en avslutare och det får mig att känna mer panik!

Orka! har nu legat på is alldeles för länge mycket på grund av min egen ineffektivitet och det ber jag om ursäkt för. Jag är trött på att känna panik inför allt jag inte gör så jag börjar med att sparka igång bloggjäveln igen, en av de generösaste och bästa bloggarna därute förövrigt Det är dags att kväva paniken med en kudde, fastspänd i en sjukhussäng och njuta av att se plågoanden dö.

Orka! är härmed återfödd och det är jag med.

Papers, please

När folk i allmänhet tänker på spel så tänker dom på krigssimulatorer eller äventyr i enorma fantasyvärldar, dom tänker på nördkultur, dom tänker på onlinespelande, vissa kanske till och med upptäckte att TV6 sände mästerskapen i Dota 2 och funderade en stund över hur stort det verkar ha blivit med spel. Dom allra flesta tänker inte på spel när dom tänker på immigrationskontrollen i ett forna östblock.

I spelet ”Papers, please” stjuter du inga aliens, eller hoppar på svampar eller möter några vänliga troll i en chatt, nej det du möter är en oändlig ström utav grå, slitna ansikten som vill komma in i ditt land Arstotzka och du möter dom inte med ett svärd i handen eller en eldboll från näven, du möter dom med två stämplar, en grön som representerar friheten att komma in och en röd som representerar ett bryskt avslag.

Du är ingen episk hjälte i Arstotzka, ingen storslagen resa väntar dig och dina trogna följeslagare, du är en passkontrollant till ett fiktionellt ryssland under 80-talet. Du är inte där av egen fri vilja, du är där för att du vunnit tjänsten på ”arbetarnas lotteri-dragning”, du får ett gratulationskort med information om vad du ska göra och var din familj ska bo. Det kanske ser ut som ett erbjudande men alla invånare vet vad det är, det är en order om inställande i Arstotzka tjänst, man har inget val, man gör vad regeringen säger åt en att göra.

Till en början tyckte jag ”Papers, please” var hysteriskt roligt, det kändes som en parodi på järnridån med alla sköna kommunistreferenser men efter att ha suttit och stämplat pass och kontrollerat folks papper ett tag fastnade skratten i halsen på mig. En man kommer in i mitt bås, han är glad att få komma ifrån sitt hemland där han och hans familj förföljs av regeringen, hans papper är oklanderliga. Han förklarar för mig att hans fru är bakom honom och han ber mig släppa in henne också innan han försvinner och hans fru tar hans plats i båset. Hon ger mig sitt pass men saknar ett intyg som krävs för immigration till Arstotzka, jag tar upp det med henne men hon förklarar att hon saknar dessa papper, hon ber för sitt liv att få komma in. Jag kan gå emot reglementet och släppa in henne, men då bötfälls jag då jag redan har fått anmärkningar idag, böterna är höga för regelbrott, min familj behöver varje öre till medicin. Jag har en röd och en grön stämpel, jag bestämmer om denna kvinna ska dö eller inte eller om min familj blir utan medicin eller ej.

”Papers, please” utspelar sig uteslutande i ett tullbås. Dina verktyg är en regelbok, som uppdateras dagligen med nya regler från regeringen, och två stämplar, en grön och en röd. Efter ett tag utrustas båset med andra verktyg som en skanner och dylikt. Allt presenteras med enkel grafik som luktar super nintendo och känns passande järnridå. Spelet går i stora drag ut på att kontrollera folks papper, leta efter saker som inte stämmer överens, jämföra dokument och förhöra folk om allt som inte stämmer. Det låter som en helt sjuk spelidé och rent ut sagt tråkigt men faktum är att spelet är fantastiskt välgjort och engagerande. Det är ett rätt otäckt spel, det får en att fundera över ens egna moraliska grunder och ibland kommer jag på mig själv med att småle när jag stämplar rött i ett pass, haha din parasit du kommer inte in i MITT land, vem är jag?

Senare i spelet kan man ta röntgenbilder på resenärer för att kontrollera att dom inte bär på vapen eller kontraband, det skannas ut en bild på dom där dom står nakna och ibland har dom tejpat fast vapen eller olagliga mediciner på sin kropp men ibland har dom bara gått upp lite i vikt och man känner sig som ett as som förnedrat dom men det måste göras min son är sjuk och behöver medicin och jag vill inte ha en anmärkning som kostar mig den.

Spelet har faktiskt en historia som innefattar terroristdåd och agenter från ”motståndsrörelsen” som försöker muta en. Spelet har 20 olika slut beroende på ens val. Spelet kan ta slut för att regeringen upptäckt att man tagit mutor, eller inte tjänat ihop tillräckligt för att betala hyran eller förlorat hela familjen i sjukdom. Det finns flera olika slut för att ha ”klarat” spelet också men för att nå dit måste man offra många människoliv på vägen. Spelet är trots sin enkla natur full av överraskningar som bara ökar på spänningen.

Man skulle kunna kalla ”Papers, please” för en thriller, ett slags skräckspel där du inte är någon storskalig hjälte men dina handlingar har ändå en stor påverkan på ditt liv, landet och dess immigranter och rörelser. Ibland överraskar spelet med att skicka in en flicka som sticker åt dig en lapp där hon förklarar att hon ska säljas till en prostitutionsring och att hennes hallick befinner sig i samma kö, ska du sätta dit honom och rädda flickan eller ta hans mutor för att dryga ut familjekassan. En mystisk man från ”motståndsrörelsen” ber dig släppa igenom specifika personer, om du gör det eller ej är helt upp till dig men alla beslut påverkar vilket slut du kommer få och det är oerhört spännande en bit in.

”Papers, please” är ett helt fantastiskt indiespel och påminner inte om något annat jag spelat och jag kan inte sluta spela det hur mörkt och hemskt det än blir, det är ett fascinerande koncept, en thriller helt befriat från plattformshoppande eller magier eller onlinestöd. Ryssvibbarna roade mig till en början men efter ett par timmar kändes jag fast i ett diaboliskt nät ett hemsk underbart nät.

Glory to Arstotzka

Är sexualiserad reklam verkligen värt att skrika sig hes om?

Objektifiering är i dagens samhälle bland det fulaste som finns. Feminister skriker sig hesa om hur objektifiering av kvinnan cementerar manliga och kvinnliga könsroller och till viss del kan jag hålla med dom. Det finns skräckexempel på reklam som American Apperals kampanj för unisex-skjortor för att nämna en. I deras kampanj visades män ståendes avspänt med händerna i byxfickorna med skjortan knäppt medans kvinnorna visades upp i samma skjorta men nu liggandes lätt förföriskt utan byxor eller trosor på med rumpan putandes i vädret. Osmakligt visst, men någon katastrof som förtjänar sjukt mycket inlägg på fejjan eller annan media, blogginlägg i massor, upprörda diskusar precis överallt vet jag dock inte om det förtjänar. Är det verkligen ett sådant enormt problem för oss vanliga dödliga människor att det förtjänar en sådan mediastorm? Det är frågan jag ställer mig själv.

”American Apperals omtalade reklam för deras unisex-stjorta, väldigt underlig marknadsföring när den manliga motsvarigheten bara är en snubbe i en stjorta med brallor på och allt.”

När jag gick förbi en busskur för några veckor sedan såg jag en reklambild på en kvinna i badkläder. Det var ingen bild som stack ut eller kändes sexuellt provocerande, det var bara en bild på en vacker kvinna i baddräkt. Det räckte tydligen för att någon arg feminist skulle ta sig tid att kladda dit några ilskna rader på affischen om hur denna bild var en representation av patriarkatets förtryck utav kvinnan och maktstrukturernas objektifiering av kvinnokroppen, jag ser mig själv till stora delar som feminist (ja det är klart vi ska ha samma rättigheter oavsett kön) men när jag såg denna reklamaffisch med denna ditklottrade text så kunde jag inte annat än att sucka och sedan le för mig själv. Är verkligen en kvinna i baddräkt allt som krävs för att få gemene man och kvinnas könsroller att spåra ur och bli helt snedvridna?

”Är detta ok? Fuckar detta verkligen upp eran kvinnosyn!?”

Ibland känns det lite som att delar av feministrörelsen idiotförklarar oss vanliga dödliga som inte analyserar varje bild av en lättklädd dam på en reklamaffisch och funderar på hur just den så radikalt skadar våran syn på kvinnan. Det är som att människor är som en enda stor svamp som suger upp alla intryck utan att filtrera informationen och ser den som absolut sanning och en korrekt representation av hur saker och ting ska vara och är. Detta är befängt. Om halvnakna kvinnor på reklamtavlor skulle påverka människor så mycket som delar av feministrörelsen vill göra gällande skulle varje kvinna med minsta skavank sållas bort och produktionen av barn skulle sjunka till ett minimum. Heta kvinnor i reklam är inte en representation av sanningen och det fattar nästan varje normalbegåvad idiot därute, att påstå att gemene man och kvinna därute helt saknar förståelse för vad som är fiktion eller ej eller helt bygger upp sin kvinnosyn baserad på H&M´s reklamaffischer är en förolämpning. För dom flesta människorna är en kvinna i en bikini, bara en kvinna i bikini, ingenting som totalt fuckar upp oss män eller driver varenda tonårstjej till anorexi. Samtidigt säger jag inte att det inte finns reklam som är helt förkastlig men ingen reklam hur sexualiserad den än är får gemene man att gå ut och våldta kvinnor.

”Sex säljer är ingen ursäkt för kvinnoförnedrande sexualiserad reklam!”

Visst säljer sex, sex är något som dom allra flesta attraheras av och kan man egentligen klandra ett företag som bara vill sälja sin produkt för att använda sig av sex? Visst kan man ibland ifrågasätta om det är smakfullt men jag förstår inte riktigt hur folk tänker som ser det som att företagen ska ha något slags samhällsansvar som de är skyldiga att upprätthålla, är det verkligen Lindex ansvar att se till så att din kvinnossyn är intakt och sund? Föräldrar är en grupp som ofta går i taket över naket i reklamvärlden, föräldrar och feminister som inte verkar ha så mycket att kämpa emot längre. Varför förväntar sig folk att reklamvärlden skulle uppträda på ett samhällsriktigt vis och föregå med gott exempel och inte sälja med hjälp av sex? När blev det deras ansvar och inte vårat eget, om man nu till exempel är rädd för att ens tonårsdotter ska få snedvridna kroppsideal från reklam så är det väl lämpligt att dom sätter sig ned med sina barn och förklarar skillnaden mellan media och verklighet, precis som föräldrar idag förväntas förklara för sina barn skillnaden mellan fiktion och verklighet i till exempel filmer. När blev det reklamhorornas jobb att värna om människors självbild eller kvinnosyn? Visst reklam kan ibland vara osmaklig och vidrig men visa det då genom att inte köpa deras produkter, skriv inte en miljon arga inlägg på facebook, twitter eller aftonbladet som om dom hade något ansvar. Ok om våra politiker började använda sex för att marknadsföra sig själva då hade alla haft full rätt att be dom bete sig passande men företag som vill sälja badkläder har inget ansvar gentemot oss medborgare och våra värderingar och om en halvnaken kvinna i baddräkt är allt som krävs för att helt rasera en individs självbild och ideal så ligger nog problemet hos individens förmåga att sortera intryck och inte hos det gubbiga reklambolaget.

Jag kan reagera på sexualisering av barn, det tycker jag är vidrigt men jag kan inte förstå människor som går i taket över sexualiserad reklam som riktar sig till vuxna, ja men barnen tittar ju också gastar PK-individen med uppriktig förtvivlan i rösten, men ok återigen förklara saker och ting för era barn då tänker jag. Inte populär blir man men vafan människor, skärp er, ta ansvar över era egna ungar och eran egen könsbild om reklamvärlden dikterar våran syn på kön så är det upp till oss att förändra det, inte reklammakarna.

Apropå arga inlägg på facebook så roar det mig hur många som ser sidan som allmän egendom som ska uppföra sig samhällsenligt, Jag kan förstå att man tycker det är konstigt att det är ok med profilbilder där tjejer sitter och nästan visar brösten och putar förföriskt med läpparna medans en avtecknad anatomiskt korrekt vagina helt utan sexuella undertoner direkt plockas bort från sidan, jag förstår det och jag tycker själv det är knäppt men samtidigt så är inte facebook ett forum för våran kommun det är en privatägd tjänst för social interaktion, inget statligt finansierat forum, med andra ord har facebook rätt att plocka bort vadhelst dom vill, dom har ingen skyldighet att värna om våra värderingar. Många verkar tro det dock och jag undrar ofta hur folk orkar kritisera dom för sådant i all oändlighet. Gå ur facebook om deras syn på vad som är ok totalt kraschar med era egna värderingar, har ni barn under 18 som visar upp provocerande sexuella bilder stäng av deras konton då för jösse namn.

Så är sexualiserad reklam verkligen värt att skrika sig hes om? Personligen tycker jag helt klart att det är värt att prata om i många fall men jag tycker verkligen inte att det är någonting att lägga enormt mycket tid och resurser på. Sexualiserad reklam kanske inte är så bra men är det verkligen samhällets ansvar att sätta stopp för den? Om ens barn påverkas negativt av sexualiserad reklam är det inte i grund och botten föräldrarnas ansvar att reda ut begreppen med dom?

Jag tycker det men säger samtidigt inte att folk inte har rätt att reagera på sexualiserad reklam, gör det för all del men begär inte att reklampelaren utanför din port ska agera folkbildare, om Hasse på jobbet har taskig kvinnosyn så attackera inte reklamen Hasse tittat på, angrip Hasse i första hand. Är jag ute och cyklar? Har jag fortfarande rätt att kalla mig själv feminist när jag inte blir rasande när jag ser en lättklädd dam på en reklampelare, ja absolut.

”Hannah Simone är en sanslöst het kvinna, är jag en patriarkalisk mansgris? Min fru tycker Brad Pitt är het, än sedan”

Denna text har inte som syfte att försvara sexualiserande media eller ringakta feminism absolut inte, jag vill inte heller säga åt folk vad dom ska och inte ska reagera på. Jag ser mig själv som feminist men samtidigt vill jag inte stödja feministrörelsen ibland lite väl generaliserande syn på vad som är sexualiserande eller ej eller vad som är objektifiering och ok avbildande. Ingenting är svart eller vitt i media om man frågar mig men det är min högst personliga syn på saken, jag har ingen vilja att ta ifrån er eran.

TV-serier är the shit!

Att MacGyver en gång i tiden var det hetaste man kunde se på TV är helt otroligt, i alla fall om man ser på detta faktum nu ett gäng årtionden senare. Under dom senaste tjugo åren har TV-serier gått från att vara enkel underhållning och filmens töntiga lillebror till att vara kvalitetsunderhållning pumpad direkt in i gemene mans hushåll.

TV på 80 och 90-talen var en pina, visst fanns det några enstaka höjdare som Lynch´s Twin Peaks till exempel men överlag var det en ångande hög hästskit som vi matades med vecka in och vecka ut. Ingen trodde på TV som ett forum för kvalité inte ens Hollywood och ingen seriös regissör eller skribent ville i första hand jobba med TV, det var film som gällde, fixade man det inom film så var man glödhet men vilken idiot som helst kunde lyckas inom TV. Nu överdriver jag självklart men lite så var det ändå.

”Agent Cooper från Twin Peaks en av få serier som ägde på 90-talet”

Skulle en serie som Miami Vice få sändas efter pilotavsnittet om det sändes för första gången idag? Svaret på den frågan är ett rungande nej och anledningen till det är hur jävla hög kvalitetsnivån är på dagens serier idag. TV-regissörer är i dag superstjärnor. Kolla bara på J.J Abrams som slog igenom med agentserien Alias men blev en ikon när han skapade Lost. Idag får Abrams feta filmkontrakt på löpande band och ska nu regissera nästa Star Wars, snubben är en stjärna och han har TV att tacka för sin storhet. Lost är ett ypperligt exempel på hur nära TV-serien idag har kommit filmen i ren kvalité. Öppningsscenen i Lost med det kraschade flygplanet på stranden, explosioner och skådespelare i toppklass skulle lika gärna kunna vara från en storfilm på vita duken. Miami Vice må vara kult men idag skulle det krävas mer än en rosa T-shirt, vit kavaj och en polis med en krokodil som husdjur för att impa på TV-pamparna eller TV-publiken.

”Lost en av de första serierna som på allvar suddade ut linjen mellan vita duken och TV-rutan”

Det är grymt att kolla på TV-serier idag . Det finns något för alla och få serier är direkt genomusla. För egen del är en TV-serie det perfekta valet om jag vill ha något mer djupgående än film men något som inte är så tungt som att läsa en bok. TV-serien har bevisat flera gånger om att den nu utmanar filmmediet, Sopranos är i klass med valfri Sorsese-rulle, Game of thrones har bara en jämlike i Lord of the rings och tunga dramaserier finns det drösvis av därute.

Själv tittar jag sällan på TV-serier på TV nu för tiden, visst händer det men jag använder hellre streamingtjänster på nätet då jag ofta vill se mer än ett avsnitt av något åt gången istället för att behöva vänta en hel vecka innan jag får se vad som ska hända i nästa avsnitt. Kommer någon ihåg uttrycket dumburk, det hör man sällan idag när folk snackar om sina favoritserier när dom sitter och ”bondar” på jobbet eller samlas med vännerna runt grillen en skön sommarkväll.

”Scen från Netflix-exklusiva serien Orange is the new black, streamingtjänster tror jag kommer ersätta dagens TV i framtiden”

TV som medium har dock inte blivit bättre på alla fronter, reality-serier rövknullar mediahus som TV5 oss med dagligen och public service är en döende dinosaur som lyckas hålla huvudet över vattnet genom att köra lite skitnödiga gameshows och melodifestivalen. Det är tur att vi har True Blood, Dexter och Breaking Bad, åh jävlar vad kukabra Breaking Bad är men det blogginlägget sparar jag till senare.

”Breaking Bad… så jävla badass!!!”

En gamers uppväxt

”Säg att hon har så vackra blå ögon!”

Larry. mannen i en bländvit kostym med uppknäppt skjorta är beredd att lägga in en stöt på den orangea donnan som ligger på stranden och sedan gör han det genom att berömma hennes vackra blå ögon. Donnan faller pladask och jag jublar.

Vi är ett par unga grabbar som sitter hemma hos Nogler, killen med en Amiga nånting och vi är väldigt glada över att Larry fick med sig bruden på stranden. Nöjdast är jag, för det var jag som sa det där om hennes ögon.

”Jävlar vilken brudmagnet den där Larry var alltså”

Det där är ett av mina första spelminnen. Ett par grabbar hemma hos en kille som hette Nogler i efternamn spelandes spelet ”Leisure suits Larry” ett rätt vågat spel för sin tid, det gick ut på att ragga brudar och innehöll en massa humor som flög rätt över skallen på mig. Ett annat tidigt minne jag har är att jag spelade Green House på en grön ”game & watch” från Nintendo, en av de första bärbara spelmaskinerna på marknaden. Green House var grymt, det var svartvitt och hade två skärmar och gick ut på att man styrde en trädgårdsmästare i ett växthus som sprutade gift på invaderande kryp.

Arkadhallen i Parken Zoo var också en helt fantastisk plats som jag har många minnen från men det var inte för ens jag fick min första stationära konsol som passionen för spel började spira på allvar. Jag lirade Super Mario Bros, Slalom och Kung-fu på min Nintendo Entertainment System eller NES precis som alla andra när det var hett men när Super Nintendo släpptes var jag helt såld på spel.

”FU henchmen, dags att göra upp med buset Kung-fu style”

Jag minns Super Mario World där Mario för första gången stiftade bekantskap med det bedårande ödledjuret/riddjuret Yoshi som man kunde hitta i vita ägg med gröna prickar. Jag minns Zelda a Link to the past. Jag minns Super Mario Kart och Super Street Fighter II. Super Nintendo var en fantastisk maskin med flera spelserier som skulle bli enorma med tiden men spel vara bara spel ända fram till en dag då jag snackade spel med Henke min kompis från gymnasiet.

Henke berättade om ett spel han köpt från en viss leksaksbutik som sålde amerikanska spel som man kunde spela med en tillsats på sin SNES. Spelet var enligt honom helt fantastiskt med underbara karaktärer och fet historia, spelet hette Secret of Mana. Jag var nyfiken och taggad. Secret of Mana förändrade mitt sett att se på spel för all framtid, fram till dess hade jag bara sett på spel som bra underhållning, men Secret of Mana utspelade sig i en enorm rollspelsvärld med diaboliska skurkar, karaktärer med känslor och djup, fascinerande vyer och en story som bjöd på så mycket mer än att en rörmokare skulle rädda en prinsessa och få tårta, Historien berörde och när sluttexterna rullade hade jag gråten i halsen, det slutade lite sorgligt. Jag hade precis upptäckt en subgenre inom spel som levat och frodats i moderlandet Japan sedan 80-talet och mot slutet av 90-talet sakteligen börjat hitta in på den amerikanska marknaden. Genren kallades jrpg (japanese role playing games) och jag ville ha mer. Jag förälskade mig i titlar som Final Fantasy 6 och Chrono Trigger och när Final Fantasy 7  kom på Playstation var jag ett benhårt fan av jrpg´s, om ett spel saknade bra story sket jag i det. Story och stämning var allt för mig.

”Rättegångsscenen i Chrono Trigger, ren magi i spelform”

I många år var det nästan bara äventyr och jrpg´s jag spelade men det skulle förändras när Playstation 2 kom ut.

GTA 3, herregud, vilket spel det var. Det hade precis allt. Det hade ett manus värdigt vilken gangster-rulle som helst, det hade roliga karaktärer, det hade en öppen värld och det hade våld och kaos i överflöd. Ville man ha en bil sprang man bara fram till närmsta bil, slet upp dörren och kastade ut föraren och TA-DAH man hade en bil, förutom att slå ihjäl folk på gatan för pengar var ett favoritnöje att sätta på operakanalen i bilen och sedan meja ned oskyldiga fotgängare medans något italienskt högdjur sjöng skönsång, jag fnissade och sjöng med vartannat i operan. GTA 3 fick givetvis moralistiska föräldrargrupper värden över att skrika sig hesa men i grund och botten var det inte våldet som gjorde GTA3 bra, det var humorn och stämningen som trollband.

”Snake… Snake… SNAAAAAAKE”

Snubben i basker vrålade så när man blev upptäckt och dödad av fienden i spionspelet Metal Gear Solid. Jag och Silver ”Orka!” Mets dyrkade Metal Gear Solid. Hideo Kojima spelets skapare blev en levande legend inom spelbranschen på grund av det spelet och det är inte alls kostigt, MGS förändrade spelvärlden. I rollen som enstöringen och superagenten Solid Snake skulle man infiltrera ön Shadow Moses och oskadliggöra en terroristorganisation vid namn Fox Hound. Deras mål var att avfyra atombomber mot U.S.A. och bara Snake var man nog att stoppa dom. Det var ett smygarspel där man skulle ta sig fram osynlig som en oljad ninja men spelet bestod även av en del actionpackade boss-fighter, den intressantaste var den mot en galning i gasmask och tighta läderkläder som kallades Psycho Mantis. Boss-striden mot Psycho Mantis var ett av mina varmaste spelminnen. När Mantis plötsligt säger ”åh du gillar Castlevania” höll jag på att tappa hakan, hur fan visste han det, sedan slår det mig att jag har en sparfil från Castlevania på maskinen och Mantis kunde ge intrycket utav att han läste mitt minne, fan vad coolt! Ett annat exempel på hur MGS utmärkte sig från mängden var när en karaktär i spelet sa att man skulle hitta en kod på ett fodrals baksida, jag letade runt som en tok efter en sådan kod innan tanken helt plötsligt slog mig att jag kanske borde kolla på spelfodralets baksida och visst fanns det en kod där, fullt synlig i en av bilderna som visade upp spelet, Kojima var en smart snubbe som tänkte utanför ramarna.

”Awesome-sauce”

Livrädd, jag är livrädd och det är alldeles för mörkt ute. Nej det här funkar inte, jag får stänga av spelet och spela det med min kompis Rikard senare. Spelet jag inte vågade spela själv var Silent Hill, det var så sjukt otäckt att jag var ett komplett nervvrak efter att ha spelat det någon timme på egen hand. Detta var ännu något komplett nytt för mig, spel som skräms. När jag spelade Super Mario Bros på 80-talet så trodde jag aldrig att samma medium en dag skulle kunna skrämma skiten ur mig.

Silent Hill var psykologisk terror i spelform där man var en ensam snubbe i en övergiven stad på jakt efter sin försvunna dotter. Spelet var packat med obehag i form av otäcka ljud som inte passade in, rostiga äckliga rum, övergivna skolor med barnens andar redo att skrämma skiten ur en bakom varje stängd dörr och ett vidrigt sjukhus där deformerade sjuksystrar vankade av och an i mörka korridorer redo att angripa dig med något tillhygge. Man kunde inte spela Silent Hill för långa sessioner då man ville behålla förståndet, Silent Hill var helt fantastiskt obehagligt och både ettan, tvåan och trean spelades tillsammans med Rikard en lika skraj vän som jag.

”Jag och Trianglehead fast i ett alldeles för litet rum i Silent Hill 2…. akuten nästa”

Egentligen skulle jag kunna skriva hur många spaltrader som helst om spelminnen och hur pass viktigt spel är i mitt liv men då jag riskerar att tråka ut även de nördigaste utav själar så jag tänkte runda av här. För många är spel bara spel, de ser på spel som jag såg på Super Mario Bros, som endast ren underhållning och många förstår helt enkelt inte hur man kan spendera hundratals timmar i diverse världar utan att känna sig uttråkad eller omogen. Slöseri med tid menar många men för min del är varje minut i skräckstaden Silent Hill, brottstyngda Liberty City i GTA eller i det magiska Hyrule i Zelda-serien ren kvalitétstid.

Vissa kollar på fotboll andra syr kläder eller går ut och golfar… jag spelar spel.