Insomnia eller någon annan snygg titel om sömnsvårigheter

Jag öppnar bloggen börjar skriva och sedan är det som en storm dragit fram och slitit med sig allt, sopat marken ren. Skrivlusten finns där men tankarna bara rusar och försvinner lika snabbt som de dyker upp. Idéerna virvlar iväg och försvinner som vatten ur ett handfat. Jag lider av svåra sömnsvårigheter och ibland känns det som att det håller på att driva mig till vansinne för jag kan inte skriva ordentligt längre. Får jag ett uppslag till en text i huvudet så slits den ur händerna så fort jag börjar skriva och det är bara att försöka börja om från början.

Jag har svårt att hålla isär vad jag drömt och vad jag upplevt ibland, det rör sig inte om några stora grejer mest om man har haft vissa samtal eller ej eller tänkt en specifik tanke eller bara drömt den. Det är flummigt som bara den och stundvis rätt obehagligt

Dom senaste veckorna eller månaderna, jag är faktiskt inte säker på hur länge, har jag haft svårt att sova eller rättare sagt svårt att sova normalt. Antingen lägger jag mig och är helt slut och då sätter tankarna igång att mala och det mals om precis allt så jag somnar inte. När jag somnar sover jag som längst fyra timmar i streck och det är en bra natt, i vanliga fall vaknar jag minst varannan timme och precis vad som helst kan väcka mig då jag aldrig sover djupt längre.

När jag går upp för att gå till jobbet känner jag mig helt uppfuckad rent utsagt det känns som att ha blivit träffad av en buss och när jag ser mig i spegeln så känner jag knappt igen mig själv, jag påminner vagt om Jack i The Shining när allt börjar spåra ur och han bara sitter på sin säng och stirrar ut genom sitt fönster som en galning, lite så ser jag ut när jag glor på min grådaskiga spegelbild i badrummet.

När jag kommer till jobbet hoppas jag på att det är ord som god morgon eller hej som flödar ur min trut när jag möter mina arbetskamrater i korridoren och inte gutturala läten som guuu määää aaaarr uh öööheh. Ännu värre är det om någon stackare försöker tala med mig direkt när jag stiger innanför dörrarna. Ibland tänker jag direkt efter ett sådant samtal ”vad fan sa jag egentligen, vem var det jag talade med, kaffe vore fint, vem är du nu igen, just ja jobba var det jag skulle gö… vart är jag?” ungefär så tänker jag nu… jaaaa blogga var det ja!

Vid det här laget i blogginlägget måste jag skrolla tillbaka till början och läsa om allt så jag inte skriver samma sak igen, för jag har svårt att minnas vad jag skrev för två sekunder sedan. Jag är fan som snubben i Momento (visst hette filmen så) som var tvungen att skriva lappar om allt och tatuera meddelanden på sin kropp för att minnas saker och just nu har jag en vag aning om att detta är min andra filmreferns i inlägget men jag måste skrolla tillbaka igen för att kolla, haha, humor.

Hm ja hur ska man slutföra en text om sömnsvårigheter egentligen ja kanske genom att gå och lägga sig helt enkelt.

PANIK!

PANIK! Jag vaknar upp efter en alldeles för sen natt, ögonen svider och är rödsprängda och jag är alldeles svart under ögonen, jag ser banne mig sliten ut.

Jag har aldrig varit nojig över min ålder, inte stått och letat rynkor i mitt ansikte i badrumsspegeln men jag får panikkänslor i kroppen när jag tänker på att jag redan är 37 år gammal och fortfarande inte hunnit göra alla dom sakerna jag drömde om att göra när jag gått ut gymnasiet och börjat med teater och författande. Jag känner mig konstant stressad över att jag inte är en publicerad författare, en skribent, en spelmanus-författare, en krönikör eller ens en snubbe som har så mycket som en liten youtube-kanal. PANIK!

Herregud jag är 37 år gammal och jag är arbetslös, utbildningslös och allmänt menlös. Varför är jag så rädd för att våga satsa på något jag verkligen är bra på. Om jag nu är så rädd för att bli gammal och full av ånger varför gör jag i så fall ingenting åt saken!?

Dessutom är jag lat, jag ger upp när jag känner att jag inte bemästrar något och jag är världsmästare på att starta små projekt utan att någonsin avsluta dom. Jag är en drömmare, en uppstartare men aldrig en avslutare och det får mig att känna mer panik!

Orka! har nu legat på is alldeles för länge mycket på grund av min egen ineffektivitet och det ber jag om ursäkt för. Jag är trött på att känna panik inför allt jag inte gör så jag börjar med att sparka igång bloggjäveln igen, en av de generösaste och bästa bloggarna därute förövrigt Det är dags att kväva paniken med en kudde, fastspänd i en sjukhussäng och njuta av att se plågoanden dö.

Orka! är härmed återfödd och det är jag med.

Gissa staden.

Det nalkas tävling på Orka!. Den som först lyckas gissa staden på bilden  föräras med ett eget blogginlägg. Lycka till!

Kvinnans hyllning till den ”farlige” mannen, en orsak till ökad brottslighet?

För en rad år sedan blev jag på krogen åhörare till ett samtal mellan två unga kvinnor i 20-årsåldern, ett samtal som handlade om en man. Den ena kvinnan hade tydligen träffat en ny kille och gjorde nu uppenbarligen reklam för honom.  Samtalet fylldes utav hyllning till hans kriminalitet. Eller rättare sagt, hans ”farlighet”.  Hon gillade att han gick klädd son en gangster och att han var ärrad i ansiktet. Och enligt henne ett riktigt kap. Den andra kvinnan lät lite imponerad.

Att många, företrädesvis unga, kvinnor gillar ”farliga” killar är inte direkt någon hemlighet.  Det finns många exempel på detta. Mördare som Juha Valjakalla och Tony Olsson får både relationer som kärleksbrev på kåken. Även Knytbypastorn Helge Fossmo gifte sig i fängelset. Källarfarfarn Josef Fritzl har fått motta ca 300 kärleksbrev.  Dessa exempel kan multipliceras. Snälla pojkar får sällan kyssa vackra flickor.

Åtminstone är så fallet i människors formativa period i livet, säg mellan åren 15-25. Jag får intrycket att efter det tar ”nördarna” över. De som pluggade i skolan, skaffade sig höga utbildningar, och senare en bra status i samhället och gott om pengar. Dessa är oftast  kap efter 30-årsåldern.

Det faktum att rånare, fotbollshuliganer och MC-snubbar glider på räkmacka till tjejerna i människors unga år gör att dessa kvinnor som gillar ”farliga män” även legitimerar deras brottslighet.  Att få brudar är givetvis en av starkaste drivkrafterna som finns för män. I sin omgivning är en mans status  till stor del avhängig av hur han går  hem hos kjoltygen. Är du omgiven av kvinnor så har du automatiskt status. Det finns en klar koppling mellan att spöa folk och få brudar. När ska vi kräva ansvar av kvinnorna?

Jag är övertygad om att brottsligheten i samhället (med vissa undantag som våldtäkt och pedofili) kraftigt skulle sjunka om kvinnan vände buset ryggen. För i grunden handlar det om en direkt miserabel manssyn. De kvinnor som gillar farliga män reducerar mannen till en brölande primat, vars främsta syfte är att hävda sig fysiskt.  Det är som att reducera kvinnan till en viljelös pinuppa. Vart är jämdställdheten i detta?  Är det inte i själva verket direkt människofientligt att hylla ”farlighet” som en sorts ideal? Signalerna är att du som kille inte ska vara snäll, utan ”farlig”. Det är i grunden ren idioti.

Det finns två större förklaringsmodeller till varför en fraktion av kvinnorna dras till den farliga mannen. Den ena är kortfattat att dessa män väcker moderskänslor hos kvinnorna som sedan vill ”omvända” männen till laglydiga medborgare.Den andra modellen är istället att dragningen beror på biologi. Farliga män upplevs ofta som kraftfulla. Honan i djurriken söker sig till starka hanar som kan skydda och ta hand om henne.  Den första förklaringen kan fungera för en  minoritet av kvinnorna. Men ett av problemen med denna modell är exempelvis  varför dessa moderskänslor sällan sträcker sig till  hemlösa? Den biologiska förklaringen tyr sig mycket mera rimlig. Kvinnor dras ju till männen för att de har rykte om sig att vara farliga, inte av tanken att de snart inte är det.

Som jag redan vidrört är dessa kvinnors idé om den farlige mannen en grav objektifiering av hans väsen. Mannen reduceras till en kraftfull stenåldersprimat, och tankefiguren  är lika könsdiskriminerande som idèn om den förföriske pinuppan. Detta grundar sig på en förlegad och förfärlig manssyn ur jämställdhetsperspektiv. Varför ska det vara ok att objektifiera män men inte kvinnor? Vidare finns här möjligheter till ytterligare en samhällsinsats. Om kvinnan vände buset ryggen skulle brottsligheten gå ner. Det är dags att sluta hylla dårarna.

Aftonbladet

Expressen

En gammal hypokondrikers bekännelser

Den här berättelsen har jag i olika former fått berättad för mig flera gånger av diverse personer och den är även representativ för mig själv. Scenariot är följande: Föreställ dig att det är sommar. Du har semester, men den lilla smolken i bägaren är att du är förkyld för andra gången på två veckor. Du konstaterar att det gör ont att svälja, kanske tar du dig för pannan för att undersöka ifall du har feber. Möjligen får du en obehagskänsla i ryggraden och undrar varför du har en sådan otur. De allra flesta skulle sannolikt bara skaka på axlarna, bita ihop, kanske äta lite mera broccoli eller vitlök och gå vidare med sina liv. Den här texten handlar inte om dem. Den här texten handlar om denna minoritet som ställer en ganska oväntad följdfråga: ”Tänk om jag har AIDS”?

Varför skulle folk ställa en sådan fråga? En rimlig förklaring är kanske att folk har svingat snabeln i okända jaktmarker alternativt svingat den för mycket och nu tror att deras snoriga näsor är början på AIDS. Men inte nödvändigtvis. Även Hollywoodfilmer som ”Philadelphia” där Tom Hanks spelar aidssjuk advokat kan få folk att börja fantisera ond bråd död. AIDS-fantasier är nämligen vanligare än vad man tror. I kölvattnet utav Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” (som handlar om hivpositiva i 80-talets Stockholm och sändes i SVT hösten 2012) noterades en kraftig tilströmning utav besökare i landets kliniker, besökare som ville hivtesta sig. Enligt Peter Ahlin på Noaks Ark var drivkraften för att hivtesta sig främst tv-serien ifråga:

De säger att de sett serien. Dels vill man testa sig för att man utsatt sig för risker, men det finns också människor som går runt med en svår hiv-ångest, och en sådan här serie väcker den där ångesten,

HIV ANXIETY SYNDROME (HIV-ångerstsyndrom) är en sorts variant utav hypokondri och de ”drabbade” karakteriseras utav en närmast sjuklig fixering kring möjligheten att i alla möjliga och omöjliga sammanhang ha förvärvat HIV. Internetsamfundet Flaschback dräller utav inlägg som heter i stil med ”Låg på Hultsfred, nu har jag HIV-symptom.” och även Medhelp.org, den internetbaserade engelskspråkige sjukrådsgivningsföretaget översvämmas utav oroliga internetsurfare som argumenterar i stil med: ”kondomen åkte av för en sekund, jag är övertygad att jag har hiv”. Alla möjliga sorters symtom framförs som bevis för en eventuell primärinfektion. Folk klämmer på sina lymfkörtlar och surfar efter kunskap om HIV på obskyra sidor på nätet. Många gånger accepterar dessa oroliga själar inte doktorernas lungnande bifall eller ens ett negativt utslag på blodproven. De oroar sig månader, ibland år. Absolut, absolut oftast helt i onödan. Deras framfart underlättas utav virusets meningslösa symtom: Feber, halsont, svullna lymfkörtlar.. symtom som kan vara manifestationer för otaliga ofarliga förkylningsvirus men vad en hardcore-hypokondriker alltid tolkar som hiv. Det säger sig självt att många HIV-hypokondriker har en direkt miserabel livskvalitè och fenomentet är ganska utbrett. Denna, till synes irrationella, rädsla bottnar dock delvis i skräckpropaganda. Att skrämmas med AIDS är ett effektivt skräckverktyg.

Författaren till denna text har själv varit en hardcore-hypokondriker av rang och vid sidan tanken av att få hjärinfakt och störta ner i marken som ett nedhugget träd, var rädslan att ha fått hiv en återkommande inslag i mina tankar. En av anledningarna till att rädslorna var så seglivade var att jag ständigt sökte kunskap om viruset. Hypokondri är som en mental självtortyr. Jag dammsög medicinböcker. Kunskap som sedan min hjärna flitigt omarbetade till ”bevis” som bekräftade mina farhågor, att jag skulle dö en ful död i sjukhuset. I mina framtidsbilder såg jag min familj sörja. Början av 2000-talet var en ganska sömnlös period. Jag hade inte tid att sova.

Om vi tar i beräkning att jag i 20-årsåldern i klassisk estnisk-svensk manèr föredrog att ständigt vara apfull på krogen så är det närmast självsägande att mina eventuella möjligheter (om man kan utrycka det så) att kunna förvärva sjukdomen via en promiskiös livsstil med den motsatta könet var kraftigt kringskurna. Ej heller har jag någonsin varit i närheten av en heroinspruta. Inte för att det spelade någon roll, efter en tid började jag även att se på offentliga dörrhantag med misstänksamhet och använde sällan offentliga toaletter. ”Man vet aldrig”, var mottot.

Hiv var nu knappast det enda som jag var rädd för. Ibland hade jag perioder av en ständig oro av att jag vilken sekund som helst skulle få hjärtstopp. Jag läste på en hel del om hjärtstopp också. Bara läkare har mera kunskap om sjukdomar än jag.

 

Idag kan jag bara skratta åt det och mumla ”vafan var det som hände?” I grunden var det en fråga om rädsla för döden. Jag var livrädd för döden i alla dess former. Rädslan har idag till stora delar övergivit mig. Jag är glad min karriär som den inbillade sjuka är förbi. För många andra har den bara börjat.

Facebook gynnar mänskligheten.

Detta inlägg är en sorts reaktion på Jeppes kritik utav Facebookanvändning. Jag har personligen varit gravt Facebookberoende och jag delar inte Jespers negativa inställning till fenomenet. Det skall dock understrykas att Jeppes kritik är både legitim som underhållande.  Min text är dock inte en kritik utav Jeppes utan erbjuder en annan syn på fenomenet.  Enligt mig gynnar Facebook mänskligheten.

Kort sagt är Facebook är en kommunikationsmedel som erbjuder människor att dela ut – och även ta del av – små händelser ur livet i form av fotografier, statusuppdateringar etcetera  Facebook är en persons liv i miniatyr eller kanske snarare bilden av livet som han/hon vill förmedla. Eftersom den speglar en viss verklighet så har denna community fått en stor genomslagskraft världen över. Tanken är att ingen är anonym och alla uppträder i de absolut mesta fallen under sitt riktiga namn och omger sig med ett socialt nätverk som allra oftast överensstämmer med den verkliga motsvarigheten.

bild: Wikipedia

Denna unika insyn i andra människors tillvaro samt möjligheten att manipulera andra människors bild av en själv kan givetvis ge upphov till synes ”märkliga” beteenden. Handen på hjärtat – vem har inte snokat på arbets – eller skolkamrater i allmänhet och ex-pojkvänner respektive flickvänner i synnerhet? Likaså så är man fullt medveten om att dessa agerar likadant? Vilken idog facebookanvändare skulle inte skriva under på att en i sitt eget tycke ypperlig statusuppdatering som förblir okommenterad eller till och med ”ogillad”(för att tala om facebooktermer) kan förstöra humöret på samma sätt som ett skämt som inte går hem i fikarummet? Listan kan göras lång. FB erbjuder en unika möjligheter. Många blir fartblinda och blir beroende av uppmärksamheten.

Detta koncept gör att ens sociala liv till stora delar flyttar sig ut på nätet. Enligt mig är det absolut inget fel i det. Snarare tvärtom. FB har gjort det möjligt att upprätthålla ett socialt nätverk som annars hade fallit i glömska. Facebook erbjuder oss att upprätthålla relationer som vi annars omöjligen skulle ha tid med. Jag har hört många gnälla på att de har Facebookvänner som inte ens hälsar på dem i mataffären. Men vad gör det egentligen? Alla människor är inte lika sociala i verkligheten. Facebook erbjuder dessa människor ett alternativ. Vad är fel med detta?

Jag har skrattat med många av mina FB-vänner. Jag har lidit med många av dem i deras lidanden. Ytterligare en kategori vänner gör mig irriterad. Vissa människor verkar vara födda till att skryta och de kan irritera mig oerhört. Men det betyder inte att jag önskar att de upphörde  med sitt skryt. Tvärtom, de berikar mitt liv.

Jag har upplevt mycket gemenskap på Facebook. När jag har varit ensam har Facebook fungerat som ypperligt sällskap. Jag har tröstat folk som har varit ledsna. Andra har tröstat mig  när saker har gått snett. Jag har tillsammans med många andra hejat på Sverige i fotbolls-EM. Genom åren har jag hunnit bekanta mig med mängder av original i olika sammanhang. Politiskt sträcker sig mina vänner längs hela höger/vänster-skalan. F.d skinnbollar som jag gick i skolan med samsas med folk från den yttersta vänsterkanten.Flera är fotbollskillar, andra är homoaktivister. Min vänlista är en total mångfald utav röster. Flera av mina vänner är djupt troende kristna. Andra är muslimer.  Ester, svenskar och en och annan amerikan samsas på vänlistan . Tack vare FB kan jag följa en kär vän i Australien. Inget av detta hade varit möjligt utan Facebook. Facebook är en sorts påminnelse om mitt liv, vad jag har gjort och vilka jag har träffat.

Och vad kan vara fel med att gilla detta?

/Silver