Den här berättelsen har jag i olika former fått berättad för mig flera gånger av diverse personer och den är även representativ för mig själv. Scenariot är följande: Föreställ dig att det är sommar. Du har semester, men den lilla smolken i bägaren är att du är förkyld för andra gången på två veckor. Du konstaterar att det gör ont att svälja, kanske tar du dig för pannan för att undersöka ifall du har feber. Möjligen får du en obehagskänsla i ryggraden och undrar varför du har en sådan otur. De allra flesta skulle sannolikt bara skaka på axlarna, bita ihop, kanske äta lite mera broccoli eller vitlök och gå vidare med sina liv. Den här texten handlar inte om dem. Den här texten handlar om denna minoritet som ställer en ganska oväntad följdfråga: ”Tänk om jag har AIDS”?
Varför skulle folk ställa en sådan fråga? En rimlig förklaring är kanske att folk har svingat snabeln i okända jaktmarker alternativt svingat den för mycket och nu tror att deras snoriga näsor är början på AIDS. Men inte nödvändigtvis. Även Hollywoodfilmer som ”Philadelphia” där Tom Hanks spelar aidssjuk advokat kan få folk att börja fantisera ond bråd död. AIDS-fantasier är nämligen vanligare än vad man tror. I kölvattnet utav Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” (som handlar om hivpositiva i 80-talets Stockholm och sändes i SVT hösten 2012) noterades en kraftig tilströmning utav besökare i landets kliniker, besökare som ville hivtesta sig. Enligt Peter Ahlin på Noaks Ark var drivkraften för att hivtesta sig främst tv-serien ifråga:
De säger att de sett serien. Dels vill man testa sig för att man utsatt sig för risker, men det finns också människor som går runt med en svår hiv-ångest, och en sådan här serie väcker den där ångesten,
HIV ANXIETY SYNDROME (HIV-ångerstsyndrom) är en sorts variant utav hypokondri och de ”drabbade” karakteriseras utav en närmast sjuklig fixering kring möjligheten att i alla möjliga och omöjliga sammanhang ha förvärvat HIV. Internetsamfundet Flaschback dräller utav inlägg som heter i stil med ”Låg på Hultsfred, nu har jag HIV-symptom.” och även Medhelp.org, den internetbaserade engelskspråkige sjukrådsgivningsföretaget översvämmas utav oroliga internetsurfare som argumenterar i stil med: ”kondomen åkte av för en sekund, jag är övertygad att jag har hiv”. Alla möjliga sorters symtom framförs som bevis för en eventuell primärinfektion. Folk klämmer på sina lymfkörtlar och surfar efter kunskap om HIV på obskyra sidor på nätet. Många gånger accepterar dessa oroliga själar inte doktorernas lungnande bifall eller ens ett negativt utslag på blodproven. De oroar sig månader, ibland år. Absolut, absolut oftast helt i onödan. Deras framfart underlättas utav virusets meningslösa symtom: Feber, halsont, svullna lymfkörtlar.. symtom som kan vara manifestationer för otaliga ofarliga förkylningsvirus men vad en hardcore-hypokondriker alltid tolkar som hiv. Det säger sig självt att många HIV-hypokondriker har en direkt miserabel livskvalitè och fenomentet är ganska utbrett. Denna, till synes irrationella, rädsla bottnar dock delvis i skräckpropaganda. Att skrämmas med AIDS är ett effektivt skräckverktyg.
Författaren till denna text har själv varit en hardcore-hypokondriker av rang och vid sidan tanken av att få hjärinfakt och störta ner i marken som ett nedhugget träd, var rädslan att ha fått hiv en återkommande inslag i mina tankar. En av anledningarna till att rädslorna var så seglivade var att jag ständigt sökte kunskap om viruset. Hypokondri är som en mental självtortyr. Jag dammsög medicinböcker. Kunskap som sedan min hjärna flitigt omarbetade till ”bevis” som bekräftade mina farhågor, att jag skulle dö en ful död i sjukhuset. I mina framtidsbilder såg jag min familj sörja. Början av 2000-talet var en ganska sömnlös period. Jag hade inte tid att sova.
Om vi tar i beräkning att jag i 20-årsåldern i klassisk estnisk-svensk manèr föredrog att ständigt vara apfull på krogen så är det närmast självsägande att mina eventuella möjligheter (om man kan utrycka det så) att kunna förvärva sjukdomen via en promiskiös livsstil med den motsatta könet var kraftigt kringskurna. Ej heller har jag någonsin varit i närheten av en heroinspruta. Inte för att det spelade någon roll, efter en tid började jag även att se på offentliga dörrhantag med misstänksamhet och använde sällan offentliga toaletter. ”Man vet aldrig”, var mottot.
Hiv var nu knappast det enda som jag var rädd för. Ibland hade jag perioder av en ständig oro av att jag vilken sekund som helst skulle få hjärtstopp. Jag läste på en hel del om hjärtstopp också. Bara läkare har mera kunskap om sjukdomar än jag.
Idag kan jag bara skratta åt det och mumla ”vafan var det som hände?” I grunden var det en fråga om rädsla för döden. Jag var livrädd för döden i alla dess former. Rädslan har idag till stora delar övergivit mig. Jag är glad min karriär som den inbillade sjuka är förbi. För många andra har den bara börjat.
Orka! 
Haha! :D