Ryssen kommer!

Ryssen kommer! Jag minns uttrycket från mina barndomsår under det neonfärgade 80-talet. Ubåtar låg och smög på oss i Östersjön och det kalla kriget förvandlade ryssen till den vanligaste skurken i västerländsk populärkultur. Ryss-skurken skulle bli en ikon i dom svenska folkhemmen i många år framöver och en personlig storfavorit.

”Arnold som ryss, inte skurk men självfallet var dom han jagade i Red heat ryss-skurkar”

När jag var liten och började kolla på amerikanska våldsfilmer så var ryssen ofta hotet, det farliga och alltid porträtterad i stubbfrisyr, uniform och med stenhård bodybuilder-kropp mixad med en livstids vodkadrickande och en redig dos steroider. Ryssen var badass helt enkelt. Enormt många ryssar fick agera skurk i en massa bondflmer under kalla kriget eran men en av mina favoritryssar var inte någon övervintrad diktatortyp med nukes riktade mot väst, nej, en av mina personliga storfavoriter bland ryska stereotyper, eller hjältar kanske, var karaktären Ivan Drago från Rocky IV.

Ivan Drago… jävlar vilket power-namn, det är ett namn varenda superskurk i världen skulle dränka sin mamma för att få bära, smaka på det och känn hur munnen fylls av en smak av rysk vodka och manligt omklädningsrum, Drago är ett mycket bra namn på en ryss-skurk. Drago porträtterad av svensken Dolph Lundgren var helt fantastisk, han var två meter lång, ett muskelpaket med blond platå-snagg och uppträdde i både rysk arméklädsel och boxershorts med hammaren och skäran på.

”I will break you”

Ivan var boxarmonstret från öst som hotade att grusa den västerländska livstilen med sina bara händer och var givetvis ett helt huvud längre än, ”the great white hope”, Rocky Balboa porträtterad av en stryktålig Sylvester Stallone. Allt var bara så rätt med Drago. Han var fåordig (if he dies, he dies), skitstor, skitsur, skoningslös och tränades i ett toppmodernt gym medans forskartyper i labbrockar injicerade honom med mystiska dopingpreparat. En av höjdpunkterna i filmen var när han under matchen mot Balboa vrålade ut mot publiken på ryska ”jag slåss för mig själv, för mig själv” efter att ha hånats av sina landsmän. Drago besegrades ju självfallet i slutet men han var ändå mest badass i mina och alla andras ögon, ryss-skurken var skurken man älskade att hata.

Ryssen var givetvis även populär i rena actionfester som Rambo III  där ännu en Stallone-karaktär stred mot den röda faran tillsammans med vad åratal senare skulle bli amerikanernas favoritskurk talibanen. På 80-talet var dom dock reko i västvärldens ögon och tackades till och med för sitt mod i eftertexterna på nämnda Rambo-rulle men den roliga anekdoten kanske jag fördjupar mig i vid något annat bloggtillfälle.

”Ryss a´la diktatorstuk i Rambo III”

80 och 90-talets ryss-skurk var en järnhård ”badass mothafucka” och kom antingen i form av uniformsklädda militärer med diktatorkomplex till DDR-tyskar med hockey-frilla, midjehöga skinnjackor och Uzi´s.  Det är inte konstigt att jag växt upp med någon slags morbid fascination av ryssen och jag älskar ryska stereotyper, sådana är underbart underhållande. Dagens ryss i underhållningsmedia har en lite mer humoristisk framtoning, ta bara karaktären Boris the blade från gangsterkomedin Snatch till exempel. Boris har inga som helst likheter med jätten Ivan Drago förutom sin förkärlek för moderlandet. Boris porträtteras som en skjutglad excentriker som langar vapen. Den ryska maffian har i stora drag ersatt den ryska soldaten efter järnridåns fall. Den benhårda diktatorn har ersatts av en galen Peter Stormare, aspackad astronaut på rymdstationen Mir. Samma förvandling har skett i spelbranschen där ryss-skurken man tidigare mejjade ned i drivor med automatvapen har förvandlats till den karismatiska ryss-gangstern Vlad i GTA IV.

I spelbranchen har dock ryss-skurken fått behålla lite av sin forna militäriska framtoning och status och är en idag populär, ta bara spelserien Metal Gear Solid där majoriteten av alla skurkar är excentriska militär-ryssar, favoriten där är  revolvermannen med amerikanska undertoner Revolver Ocelot, en perfekt manifestation av öst som möter väst. Ryssen i dagens media är fortfarande förtjust i blodspillan och kroppsvåld så klart men är lika ofta en älskvärd komisk karaktär som diabolisk skurk.

”Boris the blade a.k.a Boris the bullet-dodger… den moderna ryss-gangstern”

Jag älskar den stereotypa ryssen, öststataren (den forna ryssen) eller i form av den nakna jätten som spöar på andra björnlika kamrater i ett ryskt badhus i filmen Red Heat, tack Arnold för det. Det är något hos ryss-skurken som påminner mig om en tid då ryssen var jätten som lurade bakom järnridån. Nazisten må vara den populäraste mediaskurken genom tiderna men mitt hjärta klappar hårdast för diktatorn, vapensmugglaren och boxaren.

Passa er! Ryssen kommer!

Ett ode till Bacon

Har man aldrig ätit bacon så har man inte riktigt levt. Bacon är matens svar på heroin, har man en gång haft en bit knaperstekt rökt och saltat sidfläsk i munnen så vill man ha det igen. Vore bacon narkotiklassat så skulle jag förmodligen sitta och runka av gubbar på diskret belägna parkeringsplatser för att få ihop lite cash till nästa bacon-fix. Ser framför mig hur en bacon-kvart skulle se ut, en massa överviktiga nervvrak i något rivningshus samlade runt en stekpanna med välstekt bacon, överallt ligger flottiga plastremsor och efter en stund på en bacon-kvart är kläderna prydda av fettfläckar.

”baconstrips, baconstrips, baconstrips, baconstrips”

I många år var jag vegetarian och det jag saknade mest var bacon och det var bland det första jag tryckte in i mitt ansikte efter den perioden. Om man levt hela sitt liv som vegetarian eller vegan så har man aldrig riktigt levt för man har aldrig riktigt levt för ens man tuggat i sig denna gudomliga grisprodukt, nu ser jag framför mig hur veganer kokar av helig vrede och planerar att placera en fatwa på mig och nej jag har nog inte stavat fatwa rätt. Ser framför mig hur de samlas utanför min port i kläder av finaste hampa med arga plakat och brinnande dockor som ska föreställa mig, skrikandes MÖRDARE eller LÖGNARE. Han förvrider våra barns sinnen skriker den åldrande veganen med skitiga dreads och fundamentalist-skägg medans han slungar en näve härsken hummus mot min port.

Det finns ett gäng morbida kockar på nätet som kallar sig ”Epic meal time” som lagar de mest groteska kreationer av diverse snabbmat och en jävla massa bacon och även om jag förmodligen skulle dö av hjärtstopp efter en bjudning hos dom så skulle jag lätt välja dom framför stjärnkockar som Gordon Ramsey och dylikt. Komikern Louis C.K sa det bäst när han sa att om han dog medans han hade bacon i sin mun så skulle han dö lycklig.

Bacon är inte bara fantastiskt på egen hand nej denna svingoda produkt förhöjer även precis all mat den kommer i kontakt med, man skulle kunna i teorin byta ut salt mot bacon istället när man lagar käk. Allt blir bättre med bacon, ta bara en rätt äcklig produkt som blodpudding till exempel. Äter man blodpudding och bara blodpudding är det ganska otäckt men tillsätter man en jävla massa bacon och en klick lingonsylt så går rätten från att vara bara ätbar till att vara en riktig smarrig rätt, vill man få sitt barn att lära sig äta äckliga saker så servera det med bacon, bacon sviker er aldrig, tro mig.

”Ett barn alla kan älska, skrik på i tunnelbanan lilla bacon-gull, bry dig inte om mig.”

Om man fick en bit bacon placerad på tungan i kyrkan istället för en oblat så skulle jag förmodligen vara högreligiös, det kanske vore ett sätt att stärka gudstron i det här avlånga smått hädiska landet? Fast jag skulle förmodligen inte bli religiös ändå men jag skulle fejka att jag var det för att få en bit bacon varje söndag, jag skulle lätt acceptera Jesus eller vilken helig eller ohelig makt som helst för att få smaska på gratis bacon. Uppkomsten av den satanistiska baconrörelsen kanske kommer ligga och tynga mitt samvete om tio år tack vare denna text, i så fall vill jag bara passa på att redan nu be om ursäkt till svenska kyrkan redan nu.

”They try to make me go to rehab, I say no no no”

Religion i all ära men jag tror det skulle vara effektivare att få folk att strida för sitt land om man erbjöd dom en daglig näve bacon istället för guds kärlek. Han dog och stred för sitt fosterland och sitt dagliga bacon. Jag är så lite främlingsfientlig man bara kan bli men skulle dom högerextremistiska sloganskaparna dra till med att invandrare kommer hit och skäl våra jobb, kvinnor och all vår bacon så skulle jag tänka skit i kvinnorna och jobben men inte mitt bacon, vid bacon drar jag min linje i sanden.

Som tur är lever vi i en värld där bacon är en rätt billig produkt som finns i överflöd så jag behöver inte bli religiös, rycka ut i krig eller börja titta snett på invandrare. Det finns bacon så det räcker till oss alla, amen!

Dagdrömmar om 80-talet

80-talet. Jag växte upp under denna epok, jag bar stentvättade jeans med pastellfärgade tygdekaler på sidorna, jag hade en respektabel samling He-Man och G.I Joe gubbar, ”Upp över mina öron” med Orup och Glenmark spelades på min skivspelare och Wrestling var skithäftigt. Min familj hade ett skåp med en respektabelt stor VHS-samling med allt från ”Commando” till ”Ett rum med utsikt”. Min storebror ägde ett helt fantastisk discjockey-bord med två skivspelare och två lampor som påminde om en insekts känselspröt och bordet var målat i chockrosa, jag tyckte det var hur häftigt som helst och jag var impad att min bror var DJ på den tiden.

”Den hetaste TV-showen då och födelsen utav kombon rosa T-shirt och vit kavaj”

När Classe körde ”Rakt över disk” på P3 så spelade jag in programmet och lyssnade på det i min gula sony walkman som jag hade hängandes på mitt skärp, plastbrickan på baksidan som fungerade som klämma lossnade jämnt och det är ett under att inte min walkman gick sönder efter alla gånger det föll till den hårda asfalten.

Otaliga somrar spenderade jag i Grängesberg en liten håla strax utanför Ludvika i dalarna, vi hade släkt som bodde där eller rättare sagt mina syskon hade det, en excentrisk farmor som heter Dorothy. Jag är egentligen ett halvsyskon men det var aldrig någon utav mina syskon som kallade mig för halv, jag var deras lillebror rätt och slätt och så har det alltid varit. Kan fortfarande bli arg om någon kallar dom för halvor, det är inga halvor för mig, punkt!

På 80-talet gick man över till kompisar som hade Sky Channel och kollade på DJ Cat show som visade barnserier som He-Man, G.I Joe, Thundercats och Mask, Mask var så sjukt bra minns jag, det handlade om folk med olika hjälmar som gav dom unika krafter och det fanns ”ondingar” som också hade hjälmar och ja dom kämpade mot varann. G.I Joe hade dom tuffaste skurkarna, dom så kallade ”Cobra” och en utav dom hade ett huvud helt täckt i ett blänkande skal av silver, det var riktigt bad-ass på den tiden.

”Bara så AWESOME!”

Jag glömmer aldrig min kompis på fritids som hade en He-Man borg, jag minns inte honom men jag minns den där borgen och hur jävla avis jag var på honom för att han hade en sådan. Det gnagde i mig att jag inte fick någon, det var bara så orättvis. Jag var ett rätt lugnt och stillsamt barn men jag var en pina att ha med i affärer och mina syskon avskydde att gå i butiker med mig. Tydligen brukade jag lägga mig ned i gången och sparka och gallskrika när jag inte fick det jag ville och det fick jag inte alltid även om jag helt klart var bortskämd, sådant är fortfarande pinsamt att tänka på idag. Stackars mamma och stackars syskon.

Jag hade en vän som hette Magnus, han var flera år äldre än mig och hatade barn men inte mig, han var min beskyddare och jag fick alltid vara med. Magnus lekte med mig, vi cyklade på BMX tillsammans. BMX var det man skulle cykla på under 80-talet. Min hoj var röd och vit och på ramen satt en vadderad avlång grej med någon tuff logga på. Magnus var min hjälte när jag var liten och jag såg upp till honom. En gång när vi lekte krig råkade jag kasta en sten i huvudet på honom så han började blöda. Jag började störtböla och sprang hem livrädd. Mamma fick försöka lugna mig medan jag grät högljutt och skrek att Magnus blöder och han kommer att slå mig. En stund senare plingade Magnus på dörren och mamma öppnade dörren, han sa att det inte gjorde någonting och att allt var bra, han hade kommit förbi för att se hur jag mådde. Mamma frågade om han kunde gå och handla lite lego med mig och han svarade javisst. Magnus fan så hygglig han var, en dag flyttade han bara och var försvunnen ur mitt liv för gott. Han hade det svårt hemma det vet jag och han var fylld utav ilska men när han var med mig var han världens snällaste kille och än idag tänker jag på honom och undrar vart han är och hur han mår. Jag saknar honom fortfarande ibland.

Jag minns också en tjej som bodde i närheten som jag var oerhört kär i och jag tror hon hette Maria, jag har minnen utav mig och Maria som jag idag inte vet är minnen eller dagdrömmar från den tiden. Ett minne är från en gång när jag och Maria satt i en skrotbil som stod på hennes innergård, idag finns det inga skrotbilar där och jag kan inte svära på om det någonsin fanns några, det kan vara ett sådant där minne man rekonstruerat och försökt lappa ihop efteråt men jag minns att jag var lycklig där i bilen med Maria.

80-talet är ett färgglatt myller utav bilder i mitt huvud, en rad minnen jag inte riktigt minns ordningen på. Jag minns när jag cyklade runt utan stödhjul för första gången på en gård på taket där jag bodde ett par år när jag var liten och jag minns att jag kraschade ned i en buske, från samma tak kastade jag och en kompis sten ned på bilarna som stod parkerade nedanför vårat våningshus, polisen kom och min pappa var skitförbannad, han var en av poliserna. Jag minns porrtidningsgömmorna jag och en annan kompis hittade på ”Oxbacken” en bit från mitt fritids och jag minns de förvirrande känslorna av kåthet som var väldigt främmande på den tiden, jag visste ju ingenting om sådant då och jag minns att man skämdes och var otroligt fascinerad på samma gång. Porrtidningsgömmor fanns det lite här och var undangömda på den tiden och än idag så vet jag inte varför folk gömde dom utomhus, min teori är att det var äldre ungar som hade snott dom i butiker och gömt dom ute så att inte deras päron skulle hitta dom senare. Porrtidningar såldes i varje jävla kiosk, ICA och bensinmack på 80-talet och det var jobbigt när man började utveckla någon slags könsdrift och kämpade med att inte stirra på omslagen varje gång man stod där och skulle köpa en spindelmannen eller dylikt, minns än idag hur det hettade till i ansiktet när man stod där och gud så jag skämdes.

Garbage Kids. Minns någon dom? Det var samlarbilder med kåldockeaktiga barn i bisarra sammanhang. alltid vanställda på ett humoristiskt sätt och hett åtråvärda under en period. Jag minns hur jag och en kompis cyklade ut till en avsides belägen mack för att få tag på bilder, det var ofta slut på bilder överallt. Manicklar var också poppis en period, det var olikformade plastbrickor i en massa färger som man samlade på i plastpåsar och spelade med på skolgården. Det fanns alltid något alla samlade på i olika perioder som varade olika länge, det gällde att hänga med i pryltrenderna på 80-talet.

”Föräldrar på 80-talet ville förbjuda dessa morbida samlarkort, jag hade en ansenlig samling.”

Det var något speciellt med 80-talet, kanske utav den enkla anledningen att jag var barn då och allt var ett äventyr men jag tycker om att intala mig själv att det var något magiskt över detta årtionde. Idag lyssnar jag stundvis på Van Halen eller Rick Astley och bara myser och tänker tillbaka på en tid utav BMX-cyklar, stentvättade jeans och en vän som hette Magnus.

Jag älskar att sluta snusa.

(VARNING: Det här är en så kallad ”tyck synd om mig, men jag är så tapper”-text. Om du som läsare ogillar skryt, var god och sluta läsa nu)

Nikotin är en oerhört stark nervgift, vilket det flesta som provat sluta med cigaretter eller snus har fått erfara. Humöret för mig försvann efter bara några timmar och återkom inte förrän ca en månad senare.  Min flickvän har sagt att hon under denna första tid var tillsammans med en helt annan individ än normalt. Hon var tillsammans med en psykopat.

Jag ”lackade” på allt. Minsta argumentation kunde resultera i gränslöst raseri.  Kritik kunde jag inte ta överhuvudtaget (det ska erkännas att en narcissist som mig är dålig på det momentet annars också).  Jag var mera känslig än en 4-årig med mindrevärdeskomplex. Jag kunde inte sova på nätterna, hade ledvärk och hjärtklappning som aldrig ville sluta. Plus en övergripande, överjävligt sug efter nikotin.  Att ha varit tillsammans med mig måste ha varit lika jobbigt som ett jobb som går ut på att väcka Mike Tyson.

Men se, ur sådana själsliga ruiner skapas istället nya, starkare själar.  Att sluta snusa är närmast en religiös upplevelse. Jag känner mig som att jag blivit renad genom eld. Man äter kakor och choklad på rent rituella sätt. Nikotin-Satan har lämnat mig.  Jag älskar att sluta snusa.

Märk väl, jag skrev att jag älskar att sluta snusa, inte tillståndet där uppdraget har slutförts.  Det måste vara skittråkigt att ha lyckats med detta.  Nackdelarna är oändliga. Varje människa beundrar, antingen välvilligt eller motvilligt, en person som slutar med en erkänt jobbig drog som nikotin.  Man kan ständigt knata runt och smyga in sin anti-nikotinkampanj i alla möjliga sammanhang och man får bara beröm tillbaka.

–          Men guuuuud va duktig du är som har hållit dig från snuset i tre månader!

Just vid den här typen av situationer brukar jag vältra mig i bekräftelse på ett sätt som närmast kan beskrivas som själslig masturbation.  Många gånger kan jag inte ens dölja med vilken gränslös vällust jag fördjupar mig i detta

Att väcka Mike Tyson bör vara ett jobb med risktillägg. (Photo credit: Wikipedia)

besynnerliga intresse. Vad händer sedan? Karl Marx har lärt oss att varje händelse i historien får en mothändelse, en reaktion på den första händelsen. Mitt sätt att reagera på beröm utifrån är lika djävulskt som det är slugt.  Jag spelar ödmjuk. – ”nej, det är väl inget, vem som helst kan sluta, bara man har bestämt sig”. Man kan inte förlora i den här typen av samtal. Man framstår både som en person med karaktär och en person som är ödmjuk.

Som sagt, jag älskar att sluta snusa.

Snusstopp

Lite skryt är aldrig fel. Jag har slutat med nikotin. För ca ett år sedan ägnade jag mig både åt snusning som rökning. Och detta stora mängder. En dosa snus och ca 10 cigg gick åt varje dag. Jag sov till slut med snus. Det hände att jag vaknade mitt i natten och bytte snus-klutt. Favvomärket var Göteborgs Rapè. Jag var en sann nikotinist. Jag älskade snuset.

En dag fick jag dock för mig att jag skulle sluta med allt detta. Först cigaretter en månad senare även snus. Voi vittu. Jag brukar nämligen få infall utav hälsomedvetenhet då och då. Den här gången skulle det bli mera varaktigt än till nästa veckoslut.

Många forskare har likställt en snustopp m ed heroinavvänjning.  Hur det är att sluta med heroin har jag ingen kunskap om då jag aldrig börjat.  Men att sluta med snus var tillräckligt. Skärselden har varit total. En syndare som mig renades genom själseld. Natsvettningar och ont i leder. Hjärtklappning i 180. Resultat sju månader senare? En glad och frodig estnisk ”lad” som har expanderat nästan 14 kilo. Mums!

Och om allt detta må jag berätta.Och detta en annan dag.  Idag ska jag istället göra en maskulin handling och en fjollig handling. Jag ska titta på Ishockey, Sverige-Finland. Och jag ska titta på Eurovision.  ALOHA!

Packung Snus der Marke Göteborgs Rapé (white portion) von Sweden Match (Photo credit: Wikipedia)

Ateism som hånar

Jag skrev nyligen en text där jag ställde mig kritisk till denna nyateism som sveper över ”Väst”, något jag tänkte kommentera lite närmare. Men först: Någon kanske undrar över varför jag gör detta? Varför stör jag mig på ateister? Faktum är att flera av mina närmaste vänner och familjemedlemmar är ateister och jag stör mig faktist inte alls på deras livsåskådning. Den finns ateister bland dem jag älskar som mest här i världen. De flesta ateister är f.ö hyggliga typer. Det är inte dem jag är intresserad av att kritisera. Problemet är att denna nyateism ofta visar prov på väldigt arroganta drag, den är evangeliserande samt söker konfrontation. Jag avskyr översitteri. Många ateisters ideologiska verksamhet tycks många gånger vara helt baserad på tekniken att håna religiösa. Det är sådana typer som ska kritiseras. Låt mig exemplifiera.

Surfa in på valfri ateistisk internetsällskap som helst, exempelvis ”Sveriges Ateister” på Facebook. Vad diskuteras där? Diskuterar de praktiska detaljer kring ateism? Diskuterar de vad som händer med deras medvetande när de dör? Är det materiella livets mening en vital del av samtalet? Nej, nej och åter nej. Verkar medlemmarna på sådana sidor alls vara intresserade av en diskussion kring vad det innebär att vara ateist? Väldigt sparsamt. Faktum är att de tycks ofta inte vara intresserade av att diskutera detaljerna kring sin (icke)tro överhuvudtaget. Vad fångar då deras uppmärksamhet? Vad många ateister är besatta av att diskutera är istället RELIGION.

Sida upp och sida ner handlar diskussionen om religion. Det är direkt slående att denna ateistiska rörelse förefaller i princip sakna en egen substans. Hela verksamheten tycks istället handla om att kasta smuts och håna samt förlöjliga dessa som de identifierar som religiösa. Vi får veta så försvinnande lite om ateism i sin egen rätt. I utbyte förses vi med det ständig återkommande budskapet angående hur idiotiskt det är att vara troende. Sidorna översållas av karikatyrbilder av religiösa figurer, symboler och personer. Vi får läsa att de religiösa är irrationella galningar. Samtalet avhandlar ”låtsasgubbar” i himlen och självmordsbombare. Så trummar det på i det oändliga. Envar som inte underordnar sig den materialistiska världsbilden riskerar att bli avhyvlad. Tolerans och förståelse förefaller lika frånvarande här som i andra religiös-fundamentalistiska sammanhang. Men vad är deras huvudbudskap?

Argumentationen för denna nyateism kan skalas ner till två grundläggande påståenden. Detta gäller både de mera sofistikerade tänkare som Dawkins, Harris eller Hitchens som deras undervegetation till supporterklubbar på internet. Argumenten är kortfattat följande:

1. Evolutionensteorin har gjort diverse gudsförklaringar onödiga.
2. Religion är den huvudsakliga orsaken till krig och konflikt.

Påstående två är egentligen en sorts moralargument som ska understödja nummer ett. Argumentet att religion skapar konflikter legitimerar även inställningen som omhuldas av många ateister, nämligen behovet av att göra oss av med religion. Väldigt stor del utav exempelvis Richard Dawkins argumentation i boken Illusionen om Gud grundar sig på argument två och förvånansvärt lite på nummer ett. Väldigt lite diskuterar han förslagsvis teisternas starkaste gudsargument som exempelvis fine-tuned universe theory, att vårt universum under universums historia ständigt verkar vara ”finjusterad” för liv, en teori som enligt mig faktist är problematisk för ateister. Inte heller diskuterar han exempelvis fenomenet near death experiences (NDE:s) där ett flertal av specialister anser att det inte går att utesluta möjligheten att medvetandet kan fortsätta existera utanför kroppen. Av utrymmesskäl väljer jag just nu att koncentrera mig på argument två.

Krig och religion. Vi hör det ständigt. ”Religionen är roten till allt ont” eller som Christopher Hitchens utryckte det: ”religionen förgiftar allt”. Att religion har orsakat krig förnekas knappast av mig eller någon annan. Det finns mängder av anledningar till att krig startats. Vanliga orsaker kan vara kamp om naturtillgångar, törsten efter rikedomar, politisk konkurrens mellan rivaliserande maktcentra eller rivaliserande klaner eller familjer, kamp mellan ideologier, föreställningar om hämnd, framgång, den ena gruppens ära, hjältemod, manlighet, osv. I John Keegans utmärkta bok Om Krigets Historia framförs teorin att de första krigen hade sina grunder i kampen om kvinnorna. Och ja, krig kan även ha sin grund i religion. Men det är inte ateisters argument. Argumentet lyder att religion är den primära orsaken till krig ( Författare som Dawkins och Harris antyder detta dock indirekt ). Utsagor som att religion är den huvudsakliga källan till konflikt och blodutgjutelse kan dock till viss mån prövas empiriskt.

Och det är lika bra att säga det på en gång: Det finns inga bevis för att religion är den primära orsaken till blodsutgjutelse. Det förefaller vara den sekulära statens tillrättalagda berättelse om sin egen förträfflighet. I betoningen av motståndarens negativa aspekter framträder konturerna av den egna framgången tydligare.

Exempelvis undersökte Vox Day i sin provokativa bok The Irrational Atheist religionens roll i krigandets och dödandets historia. Studien lutade sig mot Encyclopedia of Wars utav C. Philips och A. Axelrod som katalogiserar 1763 krig genom historien. Slutsatsen blev att blott 123 krig (6,92 procent)kan rimligen anses ha berott på religion. Inte mycket att hänga i julgranen.

Ytterligare en studie utav Greg Austin, Todd Kranock och Thom Oommen undersökte religionens roll i 100 större krig i världshistorien genom att granska fem komponenter:

a) Religionens spridning i motivbilden

b) Starkt stöd från religiösa ledare

c) Angrepp mot fiendens religiösa symboler och heliga platser

d) Religion som ”mobilizer”, d.v.s religion som orsak för befolkningens vilja att delta i kriget

e) Religiösa motiv och tal hos det politiska ledarskapet.

Slutsatsen blev att blott 4 krig på deras lista kom upp i en påtagligt religiös dimension, de uppfyllde 4 eller 5 komponenter (Arabiska expansionen, Korstågen, Reformationskrigen i Europa och al-Qaidas terrorkrig). Man skulle kunna fylla ut listan med kanske ytterligare ett tiotal krig men mer än 15 krig av de 100 större blir det knappast.

Faktum är att om man börjar granska närmare dessa ateistiska utsagor finner man oftast inget annat än vandringssägen, selektiv historiebeskrivning och ibland ren historieförfalskning. En slutsats som Austin, Kranock och Oommen kom fram till är ganska relevant i sammanhanget:

Atheistic totalitarian states (Stalin’s Russia and Mao’s China) have perpetrated more mass murder than any state dominated by a religious faith (s. 17)

En rysk-ortodox ikon som föreställer präster som blir skjutna av kommunister

Att militant ateistiska stater har iscensatt stora blodbad och detta under 1900-talet förbises alltid i det ateistiska samtalet om religion. Som jag tidigare påpekat gjorde de sovjetiska ledarna redan från början ingen hemlighet av att de var en militant ateistisk rörelse som sökte att utrota ”vidskepelse”. De första rapporterna om massavrättningar utav präster började strömma in redan under den Ryska Revolutionens första månader. Antalet dödsoffer kan sammantaget räknas i hundratusentals.

Ateistiska korståg. En intressant aspekt utav ovan nämnda studie är att om man skulle betrakta ateism som en religion och tillämpa studiens metodik med dessa fem komponenter skulle exempelvis Franska Revolutionen 1789 kvalificera sig som en konflikt med påtaglig religiös dimension. Den uppfyller nämligen komponenterna A, C, D, E. (B går ju inte bedöma eftersom den ateistiska rörelsen under den Franska Revolutionen inte hade ett prästerskap). Revolutionens företrädare sökte aktivt att utrota katolska praktiker och katolicismen själv. Prästerskap fördrevs eller avrättades. En lag från 21 Oktober 1793 påbjöd exempelvis att samtliga präster som inte svurit trohetsed till den revolutionära civila konstitutionen skulle avrättas på plats. Kyrkor angreps, religiösa symboler som kors och kyrkoklockor förstördes. I det lojalt katolska landskapet Vendée dödades sammanlagt kanske så många som 50 000 civila människor som av vissa historiker kallas den första moderna folkmordet. Tusentals präster, kvinnor och barn dränktes i Nantes. Kulmen av denna ateistiska kult nåddes 10 November 1793 då gudinnan ”Förnuftet” firades i Notre Dame.

En kinesisk affisch från 1967 med texten ”Förstör den gamla världen och skapa ett nytt”, avbildades en arbetare som krossar ett krucifix, en Buddhastaty och en kinesisk religiös text.

Den här typen av antireligiösa kampanjer (det är inte orättvist att prata om ateistiska korståg) återupprepades i olika kommunistiska revolutioner under 1900-talet, i exempelvis Ryssland eller Kina och resulterade i oräkneliga dödsoffer och ofattbart mänskligt lidande. Det hände att de ateistiska förföljelserna utav religiösa resulterade i folkliga uppror som i förslagsvis Mexico på 20-talet (kallad La Cristiada). I ljuset av ovanstående berättelser framstår ateismens roll som självklar fredsagent väldigt märkligt. Med tanke på hur ofta man hör talas om religiöst våld, måste man fråga sig varför det är så tyst om ateistiskt våld?

/ Silver Elderman Mets

Vidare Läsning

Dechristianisation of France during the French Revolution

Drownings at Nantes

War in Vendèe

Christero War

Jag kommer aldrig bli lycklig igen

Minns ni hur det var att vara ung och olyckligt kär? Minns ni den där bruden eller snubben som ni spanade in dag in och dag ut på något hippt café eller någon klubb. Jag minns att jag förvandlades till en komplett idiot varje gång jag såg henne dyka upp, min bild utav henne var den bara en ung människa kan ha utav ett kärleksintresse, vi snackar ren perfektion, hon var en tusen meter hög bronsgudinna och jag var en svettig idiot med panik i blicken. Vännerna uppmanade mig alltid att gå fram och säga någonting men det gjorde jag nästan aldrig, utom en gång då jag kämpade mig upp från min plats efter att ha försökt ge mig lite flytande mod i form av ett par drinkar för mycket. Hon stod med ryggen vänd emot mig och jag kämpade mig fram mot henne som om jag gick i en storm med regn piskande i ansiktet och ständig motvind. Ett klumpigt finger närmade sig henne, vad i helvete håller jag på med, två knackningar på hennes axel, herregud varför knackade jag henne på axeln som ett psykfall.

Det som hände sedan är att hon vände sig om och log mot mig och jag stammade fram något idiotiskt i stil med ett hej och hur är läget och sedan gjorde jag en redan pinsam situation tio gånger värre genom att i ren panik säga högt att jag måste gå tillbaka till mina polare nu. Jag minns hennes förvånade ansiktsuttryck och lilla ursäktande leende som sa ja ok medans jag backade undan och flydde tillbaka till mitt bord. Det var saker jag klassade som de jobbigaste grejorna i mitt liv då, det var en katastrof då, man var ung och trodde man var vuxen och världsvan men man visste egentligen inget alls men då var ens bekymmer väldigt verkliga och enorma.

Jag kommer aldrig bli lycklig igen. Herregud jag minns tanken så tydligt, jag minns hur jag stod där med hjärtat utslitet ur bröstkorgen efter att en tjej hade gjort slut med mig. Vilken enorm tanke, jag kommer aldrig bli lycklig igen, det är ju en helt vansinnig tanke, aldrig igen, men jag tänkte den och jag trodde på den till hundra procent. Jag minns henne så oerhört väl, den första riktigt starka nästan förlamande förälskelsen efter ett par totala fiaskon till förhållanden. Hon gick i samma skola som mig och under ett helt år gick jag och trånade efter henne, dag in och dag ut. Hon var lätt den vackraste människan jag sett då och jag närmast dyrkade henne.

Silver och jag hade då varit vänner i ett par år, han var lite av en player på den tiden, det var inte jag, jag blev lite kaxigare på brudfronten ett par år senare men då var jag den där romantikern som hade en slags idealbild utav den perfekta kvinnan och det perfekta förhållandet, dom flesta andra killarna i samma ålder ville mest bara knulla, visst ville jag också det men jag var en sann romantiker som bara hade ögon för en tjej. Jag glömmer aldrig våran första dejt eller vad fan man ska kalla det. Vi hade gått ut sista året på ett plugg och i ren desperation hade jag samlat mod till mig och frågat om hon ville gå på en promenad i en park för jag visste att jag måste lägga in en stöt eller för evigt förlora min chans, hon tackade otroligt nog ja, något jag hade enorma problem med att förstå, allt var så overkligt. Minns hur vi gick där och hur jag under flera timmar funderade på hur jag skulle närma mig henne för en kyss, jag gav henne en kyss tillslut när hon skulle dra och hade böjt sig ned i hukande ställning för att låsa upp sin cykel, jag böjde mig ned också och fick ögonkontakt och smack. Minns att jag tog tag i en lyktstolpe och snurrade runt ett varv som en sådan där lycklig snubbe i en gammal Fred Astaire rulle på vägen hem sedan flera timmar senare.

Hon lämnade mig cirka sex månader senare med domedagstankar och ett krossat hjärta. Jag minns hur knäckt jag var när hon någon månad senare dök upp på en fest med en ny kille, ingen hade sagt något till mig. Jag kommer aldrig bli lycklig igen.

Idag minns jag allt det där med ett vuxet filter över mina ögon, man minns hur man kände och tänkte då och man kan le åt det och tänka jösses vad melodramatiskt allting var. Jag minns dom flesta av mina ungdomsförälskelser med värme, till och med dom smärtsamma, ja det är klart att man var med ett par riktiga idioter i början men överlag minns jag dom alla med ett nostalgiskt flimmer för mina sinnen. Hade jag kunnat resa i tiden och berättat för den där unga romantikern med krossat hjärta att allt kommer ordna sig och att hans problem är futtiga jämfört med vad som kommer i framtiden så hade han säkert bara fnyst och bett mig dra något gammalt över sig. Smärtan som var så verklig då känns så futtig idag.

Nu en massa år senare så har man gått igenom så mycket, man har rest ensam i främmande länder och sett verklig smärta, man har känt sorg efter släktingars bortfall och man har hittat äkta brinnande kärlek som totalt förändrat ens liv i form av min fru. Saker man upplevde då känns så overkliga nu för att jag minns så tydligt hur stort allting kändes då och man trodde verkligen på riktigt att man aldrig kommer bli lycklig igen.

Storleken har ingen betydelse

Storleken har ingen betydelse är en allmänt accepterad lögn som alla innerst inne vet är en lögn. Det är tekniken som räknas säger tjejen med pojkvännen med ett spädbarns penis och man kan höra på hennes röst att det krävs en hel del viljestyrka att få ur sig den där meningen, leendet på hennes ansikte ser överdrivet glatt ut och man kan ana att det när som helst skulle kunna braka ihop som ett gammalt rivningshus. Alla vet att om man har en väldigt liten snopp så spelar det ingen roll hur mycket teknik man har, det spelar ingen roll om man så har lärt sig samtliga sexställningar från den indiska sexboken kama sutra eller om man är en elitgymnast drillad sedan barnsben i Ryssland. Teknik hjälper säkert lite på traven men jag kan sätta allt jag äger på att en tjej med en kille med väldigt liten snopp ständigt fantiserar om sex med välutrustade män.

Nu är det ju lite fittigt utav mig att skriva en text om penisstorlekar när jag inte har dom problemen själv, det hade ju varit oerhört modigt om det visade sig att texten nu kommer handla om att jag själv hade en abnormt liten penis och att jag genom denna text ville tala ut om jobbiga minnen och erfarenheter. Jag skulle kunna dra någon historia om hånfulla skratt i badhusets duschrum under skoltiden eller någon första flickväns besvikna blick första gången hon såg mig naken och hennes nervösa leende till följd som försöker reparera en skada som redan skett… men nej så modig är jag inte och nej min penis är jättestor, enormt stor beroende på vem som frågar.

Nej ok jag har inte en hästkuk det erkänner jag men jag har bara en sak att tillägga i ämnet och det är att jag aldrig haft några problem med min storlek, jag låter läsaren själv fantisera kring mina faktiska mått, jag bjuder på det nöjet, åh vad snäll jag är.

Aja nog om min egen kuk och tillbaka till ämnet som är alla andras kukar. Alla vet vad som är en helt ok storlek på en snorre. Om man någon gång varit i ett manligt omklädningsrum och råkat se en snubbe med jätteliten snorre så gör man precis allt för att undvika att kolla på den, det är lite som när jag var liten och såg en förståndshandikappad äta, det var ett kaos och lite äckligt och man förstod instinktivt att det inte var den handikappades fel och man ville inte få personen att känna sig ledsen så man stirrade som en galning åt alla håll utom just på den handikappade, samma sak är det med den extremt dåligt välutrustade i ett duschrum, man vill inte att han ska se att jag ser och reagerar på hans extremt lilla kuk, man vill inte att han ska se att jag automatiskt börjar tänka att det inte kan vara kul att ha en sådan liten apparat. Jag känner mig hemsk i sådana tillfällen då jag egentligen är en rätt snäll människa.

Om en extremt välutrustad dyker upp och näst intill stoltserar med sin fallos så försöker man undvika att kolla också men man kan se hur alla andra kollar i smyg och tänker ”din lyckliga sate”. Män med väldigt stora don har alltid extremt bra självförtroende även om det finns vissa lögnhalsar som fejkar ett självförtroende för att tjejer ska tro att dom har stor snopp men det är en helt annan sak. Den välutrustade försöker aldrig dölja detta faktum i ett omklädningsrum, dom är så medvetna om att alla andra vill ha vad dom har och dom ställer sig aldrig mot väggen när dom står och duschar, nej då dom står vända utåt så varenda jävel som går förbi ska se deras stolthet och det är alltid det första man ser när man ser en välutrustad naken man oavsett om man vill det eller ej, oavsett om man är gay eller ej, det skulle inte spela någon roll om dom hade världens största vaxade mustasch man skulle ända se kuken först. Killen med babykuk ser man aldrig stå och torka sig i skrevet med ena benet nonchalant uppsatt på bänken, nej lillkuken skyndar sig snabbt att torka av sig vänd mot skåpet och avlägsnar sig snabbt från platsen medan åsnan står och applicerar deo fortfarande helt näck framför rummets helkroppsspegel.

Jag kan förstå varför den där lögnen om storleken är så populär men samtidigt har jag lite svårt för när tjejer verkligen brer på hur oviktigt det är, speciellt singeltjejer som inte nödvändigtvis behöver ljuga för att inte såra någon men gör det ändå för att visa hur fina och snopptoleranta dom är. Det är tekniken som räknas… äh lägg av vi vet allihopa att du skulle välja en ok snopp framför all teknik i världen. Det är en fin humanitär tanke dock att storleken skulle sakna betydelse men det gör den och alla vet att den alltid kommer ha betydelse.

Lyckligtvis är ju inte snorren allt när det kommer till sex, man kan vara en jävel på oralsex, det finns så mycket sexleksaker idag att varje man med lätthet skulle kunna tillfredställa ett helt kompani kåta kvinnor (eller män) på en lunchrast om han ville. Jag uppmanar inte småkukar att operera sig eller investera i en massa kukpumpar eller skumma mediciner på nätet, allt jag gör är att yppa en obehaglig sanning och ok jag tycker det är lite kul också.

Bromance

Fan vad jag älskar Silver, det erkänner jag, kalla mig bögjävel om ni vill era sketna homofober men så är det. Min kärlek till Silver har dock ingenting med köttsliga lustar eller amorösa känslor att göra, min kärlek är utav den vänskapliga sorten en riktig bromance skulle man kunna säga.

”Givetvis är det jag som är batman”

Det finns få saker vi inte gått igenom tillsammans genom åren. När vi pluggade tillsammans gjorde vi en parodi/hyllning till actionfilm-kulturen som var som bajsnödigast under 80 och 90-talen och det var världens roligaste rulle, åtminstone tyckte vi det, utav alla inblandade så var det jag och Silver som skrattade högst åt våra egna jävla skämt och så är vi än idag, glada idioter som känner sig grymt smarta och roliga tillsammans. Filmen slutade som ett haffsverk då våran tidsplan var allt annat än optimal. På avslutningsdagen satt vi trötta och stressade och försökte klippa ihop en röra som saknade ljudeffekter som vi planerat och vissa scener gick inte så som vi tänkt. I ett klipp till exempel knallade Silver runt, ja vi spelade självfallet i filmen båda två, runt i en stickad tröja och när han gick runt ett hörn hade han plötsligt som i ett trollslag bar överkropp och hatt… hoppla. Vi garvade trötta åt denna jättemiss men beslöt att det helt enkelt fick vara så då det var sista dagen i skolan. Filmen blev senare sjukt poppis i hans syrras ”tjejgäng” som hittade den flera år senare i någon vrå.

Vi har sagt de hemskaste och vidrigaste sakerna till varandra och sedan gapskrattat åt det, som socialt missanpassade miffon. En favorit är när vi talar om att Silver kommer få en son som är komplett misslyckad och halvt utvecklingsstörd och aldrig flyttar hemifrån, en son man skäms över och låtsas älska. Jag menar hur störd är man om man önskar sin närmaste vän ett sådant öde, en situation som är så fel på så många plan inte minst det moraliska, men allt är levererat med kärlek, inga elakheter finns emellan oss trots all sjuk skit vi säger om varandra. Sådant tycker vi sociopater är humor gott folk.

Vi hade en intressant destruktiv period som jag gärna skyller helt på den anarkistiska guldrullen ”Fight club”. Under denna period betedde vi oss som apor i en antikaffär. Ena kvällen slängde vi parkbänkar i ån, andra ollade vi bilar, en gång försökte vi oss på att välta den enorma statyn ”guds hand” och ja det tål att nämnas att vi var packade som ägg den kvällen. Jag kan dock inte sticka under stolen med att dessa idiotier inte var  så kallade ”bonding moments” som jänkarna så käckt kallar det, vi gjorde dumma saker men vi gjorde dom tillsammans som efterblivna hillbilly-bröder med banjos hängandes på ryggen och ett krus hembränt runt halsen, andra tyckte givetvis att vi var komplett störda men vi hade varandra, hellre idiot i grupp en ensam byfåne med foliehatt och flakmoppe.

”Givetvis är det jag som är Brad”

Det jävligaste jag gjort mot Silver var förmodligen att antyda att han har HIV under en period i hans liv då hans hypokondri slog i höjden. Visst han var oerhört ansträngande att vara med under den tiden då han hittade sjukdomssymptom hos sig själv stup i kvarten men det var riktigt elakt utav mig att jävlas med honom då och hur vidrigt det än låter så tyckte jag det var lite kul, eller nej jag tyckte det var tokroligt. Det var inte sjysst det vet jag men jag hoppas han har förlåtit mig och nu kanske folk slutar kalla mig snäll hela tiden,

Vi har givetvis gått igenom hjärtesorg tillsammans, framför allt har vi tröstat varann efter katastrofala förhållanden men till och med sådant blir underhållande minnen och välbesökta samtalsämnen år senare. Jag kan ofta inte förstå hur han stod ut med mitt gnäll dom gångerna man stod där med ett krossat hjärta och så mycket självömkan samtidigt som jag själv aldrig upplevt hans perioder som jobbiga, det var alltid självklart att stötta en vapenbroder medans man själv alltid kände sig som en jobbig fjolla.

Män är rent generellt grymt dåliga på att säga hur mycket dom betyder för varandra till varandra, det blir lätt att alla semi-seriösa samtalsämnen glider över till en massa dumma skämt och det är rätt stört. Varför ska inte män kunna säga att dom älskar varandra och kramas obekvämt länge (shit han är ju gay) som tjejer sällan verkar ha problem med. Jag tänker inte vänta till hans bröllopstal med att säga hur mycket jag älskar denna estjävel såpass trygg är jag idag i mig själv. Denna blogg hade inte funkat utan Silver, mitt liv hade varit bra mycket pissigare utan Silver. Jag höjer mitt glas till hans ära, leve estjäveln, måtte du finnas där vid min sida tills jag dör, älskar dig mannen!

Kvinnans hyllning till den ”farlige” mannen, en orsak till ökad brottslighet?

För en rad år sedan blev jag på krogen åhörare till ett samtal mellan två unga kvinnor i 20-årsåldern, ett samtal som handlade om en man. Den ena kvinnan hade tydligen träffat en ny kille och gjorde nu uppenbarligen reklam för honom.  Samtalet fylldes utav hyllning till hans kriminalitet. Eller rättare sagt, hans ”farlighet”.  Hon gillade att han gick klädd son en gangster och att han var ärrad i ansiktet. Och enligt henne ett riktigt kap. Den andra kvinnan lät lite imponerad.

Att många, företrädesvis unga, kvinnor gillar ”farliga” killar är inte direkt någon hemlighet.  Det finns många exempel på detta. Mördare som Juha Valjakalla och Tony Olsson får både relationer som kärleksbrev på kåken. Även Knytbypastorn Helge Fossmo gifte sig i fängelset. Källarfarfarn Josef Fritzl har fått motta ca 300 kärleksbrev.  Dessa exempel kan multipliceras. Snälla pojkar får sällan kyssa vackra flickor.

Åtminstone är så fallet i människors formativa period i livet, säg mellan åren 15-25. Jag får intrycket att efter det tar ”nördarna” över. De som pluggade i skolan, skaffade sig höga utbildningar, och senare en bra status i samhället och gott om pengar. Dessa är oftast  kap efter 30-årsåldern.

Det faktum att rånare, fotbollshuliganer och MC-snubbar glider på räkmacka till tjejerna i människors unga år gör att dessa kvinnor som gillar ”farliga män” även legitimerar deras brottslighet.  Att få brudar är givetvis en av starkaste drivkrafterna som finns för män. I sin omgivning är en mans status  till stor del avhängig av hur han går  hem hos kjoltygen. Är du omgiven av kvinnor så har du automatiskt status. Det finns en klar koppling mellan att spöa folk och få brudar. När ska vi kräva ansvar av kvinnorna?

Jag är övertygad om att brottsligheten i samhället (med vissa undantag som våldtäkt och pedofili) kraftigt skulle sjunka om kvinnan vände buset ryggen. För i grunden handlar det om en direkt miserabel manssyn. De kvinnor som gillar farliga män reducerar mannen till en brölande primat, vars främsta syfte är att hävda sig fysiskt.  Det är som att reducera kvinnan till en viljelös pinuppa. Vart är jämdställdheten i detta?  Är det inte i själva verket direkt människofientligt att hylla ”farlighet” som en sorts ideal? Signalerna är att du som kille inte ska vara snäll, utan ”farlig”. Det är i grunden ren idioti.

Det finns två större förklaringsmodeller till varför en fraktion av kvinnorna dras till den farliga mannen. Den ena är kortfattat att dessa män väcker moderskänslor hos kvinnorna som sedan vill ”omvända” männen till laglydiga medborgare.Den andra modellen är istället att dragningen beror på biologi. Farliga män upplevs ofta som kraftfulla. Honan i djurriken söker sig till starka hanar som kan skydda och ta hand om henne.  Den första förklaringen kan fungera för en  minoritet av kvinnorna. Men ett av problemen med denna modell är exempelvis  varför dessa moderskänslor sällan sträcker sig till  hemlösa? Den biologiska förklaringen tyr sig mycket mera rimlig. Kvinnor dras ju till männen för att de har rykte om sig att vara farliga, inte av tanken att de snart inte är det.

Som jag redan vidrört är dessa kvinnors idé om den farlige mannen en grav objektifiering av hans väsen. Mannen reduceras till en kraftfull stenåldersprimat, och tankefiguren  är lika könsdiskriminerande som idèn om den förföriske pinuppan. Detta grundar sig på en förlegad och förfärlig manssyn ur jämställdhetsperspektiv. Varför ska det vara ok att objektifiera män men inte kvinnor? Vidare finns här möjligheter till ytterligare en samhällsinsats. Om kvinnan vände buset ryggen skulle brottsligheten gå ner. Det är dags att sluta hylla dårarna.

Aftonbladet

Expressen