Me myself and I

När jag var ett barn tyckte jag mest utav allt om att sitta på mitt rum och rita och hitta på egna världar och historier och det var helt ok för jag var ett barn, idag är jag likadan som då, jag sitter hellre instängd och skriver historier eller spelar spel i fantasifulla världar men det är inte ok för jag är vuxen.

Som vuxen förväntas jag vara så mycket jag egentligen inte är. Människor förväntas vara utåtgående och vara välanpassade socialt som vuxna. Man förväntas dyka upp på familjetillställningar, umgås med andra par och gilla Lets Dance och melodifestivalen och gör man inte det är man en konstig kuf som förmodligen ser ned på alla normala människor.

”Jag känner mig alienerad när människor snackar melodifestivalen”

Såg en dokumentär om utvecklare av indiespel och slogs av hur lik jag var dom. Människorna i dokumentären var plågade själar som inte riktigt passade in i samhället och som brann för skapandet. Dom hade så mycket nojor och känslostormar att det kändes lite obehagligt att se för jag är sådan, en känslomänniska fylld av nojor och känslostormar. Samhället jag lever i får mig att känna mig som ett freak och en liten skitsak kan bli hur stor som helst i mitt huvud, min fru måste ha ett ofantligt tålamod, jag förstår ärligt talat inte hur hon orkar med mig och mina nycker och dysfunktionella livsstil.

När jag var ett barn och satt där och ritade och skrev om världar som fanns i mitt huvud så gjorde jag det delvis för att jag tyckte bättre om den imaginära världen än den verkliga och så är det till stor del fortfarande, verkligheten tilltalar mig inte på samma sätt som den imaginära världen. Den verkliga världen innehåller så mycket jag inte gillar som ytlig skitmusik eller realityserier eller gameshows och framför allt vidriga människor som jag inte kan relatera till på något plan och samtidigt är jag väl medveten om hur skadad andra upplever mig som och dom har delvis helt rätt, jag är skadad från födseln. För det mesta har jag alltid känt mig malplacerad i sammanhang där människor gör saker tillsammans som idrott till exempel eller gå på tillställningar där man förväntas vara någon med ett jobb, ett par barn och en sund mängd historier om att gå på gym. Det var egentligen inte för ens jag började med teater i grupp som jag kände att jag inte behövde spela teater i grupp längre. Min skådespelarperiod var min sociala räddning och förmodligen en av de absolut största orsakerna till att jag började umgås med andra människor utan att känna mig avig och malplacerad hela tiden. Det fanns två platser jag kunde hitta likasinnade människor på under min ungdom, det ena var på spelforum på nätet och det andra var i teatergrupper. Man kan säga att teatern låste upp en sida hos mig som kunde låta mig våga vara mig själv bland andra människor, jag har så mycket att tacka den tiden för idag.

Jag är fortfarande dålig på att integrera med ”vanligt folk” som gillar ”vanliga grejor” men jag är bättre på att hantera det utan att hamna på en stol i ett hörn och tyst stirra ned på min telefon hela tiden. Bäst av allt tycker jag dock om att inte behöva gå ut för att det är fint väder och stanna inne och spela något fantastiskt spel jag följt på nätet flera år innan det gavs ut eller bara umgås med ett par nära vänner som känner mig såpass bra att jag kan säga och vara mig själv helt och hållet och att det av någon outgrundlig anledning faktiskt uppskattas. Det är då jag mår som bäst.

”Så här ser det inte ut att spela TV-spel på riktigt såtillvida man inte är en komplett idiot.”

Mitt mål är inte att vara en introvert konstnärstyp, faktum är att jag avskyr människor som försöker vara kufiska konstnärstyper bara för att sticka ut och få uppmärksamhet. Flera musiker jag träffat har varit sådana pålagda fejkmänniskor och jag tycker sämre om dom än jag tycker om folk som pratar om bullbak och så ska det låta dagarna i ända och faktiskt gillar sådana grejer, dom som inte fejkar att dom gillar skit och gillar skit respekterar jag mer än någon tönt i basker som målar tavlor med sitt eget blod bara för att sticka ut och få ligga med brudar. Konstnärer som däremot medger att enda skälet till att dom gör det dom gör bara för att nuppa är dock helt ok i min bok, det är dom falska jävlarna jag inte tål och sådana finns i alla läger.

”ÅNGEST JAG HAR ÅNGEST, hämta en rulle papyus och en gåspenna nu!”

Faktum är att jag ibland känner mig som en falsk jävel själv och det är vid sådana tillfällen jag mår som sämst. Det finns dagar som jag vaknar, stiger upp och kollar mig i badrumsspegeln och bara känner för att nita den där falska jäveln som stirrar tillbaka på en. Ibland känns det som jag inte är den jag borde vara. När jag var liten hade jag alla dessa drömmar om vad jag skulle bli när jag blev äldre. Alla drömmar var barnsliga sådana som att jag skulle teckna serier eller bli författare eller en superhjälte, alla drömmar var barnsliga men handlade i grund och botten om att skapa något för mig själv, jag struntade i om andra skulle gilla vad jag än skulle skapa eller ja det är klart det var kul om andra uppskattade vad jag gjorde men främst av allt  handlade allt om självförverkligande. Nu är jag vuxen och ibland när jag ser mig i spegeln och känner att jag svikit den där unga killen så gör det mig otroligt deprimerad och arg. Det var ju meningen att jag skulle ha skrivit böcker, tecknat en massa serier eller skapat en massa spel vid det här laget och här står en vuxen man som inte ens har ett vanligt jobb. Tankar som dessa kan sänka mig totalt, tankar om misslyckande, sådana tankar är livsfarliga för en drömmare.

Depression över sådana saker kan få mig att önska att jag var mer som vanligt folk som gillar att kolla på sport eller gameshows eller ironiskt kollar på allsången. Jag önskar att jag var som vanligt folk som var nöjda med i princip allt och inte grubblade över saker i tid och otid. Ibland önskar jag det så mycket att jag nästan känner att jag skulle kunna bli sådan. Men det funkar aldrig, jag bara faller tillbaka till mig själv, när jag försöker vara en skön och vanlig svensson-kis så känner jag mig som en homosexuell man som låtsas vara hetero, det fungerar inte i långa loppet,  jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte.

När det kommer till kritan känns det ändå helt ok att vara jag trots alla nycker, udda sätt och märkliga tankar och det finns alltid ventiler för mitt skapande även om dom ibland är små sådana, en fyndig facebook-kommentar kan ibland räcka för att lätta på trycket konstigt nog, ett blogginlägg kan kännas som ett själsligt spa och en timme i ett spel kan vara som en minisemester och ofta räcker det för stunden. Jag vet inte vad det kommer bli utav mig i framtiden, förhoppningsvis har jag fått ett jobb och kanske fått något kreativt i rörelse som kanske leder till något jag kan känna mig nöjd med. Förhoppningsvis har jag hittat en sund balans mellan mig och min omvärld en sund balans mellan mina drömmar och det rent praktiska.

Jag inser att jag inte kan ställa mig över det praktiska för att jag är som jag är och jag har faktiskt inga problem med att jobba med i princip vad som helst. Fast ska jag stå ut med det så måste jag även ha kvar den där kreativa ofta introverta ventilen annars kommer jag störta ned i mitt egna mörker.

Konstnärstyper oavsett om dom skapar spel, målar tavlor eller jobbar på Skogaholm är otroligt egocentriska människor och sanslöst påfrestande att stå nära då deras egon har en tendens att lägga sig som en skugga över allt och påverka precis allt. Jag önskar ingen mig i sina liv men samtidigt är jag glad över att det finns likasinnade människor eller människor som står ut med mig. Jag är den jag är och jag kan inte be om ursäkt för det för ber man om ursäkt för en sak har man som ambition att inte göra om misstaget och oavsett om jag är ett misstag eller ej så kan jag inte vara någonting annat än mig själv, tro mig jag har försökt och det var inte så kul.

”Phil Fish, indiespelsmakare och skaparen av spelet Fez”

Jesper och vampyrerna

När man tänker sig ett fan av The Vampire diaries, Twilight eller Anne Rice samlade verk, vad tänker man på då? I mitt huvud dyker bilden av den klassiska svårmodiga ungdomen upp, ni vet den där med pandasminkning, skinnkläder, trasiga nätstrumpor och taskig livssyn. Jag har oerhört svårt för den där ”outsider-klicken” som sitter i någon mörk källarlokal och fantiserar om evigt liv medans dom spelar rollspel och smuttar på en pava rödtjut dom snott av päronen. Samtidigt kan jag inte göra annat än erkänna att jag själv varit hopplöst förälskad i vampyrfenomenet så länge jag kan minnas.

Det finns en hel del tossiga vampyrfans därute vilket man snabbt märker efter en sökning på ordet vampyr på google. Det finns hur många sidor som helst med knäppgökar som påstår sig vara ”riktiga vampyrer” och som uppenbarligen sett Dracula ett par gånger för mycket. Det finns minst lika många otroligt lama fan-sidor skapade av kåta tonårsflickor som helst av allt vill ligga med Alexander Skarsgård från TV-serien True Blood eller valfri Twilight-hunk. Det är på många sätt väldigt omanligt att gilla vampyrgrejer och ska jag vara helt ärlig så kanske jag inte snackar om min dyrkan av Buffy när jag sitter och ölar med några rediga lads. Vampyren har på senare år blivit en väldigt fjortisvänlig symbol men jag erkänner att jag delar deras kärlek på många plan.

”Så oförskämt hunkig, alla vill ligga med Alex och alla lads vill vara som Alex… jävla Alex”

Lost Boys var en favoritfilm när jag växte upp, Near Dark en annan och jag kan nämna ett gäng filmer med vampyrtema som jag villkorslöst älskat genom åren, fan jag gillar till och med den härligt homo-erotiska ”En vampyrs bekännelse” med hunkarna Cruise och Pitt. Det finns dock en del av mig som vill avfärda vampyren som en tönt, en del av mig vill inte gilla samma grejer som den där ytliga tonårsbruden som har sexfantasier om de odöda men jag faller alltid dit för skiten om och om igen, Det finns ju såklart tuffare varianter på vampyrer också som Cassidy från den fantastiska serietidningen Preacher som gör mitt vampyrintresse mer legitimt och mindre lamt men skulle jag försöka påstå att mitt intresse för nattens barn bara sträckte sig så långt så skulle jag ljuga så in i helvete mycket. Jag har avfärdat diverse vampyrfenomen i media som ren dynga på förhand mer än en gång i livet. Buffy avskydde jag till exempel långt innan jag ens börjat titta på serien men idag så stoltserar jag nästan med min kärlek för serien och jag tycker att det är den bästa TV-serien genom tiderna, jag närmast dyrkar Buffy idag eller vafan skärp dig nu Kjell Jesper Lynghage DU DYRKAR BUFFY!

”Mindre hunk och mer badass, Cassidy från serien Preacher”

Man tycker att jag borde ha accepterat min tolerans för mesiga vampyrer efter att ha sett otroligt många vampyrfilmer och sett alla åtta säsonger av Buffy the vampireslayer mer än en gång och samlat på sig alla säsonger av True Blood på blu-ray men motståndet finns där fortfarande. I flera år har jag till exempel snackat skit om töntserien The Vampire diaries utan att ha sett ett enda avsnitt och jag vet faktiskt inte varför jag gör det, det kanske har att göra med att jag aldrig sett mig som ett klassiskt vamp-fan, att bilden krockar med min nörd-persona, min hipop-persona och min spelnördpersona, hur som helt inser jag att jag bara är fånig som inte riktigt vill ses som ett vampyr-fan. The Vampire diaries är förövrigt skitbra och en del av mig hatar att jag älskar serien nu nästan en hel säsong in. Jag har fortfarande inte sett en enda Twilight-rulle utav en enda anledning, att jag skulle gilla även den töntserien. Att jag ens tycker att vampyrer egentligen är töntigt eller rättare sagt att jag tycker jag är töntig som gillar vampyrgrejer är ju oerhört töntigt, varför kan jag inte bara acceptera att jag diggar ”fangs”?

”Vampyrgänget med Kiefer Sutherland i spetsen som barndomshjältarna The Lost Boys”

Jag kan nästan liknas med en bög som levt hela sitt liv som heterosexuell och som ständigt hävdar att ”tits and ass” är det gottaste av allt om man ska ta i lite men det kanske är dags för mig att kliva ur min garderob nu och en gång för alla erkänna min kärlek för vampyren. Det kanske är dags att lägga tiden som ryggradslös vampyrfan bakom mig och stolt gå in i närmaste videobutik och högt proklamera att jag vill ha samtliga Twilight-rullar när butiken är full av hippa inne kids eller det kanske jag redan har gjort i och med den här texten. Jag heter Jesper och jag gillar vampyrer… Hej Jesper!