Jag öppnar bloggen börjar skriva och sedan är det som en storm dragit fram och slitit med sig allt, sopat marken ren. Skrivlusten finns där men tankarna bara rusar och försvinner lika snabbt som de dyker upp. Idéerna virvlar iväg och försvinner som vatten ur ett handfat. Jag lider av svåra sömnsvårigheter och ibland känns det som att det håller på att driva mig till vansinne för jag kan inte skriva ordentligt längre. Får jag ett uppslag till en text i huvudet så slits den ur händerna så fort jag börjar skriva och det är bara att försöka börja om från början.
Jag har svårt att hålla isär vad jag drömt och vad jag upplevt ibland, det rör sig inte om några stora grejer mest om man har haft vissa samtal eller ej eller tänkt en specifik tanke eller bara drömt den. Det är flummigt som bara den och stundvis rätt obehagligt
Dom senaste veckorna eller månaderna, jag är faktiskt inte säker på hur länge, har jag haft svårt att sova eller rättare sagt svårt att sova normalt. Antingen lägger jag mig och är helt slut och då sätter tankarna igång att mala och det mals om precis allt så jag somnar inte. När jag somnar sover jag som längst fyra timmar i streck och det är en bra natt, i vanliga fall vaknar jag minst varannan timme och precis vad som helst kan väcka mig då jag aldrig sover djupt längre.
När jag går upp för att gå till jobbet känner jag mig helt uppfuckad rent utsagt det känns som att ha blivit träffad av en buss och när jag ser mig i spegeln så känner jag knappt igen mig själv, jag påminner vagt om Jack i The Shining när allt börjar spåra ur och han bara sitter på sin säng och stirrar ut genom sitt fönster som en galning, lite så ser jag ut när jag glor på min grådaskiga spegelbild i badrummet.
När jag kommer till jobbet hoppas jag på att det är ord som god morgon eller hej som flödar ur min trut när jag möter mina arbetskamrater i korridoren och inte gutturala läten som guuu määää aaaarr uh öööheh. Ännu värre är det om någon stackare försöker tala med mig direkt när jag stiger innanför dörrarna. Ibland tänker jag direkt efter ett sådant samtal ”vad fan sa jag egentligen, vem var det jag talade med, kaffe vore fint, vem är du nu igen, just ja jobba var det jag skulle gö… vart är jag?” ungefär så tänker jag nu… jaaaa blogga var det ja!
Vid det här laget i blogginlägget måste jag skrolla tillbaka till början och läsa om allt så jag inte skriver samma sak igen, för jag har svårt att minnas vad jag skrev för två sekunder sedan. Jag är fan som snubben i Momento (visst hette filmen så) som var tvungen att skriva lappar om allt och tatuera meddelanden på sin kropp för att minnas saker och just nu har jag en vag aning om att detta är min andra filmreferns i inlägget men jag måste skrolla tillbaka igen för att kolla, haha, humor.
Hm ja hur ska man slutföra en text om sömnsvårigheter egentligen ja kanske genom att gå och lägga sig helt enkelt.
Orka! 