Insomnia eller någon annan snygg titel om sömnsvårigheter

Jag öppnar bloggen börjar skriva och sedan är det som en storm dragit fram och slitit med sig allt, sopat marken ren. Skrivlusten finns där men tankarna bara rusar och försvinner lika snabbt som de dyker upp. Idéerna virvlar iväg och försvinner som vatten ur ett handfat. Jag lider av svåra sömnsvårigheter och ibland känns det som att det håller på att driva mig till vansinne för jag kan inte skriva ordentligt längre. Får jag ett uppslag till en text i huvudet så slits den ur händerna så fort jag börjar skriva och det är bara att försöka börja om från början.

Jag har svårt att hålla isär vad jag drömt och vad jag upplevt ibland, det rör sig inte om några stora grejer mest om man har haft vissa samtal eller ej eller tänkt en specifik tanke eller bara drömt den. Det är flummigt som bara den och stundvis rätt obehagligt

Dom senaste veckorna eller månaderna, jag är faktiskt inte säker på hur länge, har jag haft svårt att sova eller rättare sagt svårt att sova normalt. Antingen lägger jag mig och är helt slut och då sätter tankarna igång att mala och det mals om precis allt så jag somnar inte. När jag somnar sover jag som längst fyra timmar i streck och det är en bra natt, i vanliga fall vaknar jag minst varannan timme och precis vad som helst kan väcka mig då jag aldrig sover djupt längre.

När jag går upp för att gå till jobbet känner jag mig helt uppfuckad rent utsagt det känns som att ha blivit träffad av en buss och när jag ser mig i spegeln så känner jag knappt igen mig själv, jag påminner vagt om Jack i The Shining när allt börjar spåra ur och han bara sitter på sin säng och stirrar ut genom sitt fönster som en galning, lite så ser jag ut när jag glor på min grådaskiga spegelbild i badrummet.

När jag kommer till jobbet hoppas jag på att det är ord som god morgon eller hej som flödar ur min trut när jag möter mina arbetskamrater i korridoren och inte gutturala läten som guuu määää aaaarr uh öööheh. Ännu värre är det om någon stackare försöker tala med mig direkt när jag stiger innanför dörrarna. Ibland tänker jag direkt efter ett sådant samtal ”vad fan sa jag egentligen, vem var det jag talade med, kaffe vore fint, vem är du nu igen, just ja jobba var det jag skulle gö… vart är jag?” ungefär så tänker jag nu… jaaaa blogga var det ja!

Vid det här laget i blogginlägget måste jag skrolla tillbaka till början och läsa om allt så jag inte skriver samma sak igen, för jag har svårt att minnas vad jag skrev för två sekunder sedan. Jag är fan som snubben i Momento (visst hette filmen så) som var tvungen att skriva lappar om allt och tatuera meddelanden på sin kropp för att minnas saker och just nu har jag en vag aning om att detta är min andra filmreferns i inlägget men jag måste skrolla tillbaka igen för att kolla, haha, humor.

Hm ja hur ska man slutföra en text om sömnsvårigheter egentligen ja kanske genom att gå och lägga sig helt enkelt.

Bromance

Fan vad jag älskar Silver, det erkänner jag, kalla mig bögjävel om ni vill era sketna homofober men så är det. Min kärlek till Silver har dock ingenting med köttsliga lustar eller amorösa känslor att göra, min kärlek är utav den vänskapliga sorten en riktig bromance skulle man kunna säga.

”Givetvis är det jag som är batman”

Det finns få saker vi inte gått igenom tillsammans genom åren. När vi pluggade tillsammans gjorde vi en parodi/hyllning till actionfilm-kulturen som var som bajsnödigast under 80 och 90-talen och det var världens roligaste rulle, åtminstone tyckte vi det, utav alla inblandade så var det jag och Silver som skrattade högst åt våra egna jävla skämt och så är vi än idag, glada idioter som känner sig grymt smarta och roliga tillsammans. Filmen slutade som ett haffsverk då våran tidsplan var allt annat än optimal. På avslutningsdagen satt vi trötta och stressade och försökte klippa ihop en röra som saknade ljudeffekter som vi planerat och vissa scener gick inte så som vi tänkt. I ett klipp till exempel knallade Silver runt, ja vi spelade självfallet i filmen båda två, runt i en stickad tröja och när han gick runt ett hörn hade han plötsligt som i ett trollslag bar överkropp och hatt… hoppla. Vi garvade trötta åt denna jättemiss men beslöt att det helt enkelt fick vara så då det var sista dagen i skolan. Filmen blev senare sjukt poppis i hans syrras ”tjejgäng” som hittade den flera år senare i någon vrå.

Vi har sagt de hemskaste och vidrigaste sakerna till varandra och sedan gapskrattat åt det, som socialt missanpassade miffon. En favorit är när vi talar om att Silver kommer få en son som är komplett misslyckad och halvt utvecklingsstörd och aldrig flyttar hemifrån, en son man skäms över och låtsas älska. Jag menar hur störd är man om man önskar sin närmaste vän ett sådant öde, en situation som är så fel på så många plan inte minst det moraliska, men allt är levererat med kärlek, inga elakheter finns emellan oss trots all sjuk skit vi säger om varandra. Sådant tycker vi sociopater är humor gott folk.

Vi hade en intressant destruktiv period som jag gärna skyller helt på den anarkistiska guldrullen ”Fight club”. Under denna period betedde vi oss som apor i en antikaffär. Ena kvällen slängde vi parkbänkar i ån, andra ollade vi bilar, en gång försökte vi oss på att välta den enorma statyn ”guds hand” och ja det tål att nämnas att vi var packade som ägg den kvällen. Jag kan dock inte sticka under stolen med att dessa idiotier inte var  så kallade ”bonding moments” som jänkarna så käckt kallar det, vi gjorde dumma saker men vi gjorde dom tillsammans som efterblivna hillbilly-bröder med banjos hängandes på ryggen och ett krus hembränt runt halsen, andra tyckte givetvis att vi var komplett störda men vi hade varandra, hellre idiot i grupp en ensam byfåne med foliehatt och flakmoppe.

”Givetvis är det jag som är Brad”

Det jävligaste jag gjort mot Silver var förmodligen att antyda att han har HIV under en period i hans liv då hans hypokondri slog i höjden. Visst han var oerhört ansträngande att vara med under den tiden då han hittade sjukdomssymptom hos sig själv stup i kvarten men det var riktigt elakt utav mig att jävlas med honom då och hur vidrigt det än låter så tyckte jag det var lite kul, eller nej jag tyckte det var tokroligt. Det var inte sjysst det vet jag men jag hoppas han har förlåtit mig och nu kanske folk slutar kalla mig snäll hela tiden,

Vi har givetvis gått igenom hjärtesorg tillsammans, framför allt har vi tröstat varann efter katastrofala förhållanden men till och med sådant blir underhållande minnen och välbesökta samtalsämnen år senare. Jag kan ofta inte förstå hur han stod ut med mitt gnäll dom gångerna man stod där med ett krossat hjärta och så mycket självömkan samtidigt som jag själv aldrig upplevt hans perioder som jobbiga, det var alltid självklart att stötta en vapenbroder medans man själv alltid kände sig som en jobbig fjolla.

Män är rent generellt grymt dåliga på att säga hur mycket dom betyder för varandra till varandra, det blir lätt att alla semi-seriösa samtalsämnen glider över till en massa dumma skämt och det är rätt stört. Varför ska inte män kunna säga att dom älskar varandra och kramas obekvämt länge (shit han är ju gay) som tjejer sällan verkar ha problem med. Jag tänker inte vänta till hans bröllopstal med att säga hur mycket jag älskar denna estjävel såpass trygg är jag idag i mig själv. Denna blogg hade inte funkat utan Silver, mitt liv hade varit bra mycket pissigare utan Silver. Jag höjer mitt glas till hans ära, leve estjäveln, måtte du finnas där vid min sida tills jag dör, älskar dig mannen!

En gammal hypokondrikers bekännelser

Den här berättelsen har jag i olika former fått berättad för mig flera gånger av diverse personer och den är även representativ för mig själv. Scenariot är följande: Föreställ dig att det är sommar. Du har semester, men den lilla smolken i bägaren är att du är förkyld för andra gången på två veckor. Du konstaterar att det gör ont att svälja, kanske tar du dig för pannan för att undersöka ifall du har feber. Möjligen får du en obehagskänsla i ryggraden och undrar varför du har en sådan otur. De allra flesta skulle sannolikt bara skaka på axlarna, bita ihop, kanske äta lite mera broccoli eller vitlök och gå vidare med sina liv. Den här texten handlar inte om dem. Den här texten handlar om denna minoritet som ställer en ganska oväntad följdfråga: ”Tänk om jag har AIDS”?

Varför skulle folk ställa en sådan fråga? En rimlig förklaring är kanske att folk har svingat snabeln i okända jaktmarker alternativt svingat den för mycket och nu tror att deras snoriga näsor är början på AIDS. Men inte nödvändigtvis. Även Hollywoodfilmer som ”Philadelphia” där Tom Hanks spelar aidssjuk advokat kan få folk att börja fantisera ond bråd död. AIDS-fantasier är nämligen vanligare än vad man tror. I kölvattnet utav Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” (som handlar om hivpositiva i 80-talets Stockholm och sändes i SVT hösten 2012) noterades en kraftig tilströmning utav besökare i landets kliniker, besökare som ville hivtesta sig. Enligt Peter Ahlin på Noaks Ark var drivkraften för att hivtesta sig främst tv-serien ifråga:

De säger att de sett serien. Dels vill man testa sig för att man utsatt sig för risker, men det finns också människor som går runt med en svår hiv-ångest, och en sådan här serie väcker den där ångesten,

HIV ANXIETY SYNDROME (HIV-ångerstsyndrom) är en sorts variant utav hypokondri och de ”drabbade” karakteriseras utav en närmast sjuklig fixering kring möjligheten att i alla möjliga och omöjliga sammanhang ha förvärvat HIV. Internetsamfundet Flaschback dräller utav inlägg som heter i stil med ”Låg på Hultsfred, nu har jag HIV-symptom.” och även Medhelp.org, den internetbaserade engelskspråkige sjukrådsgivningsföretaget översvämmas utav oroliga internetsurfare som argumenterar i stil med: ”kondomen åkte av för en sekund, jag är övertygad att jag har hiv”. Alla möjliga sorters symtom framförs som bevis för en eventuell primärinfektion. Folk klämmer på sina lymfkörtlar och surfar efter kunskap om HIV på obskyra sidor på nätet. Många gånger accepterar dessa oroliga själar inte doktorernas lungnande bifall eller ens ett negativt utslag på blodproven. De oroar sig månader, ibland år. Absolut, absolut oftast helt i onödan. Deras framfart underlättas utav virusets meningslösa symtom: Feber, halsont, svullna lymfkörtlar.. symtom som kan vara manifestationer för otaliga ofarliga förkylningsvirus men vad en hardcore-hypokondriker alltid tolkar som hiv. Det säger sig självt att många HIV-hypokondriker har en direkt miserabel livskvalitè och fenomentet är ganska utbrett. Denna, till synes irrationella, rädsla bottnar dock delvis i skräckpropaganda. Att skrämmas med AIDS är ett effektivt skräckverktyg.

Författaren till denna text har själv varit en hardcore-hypokondriker av rang och vid sidan tanken av att få hjärinfakt och störta ner i marken som ett nedhugget träd, var rädslan att ha fått hiv en återkommande inslag i mina tankar. En av anledningarna till att rädslorna var så seglivade var att jag ständigt sökte kunskap om viruset. Hypokondri är som en mental självtortyr. Jag dammsög medicinböcker. Kunskap som sedan min hjärna flitigt omarbetade till ”bevis” som bekräftade mina farhågor, att jag skulle dö en ful död i sjukhuset. I mina framtidsbilder såg jag min familj sörja. Början av 2000-talet var en ganska sömnlös period. Jag hade inte tid att sova.

Om vi tar i beräkning att jag i 20-årsåldern i klassisk estnisk-svensk manèr föredrog att ständigt vara apfull på krogen så är det närmast självsägande att mina eventuella möjligheter (om man kan utrycka det så) att kunna förvärva sjukdomen via en promiskiös livsstil med den motsatta könet var kraftigt kringskurna. Ej heller har jag någonsin varit i närheten av en heroinspruta. Inte för att det spelade någon roll, efter en tid började jag även att se på offentliga dörrhantag med misstänksamhet och använde sällan offentliga toaletter. ”Man vet aldrig”, var mottot.

Hiv var nu knappast det enda som jag var rädd för. Ibland hade jag perioder av en ständig oro av att jag vilken sekund som helst skulle få hjärtstopp. Jag läste på en hel del om hjärtstopp också. Bara läkare har mera kunskap om sjukdomar än jag.

 

Idag kan jag bara skratta åt det och mumla ”vafan var det som hände?” I grunden var det en fråga om rädsla för döden. Jag var livrädd för döden i alla dess former. Rädslan har idag till stora delar övergivit mig. Jag är glad min karriär som den inbillade sjuka är förbi. För många andra har den bara börjat.

Jag är en jävla nörd

Nörd. Jag minns när det var ett skällsord, något tuffa killar kunde stå och vråla till betydligt mindre tuffa killar tvärs över skolans asfalterade fotbollsplan. Jävla nörd! Idag så är det coolt med nördar. Visst dom beskrivs ofta i humoristiska sammanhang som i TV-serien ”Big bang theory” till exempel men dom porträtteras nu mera med värme, inte som en tafatt Steve Urkel med hängslebyxor och en fascination för polka. Nörden har blivit socialt accepterad i samhället, det finns till och med rappare idag som stoltserar med sin nördstatus, nördens tid är här, min tid är här.

”Did I do thaaaaaaaaat”

Jag har nog alltid varit en nörd. Som ung parvel var jag nästan sjukligt fascinerad av ”action-figures” speciellt ”He-Man” som i stora drag handlar om en vek nörd som kör upp ett magiskt svärd i himmlen, vrålar något om en gråskalle och förvandlar sig och sin Scooby-Dooh wannabe till jättekisse till supervarelser med massor av glänsande muskler. Våran egen Dolph Lundgren porträtterade senare ”Han-Mannen” i en spelfilm baserad på den populära barnserien, ja man kan inte påstå att Dolphan var haj på att välja filmroller efter braksuccén i Rocky IV som ryssen Ivan Drago. Nu kom jag bort från ämnet igen men det jag ville säga var att jag var född till nörd.

”Jag har styyyyyyrkan… så ropade han… Hannamannen”

Många människor skulle nog säga att jag är barnslig med tanke på att jag fortfarande läser serier med kraftmän i trikåer och spelar i princip alla former av TV-spel, nej inte bara macho-korrekta skjutarspel där man samlas i grupp över nätet och kallar varandras mammor för elaka saker, nej barnslig kan jag kallas ändå, inte minst av min tålmodiga fru. Spelandet har länge varit en stor passion i mitt liv och några av mina starkaste ögonblick har jag upplevt framför en bildskärm i mörkret med en spelkontroll i händerna, munnen fåraktigt vidöppen och ögonen uppspärrade utan att blinka för att inte missa det fantastiska på skärmen. Långt innan jag kunde hålla en kvinna i mina armar eller stå på en scen och försöka agera så hade jag några av mina starkaste upplevelser där framför en flimmrande skärm och skulle jag påstå att det var en del i mitt förflutna som hörde hemma innan jag flyttade hemifrån, for ut i världen på äventyr eller gifte mig med min fru så skulle jag ljuga mig blå, jag sitter fortfarande och upplever fantastiska saker framför en skärm, ensam i mörkret, nu visserligen med en underbar fru sovandes bakom mig men fortfarande där förtrollad som alltid.

Superhjältar är ytterligare en sådan där sak jag aldrig växt ifrån och senast jag blev helt till mig över att se en maskerad hämnare göra livet surt för buset var inte för flera år sedan i min ungdom, nej det var för ett par dagar sedan då jag såg Iron man 3 på bio, som jag förövrigt gick och tittade på själv utan minsta problem. Åter igen en ensam nörd i ett mörkt rum trollbunden framför en skärm, visserligen en större skärm men ändå.

Jag hade kunnat undvika nördstämpeln om det varit så att jag bara såg superhjältar på bio men nej jag läser ju serier om dom också, ja jag går till en seriebutik, något som bara nördar har koll på var dom finns, och jag köper serier från staterna om superhjätar. Jag sitter på en sådan ofantlig stor mängd information om figurer icke-nördar inte ens skulle kunna drömma om att ha koll på, jag vet grejer som att polismästare Jim Gordons dotter Barbara Gordon var Batgirl innan Jokern sköt henne och hon hamnade i rullstol och då började hjälpa Batman med att samla info under täcknamnet Oracle. Jag ser framför mig hur ett helt hav av icke-nördars skallar exploderar i ett inferno av hjärnsubstans bara efter att försökt smälta den lilla bit info jag just yppade.

Nördar kan sitta och ha sköna diskussioner om fightingspel bör spelas med arkadsticka eller ej eller huruvida Nightwing ska efterträda Batman eller ej. Dessa diskussioner är ofta livliga och ibland hetsiga, ett par nördar som är oense kan lätt utklassa en hätsk diskus mellan en israel och en palestinier vilken dag som helst.

”Ja man måste spela med en sådan här, så är det bara!”

Jag kan sitta flera veckor innan ett släpp av ett nytt spel och ha passionerade samtal över skype i ämnet med människor jag bara känner genom diverse spelsessioner över nätet.

Det är fint att vara en nörd dock, jag misstänker att det kan vara lite som när andra människor samlas och blir uppspelta över att någon hoppat långt i en sandlåda eller sparkat en boll i ett nät eller köpt ett radhus att visa upp för vännerna. Nördar är i grund och botten precis så konstiga och udda som alla andra människor där ute. Nörden är en vän inom mig och aldrig en fånig kille med penskrin i stjortfickan och tejpade specs i någon 80-tals rulle i collegemiljö. Nördarna är hät för att stanna, det går bra nu.

Det övernaturliga

Det är helt underbart att det finns en hel uppsättning program om ”det övernaturliga” på TV som sänds framåt småtimmarna på dygnet. Det absolut bästa med dessa program är när man ser ett gäng utredare, eller vad man nu ska kalla dom, knalla omkring i någon plats som är påstådd hemsökt med mörkerkamera. Dom är alltid skiträdda, vilket givetvis är rent skådespeleri, för vilken utredare eller expert av sådana fenomen skulle ge sig ut på ett sådant uppdrag och sedan själva vara skiträdda. Det vore som om Scooby Dooh vore en realityserie, alla skulle undra varför Scoob och gänget utredde spökaktiviteter samtidigt som dom själva var hysteriskt skraja, det saknar helt enkelt logik.

En favorit är när dom filmar med mörkerkamera och en bit damm seglar förbi och dom utbrister EKTOPLASMA! För alla som är obekanta med begreppet så är det en påstådd ”spöksubstans” som tydligen spöken lämnar efter sig. Ni som växte upp på 80-talet är förmodligen bekant med ektoplasma genom kultrullen ”Ghostbusters” åh vad jag älskar den filmen. Nu ska jag inte komma för långt bort från ämnet det var dammet som kameramannen kallade spökkladd jag talade om trots allt och ja det är sjukt kul, alla kan ju se att det bara är damm. Jag är rätt dålig på att städa och har massor med ektoplasma hemma, kanske ska bjuda över ett par ”ghosthunters”  att nattfilma.

Kul är det också när dom helt plötsligt tystnar när dom knatar runt i ett slott eller dylikt och med uppspärrade ögon säger ”hörde ni det där” och dom andra svarar ”ja det kom därifrån”, därefter skriker någon till och flyr hals över huvud som Scoob och säger något i stil med att dom inte pallar mera. Yikes Scoob! Ofta spelar dom upp scenen igen för att vi tittare ska få spetsa öronen och lyssna själva men givetvis hör man ingenting.

Vissa spökprogram använder sig utav medium eller skådespelare som jag kallar dom som spelar helt i klass med valfri evangelistpredikant genom att bryta ut i gråt eller rysa teatraliskt medan dom förklarar vilka andeväsen dom känner närvaron av. Ibland dyker till och med en präst upp för att skänka programmet ytterligare lite trovärdighet genom att i äkta hollywood-anda driva ut spöken, jag bara längtar till det avsnittet då en åldrad Max von Sydow dyker upp i prästskrud. det vore bara så awesome!

Amerikanska upplagor av spökprogram har nästan alltid en aura av superhjälte runt sig då programledarna presenteras som stora män i kampen mot det onda. Min favorit är nog han som har haft påstådda upplevelser av övernaturlig natur sedan barnsben (a child of the paranormal) och nu vigt sitt liv åt att bekämpa andar. Ge snubben en latexdräkt och slängkappa vettja, han kan ha en bibel i ena handen och mystiska runor på sina händer.

Jag tror så klart inte på spöken och andra väsen lika lite som jag tror på tomtar, påskharen och världsfred men måste erkänna att jag ibland är lite avundsjuk på människor som tror på andar och sådant, det måste vara spännande att tro på att man kanske kan se gammelfarmor i sommarstugan eller känna närvaron av andar. Dock så tror jag dom flesta inte tar dessa spökserier på allt för stort allvar oavsett om dom tror på spöken eller ej. Personligen tycker jag dom ät lite underhållande men Scooby Dooh är ändå bättre.

Det är tufft att röka på bild

Det är bara att erkänna. Det är tufft med folk som röker. Förra året var jag i Estland och då hängde jag med en kille som ständigt utförde trädgårdsarbeten med en cigg i käften. Just i de ögonblicken var han stentuff. Enligt mig alltså. Han rökte ofta ciggen utan att blanda in händerna särskilt mycket. Det är nåt speciellt med människor som nonchalant blossar på en cigg, till synes utan att ens vara medvetna om det. Han var helt enkelt awesome!

Det är samma visa med min presentationsbild.  Jag tycker att jag är stentuff på den. Vissa i min omgivning gör gällande att bilden med ciggen i munnen gör mig till en manlig motsvarighet till Kate Moss. Jag vet inte hur tufft det är att likställas med Kate Moss. Men denna modell har onekligen dragit sitt strå till stacken för att göra rökning tufft igen. Enligt skvallersidor röker Kate Moss 100 cigatetter om dagen.

Det tuffa med rökning stannar dock oftast på bild eller på avstånd. Det tuffa med rökning avnjuts på behörigt avstånd. Bokstavligt talat. Det är vid närmare tanke inte särskilt tufft att suga in sådär 1000 gifter i lungorna. Rökningsrelaterade sjukdomar som lungcancer eller Kol är inte heller tufft. Kort sagt.  Kids, dont try this at home!

Men på bild är rökning tufft. Vem skulle inte samtycka?