Jag öppnar bloggen börjar skriva och sedan är det som en storm dragit fram och slitit med sig allt, sopat marken ren. Skrivlusten finns där men tankarna bara rusar och försvinner lika snabbt som de dyker upp. Idéerna virvlar iväg och försvinner som vatten ur ett handfat. Jag lider av svåra sömnsvårigheter och ibland känns det som att det håller på att driva mig till vansinne för jag kan inte skriva ordentligt längre. Får jag ett uppslag till en text i huvudet så slits den ur händerna så fort jag börjar skriva och det är bara att försöka börja om från början.
Jag har svårt att hålla isär vad jag drömt och vad jag upplevt ibland, det rör sig inte om några stora grejer mest om man har haft vissa samtal eller ej eller tänkt en specifik tanke eller bara drömt den. Det är flummigt som bara den och stundvis rätt obehagligt
Dom senaste veckorna eller månaderna, jag är faktiskt inte säker på hur länge, har jag haft svårt att sova eller rättare sagt svårt att sova normalt. Antingen lägger jag mig och är helt slut och då sätter tankarna igång att mala och det mals om precis allt så jag somnar inte. När jag somnar sover jag som längst fyra timmar i streck och det är en bra natt, i vanliga fall vaknar jag minst varannan timme och precis vad som helst kan väcka mig då jag aldrig sover djupt längre.
När jag går upp för att gå till jobbet känner jag mig helt uppfuckad rent utsagt det känns som att ha blivit träffad av en buss och när jag ser mig i spegeln så känner jag knappt igen mig själv, jag påminner vagt om Jack i The Shining när allt börjar spåra ur och han bara sitter på sin säng och stirrar ut genom sitt fönster som en galning, lite så ser jag ut när jag glor på min grådaskiga spegelbild i badrummet.
När jag kommer till jobbet hoppas jag på att det är ord som god morgon eller hej som flödar ur min trut när jag möter mina arbetskamrater i korridoren och inte gutturala läten som guuu määää aaaarr uh öööheh. Ännu värre är det om någon stackare försöker tala med mig direkt när jag stiger innanför dörrarna. Ibland tänker jag direkt efter ett sådant samtal ”vad fan sa jag egentligen, vem var det jag talade med, kaffe vore fint, vem är du nu igen, just ja jobba var det jag skulle gö… vart är jag?” ungefär så tänker jag nu… jaaaa blogga var det ja!
Vid det här laget i blogginlägget måste jag skrolla tillbaka till början och läsa om allt så jag inte skriver samma sak igen, för jag har svårt att minnas vad jag skrev för två sekunder sedan. Jag är fan som snubben i Momento (visst hette filmen så) som var tvungen att skriva lappar om allt och tatuera meddelanden på sin kropp för att minnas saker och just nu har jag en vag aning om att detta är min andra filmreferns i inlägget men jag måste skrolla tillbaka igen för att kolla, haha, humor.
Hm ja hur ska man slutföra en text om sömnsvårigheter egentligen ja kanske genom att gå och lägga sig helt enkelt.
Jag skrev nyligen en text där jag ställde mig kritisk till denna nyateism som sveper över ”Väst”, något jag tänkte kommentera lite närmare. Men först: Någon kanske undrar över varför jag gör detta? Varför stör jag mig på ateister? Faktum är att flera av mina närmaste vänner och familjemedlemmar är ateister och jag stör mig faktist inte alls på deras livsåskådning. Den finns ateister bland dem jag älskar som mest här i världen. De flesta ateister är f.ö hyggliga typer. Det är inte dem jag är intresserad av att kritisera. Problemet är att denna nyateism ofta visar prov på väldigt arroganta drag, den är evangeliserande samt söker konfrontation. Jag avskyr översitteri. Många ateisters ideologiska verksamhet tycks många gånger vara helt baserad på tekniken att håna religiösa. Det är sådana typer som ska kritiseras. Låt mig exemplifiera.
Surfa in på valfri ateistisk internetsällskap som helst, exempelvis ”Sveriges Ateister” på Facebook. Vad diskuteras där? Diskuterar de praktiska detaljer kring ateism? Diskuterar de vad som händer med deras medvetande när de dör? Är det materiella livets mening en vital del av samtalet? Nej, nej och åter nej. Verkar medlemmarna på sådana sidor alls vara intresserade av en diskussion kring vad det innebär att vara ateist? Väldigt sparsamt. Faktum är att de tycks ofta inte vara intresserade av att diskutera detaljerna kring sin (icke)tro överhuvudtaget. Vad fångar då deras uppmärksamhet? Vad många ateister är besatta av att diskutera är istället RELIGION.
Sida upp och sida ner handlar diskussionen om religion. Det är direkt slående att denna ateistiska rörelse förefaller i princip sakna en egen substans. Hela verksamheten tycks istället handla om att kasta smuts och håna samt förlöjliga dessa som de identifierar som religiösa. Vi får veta så försvinnande lite om ateism i sin egen rätt. I utbyte förses vi med det ständig återkommande budskapet angående hur idiotiskt det är att vara troende. Sidorna översållas av karikatyrbilder av religiösa figurer, symboler och personer. Vi får läsa att de religiösa är irrationella galningar. Samtalet avhandlar ”låtsasgubbar” i himlen och självmordsbombare. Så trummar det på i det oändliga. Envar som inte underordnar sig den materialistiska världsbilden riskerar att bli avhyvlad. Tolerans och förståelse förefaller lika frånvarande här som i andra religiös-fundamentalistiska sammanhang. Men vad är deras huvudbudskap?
Argumentationen för denna nyateism kan skalas ner till två grundläggande påståenden. Detta gäller både de mera sofistikerade tänkare som Dawkins, Harris eller Hitchens som deras undervegetation till supporterklubbar på internet. Argumenten är kortfattat följande:
Evolutionensteorin har gjort diverse gudsförklaringar onödiga.
Religion är den huvudsakliga orsaken till krig och konflikt.
Påstående två är egentligen en sorts moralargument som ska understödja nummer ett. Argumentet att religion skapar konflikter legitimerar även inställningen som omhuldas av många ateister, nämligen behovet av att göra oss av med religion. Väldigt stor del utav exempelvis Richard Dawkins argumentation i boken Illusionen om Gud grundar sig på argument två och förvånansvärt lite på nummer ett. Väldigt lite diskuterar han förslagsvis teisternas starkaste gudsargument som exempelvis fine-tuned universe theory, att vårt universum under universums historia ständigt verkar vara ”finjusterad” för liv, en teori som enligt mig faktist är problematisk för ateister. Inte heller diskuterar han exempelvis fenomenet near death experiences (NDE:s) där ett flertal av specialister anser att det inte går att utesluta möjligheten att medvetandet kan fortsätta existera utanför kroppen. Av utrymmesskäl väljer jag just nu att koncentrera mig på argument två.
Krig och religion. Vi hör det ständigt. ”Religionen är roten till allt ont” eller som Christopher Hitchens utryckte det: ”religionen förgiftar allt”. Att religion har orsakat krig förnekas knappast av mig eller någon annan. Det finns mängder av anledningar till att krig startats. Vanliga orsaker kan vara kamp om naturtillgångar, törsten efter rikedomar, politisk konkurrens mellan rivaliserande maktcentra eller rivaliserande klaner eller familjer, kamp mellan ideologier, föreställningar om hämnd, framgång, den ena gruppens ära, hjältemod, manlighet, osv. I John Keegans utmärkta bok Om Krigets Historia framförs teorin att de första krigen hade sina grunder i kampen om kvinnorna. Och ja, krig kan även ha sin grund i religion. Men det är inte ateisters argument. Argumentet lyder att religion är den primära orsaken till krig ( Författare som Dawkins och Harris antyder detta dock indirekt ). Utsagor som att religion är den huvudsakliga källan till konflikt och blodutgjutelse kan dock till viss mån prövas empiriskt.
Och det är lika bra att säga det på en gång: Det finns inga bevis för att religion är den primära orsaken till blodsutgjutelse.Det förefaller vara den sekulära statens tillrättalagda berättelse om sin egen förträfflighet. I betoningen av motståndarens negativa aspekter framträder konturerna av den egna framgången tydligare.
Exempelvis undersökte Vox Day i sin provokativa bok The Irrational Atheist religionens roll i krigandets och dödandets historia. Studien lutade sig mot Encyclopedia of Wars utav C. Philips och A. Axelrod som katalogiserar 1763 krig genom historien. Slutsatsen blev att blott 123 krig (6,92 procent)kan rimligen anses ha berott på religion. Inte mycket att hänga i julgranen.
Ytterligare en studie utav Greg Austin, Todd Kranock och Thom Oommen undersökte religionens roll i 100 större krig i världshistorien genom att granska fem komponenter:
a) Religionens spridning i motivbilden
b) Starkt stöd från religiösa ledare
c) Angrepp mot fiendens religiösa symboler och heliga platser
d) Religion som ”mobilizer”, d.v.s religion som orsak för befolkningens vilja att delta i kriget
e) Religiösa motiv och tal hos det politiska ledarskapet.
Slutsatsen blev att blott 4 krig på deras lista kom upp i en påtagligt religiös dimension, de uppfyllde 4 eller 5 komponenter (Arabiska expansionen, Korstågen, Reformationskrigen i Europa och al-Qaidas terrorkrig). Man skulle kunna fylla ut listan med kanske ytterligare ett tiotal krig men mer än 15 krig av de 100 större blir det knappast.
Faktum är att om man börjar granska närmare dessa ateistiska utsagor finner man oftast inget annat än vandringssägen, selektiv historiebeskrivning och ibland ren historieförfalskning. En slutsats som Austin, Kranock och Oommen kom fram till är ganska relevant i sammanhanget:
Atheistic totalitarian states (Stalin’s Russia and Mao’s China) have perpetrated more mass murder than any state dominated by a religious faith (s. 17)
En rysk-ortodox ikon som föreställer präster som blir skjutna av kommunister
Att militant ateistiska stater har iscensatt stora blodbad och detta under 1900-talet förbises alltid i det ateistiska samtalet om religion. Som jag tidigare påpekat gjorde de sovjetiska ledarna redan från början ingen hemlighet av att de var en militant ateistisk rörelse som sökte att utrota ”vidskepelse”. De första rapporterna om massavrättningar utav präster började strömma in redan under den Ryska Revolutionens första månader. Antalet dödsoffer kan sammantaget räknas i hundratusentals.
Ateistiska korståg. En intressant aspekt utav ovan nämnda studie är att om man skulle betrakta ateism som en religion och tillämpa studiens metodik med dessa fem komponenter skulle exempelvis Franska Revolutionen 1789 kvalificera sig som en konflikt med påtaglig religiös dimension. Den uppfyller nämligen komponenterna A, C, D, E. (B går ju inte bedöma eftersom den ateistiska rörelsen under den Franska Revolutionen inte hade ett prästerskap). Revolutionens företrädare sökte aktivt att utrota katolska praktiker och katolicismen själv. Prästerskap fördrevs eller avrättades. En lag från 21 Oktober 1793 påbjöd exempelvis att samtliga präster som inte svurit trohetsed till den revolutionära civila konstitutionen skulle avrättas på plats. Kyrkor angreps, religiösa symboler som kors och kyrkoklockor förstördes. I det lojalt katolska landskapet Vendée dödades sammanlagt kanske så många som 50 000 civila människor som av vissa historiker kallas den första moderna folkmordet. Tusentals präster, kvinnor och barn dränktes i Nantes. Kulmen av denna ateistiska kult nåddes 10 November 1793 då gudinnan ”Förnuftet” firades i Notre Dame.
En kinesisk affisch från 1967 med texten ”Förstör den gamla världen och skapa ett nytt”, avbildades en arbetare som krossar ett krucifix, en Buddhastaty och en kinesisk religiös text.
Den här typen av antireligiösa kampanjer (det är inte orättvist att prata om ateistiska korståg) återupprepades i olika kommunistiska revolutioner under 1900-talet, i exempelvis Ryssland eller Kina och resulterade i oräkneliga dödsoffer och ofattbart mänskligt lidande. Det hände att de ateistiska förföljelserna utav religiösa resulterade i folkliga uppror som i förslagsvis Mexico på 20-talet (kallad La Cristiada). I ljuset av ovanstående berättelser framstår ateismens roll som självklar fredsagent väldigt märkligt. Med tanke på hur ofta man hör talas om religiöst våld, måste man fråga sig varför det är så tyst om ateistiskt våld?
Fan vad jag älskar Silver, det erkänner jag, kalla mig bögjävel om ni vill era sketna homofober men så är det. Min kärlek till Silver har dock ingenting med köttsliga lustar eller amorösa känslor att göra, min kärlek är utav den vänskapliga sorten en riktig bromance skulle man kunna säga.
”Givetvis är det jag som är batman”
Det finns få saker vi inte gått igenom tillsammans genom åren. När vi pluggade tillsammans gjorde vi en parodi/hyllning till actionfilm-kulturen som var som bajsnödigast under 80 och 90-talen och det var världens roligaste rulle, åtminstone tyckte vi det, utav alla inblandade så var det jag och Silver som skrattade högst åt våra egna jävla skämt och så är vi än idag, glada idioter som känner sig grymt smarta och roliga tillsammans. Filmen slutade som ett haffsverk då våran tidsplan var allt annat än optimal. På avslutningsdagen satt vi trötta och stressade och försökte klippa ihop en röra som saknade ljudeffekter som vi planerat och vissa scener gick inte så som vi tänkt. I ett klipp till exempel knallade Silver runt, ja vi spelade självfallet i filmen båda två, runt i en stickad tröja och när han gick runt ett hörn hade han plötsligt som i ett trollslag bar överkropp och hatt… hoppla. Vi garvade trötta åt denna jättemiss men beslöt att det helt enkelt fick vara så då det var sista dagen i skolan. Filmen blev senare sjukt poppis i hans syrras ”tjejgäng” som hittade den flera år senare i någon vrå.
Vi har sagt de hemskaste och vidrigaste sakerna till varandra och sedan gapskrattat åt det, som socialt missanpassade miffon. En favorit är när vi talar om att Silver kommer få en son som är komplett misslyckad och halvt utvecklingsstörd och aldrig flyttar hemifrån, en son man skäms över och låtsas älska. Jag menar hur störd är man om man önskar sin närmaste vän ett sådant öde, en situation som är så fel på så många plan inte minst det moraliska, men allt är levererat med kärlek, inga elakheter finns emellan oss trots all sjuk skit vi säger om varandra. Sådant tycker vi sociopater är humor gott folk.
Vi hade en intressant destruktiv period som jag gärna skyller helt på den anarkistiska guldrullen ”Fight club”. Under denna period betedde vi oss som apor i en antikaffär. Ena kvällen slängde vi parkbänkar i ån, andra ollade vi bilar, en gång försökte vi oss på att välta den enorma statyn ”guds hand” och ja det tål att nämnas att vi var packade som ägg den kvällen. Jag kan dock inte sticka under stolen med att dessa idiotier inte var så kallade ”bonding moments” som jänkarna så käckt kallar det, vi gjorde dumma saker men vi gjorde dom tillsammans som efterblivna hillbilly-bröder med banjos hängandes på ryggen och ett krus hembränt runt halsen, andra tyckte givetvis att vi var komplett störda men vi hade varandra, hellre idiot i grupp en ensam byfåne med foliehatt och flakmoppe.
”Givetvis är det jag som är Brad”
Det jävligaste jag gjort mot Silver var förmodligen att antyda att han har HIV under en period i hans liv då hans hypokondri slog i höjden. Visst han var oerhört ansträngande att vara med under den tiden då han hittade sjukdomssymptom hos sig själv stup i kvarten men det var riktigt elakt utav mig att jävlas med honom då och hur vidrigt det än låter så tyckte jag det var lite kul, eller nej jag tyckte det var tokroligt. Det var inte sjysst det vet jag men jag hoppas han har förlåtit mig och nu kanske folk slutar kalla mig snäll hela tiden,
Vi har givetvis gått igenom hjärtesorg tillsammans, framför allt har vi tröstat varann efter katastrofala förhållanden men till och med sådant blir underhållande minnen och välbesökta samtalsämnen år senare. Jag kan ofta inte förstå hur han stod ut med mitt gnäll dom gångerna man stod där med ett krossat hjärta och så mycket självömkan samtidigt som jag själv aldrig upplevt hans perioder som jobbiga, det var alltid självklart att stötta en vapenbroder medans man själv alltid kände sig som en jobbig fjolla.
Män är rent generellt grymt dåliga på att säga hur mycket dom betyder för varandra till varandra, det blir lätt att alla semi-seriösa samtalsämnen glider över till en massa dumma skämt och det är rätt stört. Varför ska inte män kunna säga att dom älskar varandra och kramas obekvämt länge (shit han är ju gay) som tjejer sällan verkar ha problem med. Jag tänker inte vänta till hans bröllopstal med att säga hur mycket jag älskar denna estjävel såpass trygg är jag idag i mig själv. Denna blogg hade inte funkat utan Silver, mitt liv hade varit bra mycket pissigare utan Silver. Jag höjer mitt glas till hans ära, leve estjäveln, måtte du finnas där vid min sida tills jag dör, älskar dig mannen!
Den här berättelsen har jag i olika former fått berättad för mig flera gånger av diverse personer och den är även representativ för mig själv. Scenariot är följande: Föreställ dig att det är sommar. Du har semester, men den lilla smolken i bägaren är att du är förkyld för andra gången på två veckor. Du konstaterar att det gör ont att svälja, kanske tar du dig för pannan för att undersöka ifall du har feber. Möjligen får du en obehagskänsla i ryggraden och undrar varför du har en sådan otur. De allra flesta skulle sannolikt bara skaka på axlarna, bita ihop, kanske äta lite mera broccoli eller vitlök och gå vidare med sina liv. Den här texten handlar inte om dem. Den här texten handlar om denna minoritet som ställer en ganska oväntad följdfråga: ”Tänk om jag har AIDS”?
Varför skulle folk ställa en sådan fråga? En rimlig förklaring är kanske att folk har svingat snabeln i okända jaktmarker alternativt svingat den för mycket och nu tror att deras snoriga näsor är början på AIDS. Men inte nödvändigtvis. Även Hollywoodfilmer som ”Philadelphia” där Tom Hanks spelar aidssjuk advokat kan få folk att börja fantisera ond bråd död. AIDS-fantasier är nämligen vanligare än vad man tror. I kölvattnet utav Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” (som handlar om hivpositiva i 80-talets Stockholm och sändes i SVT hösten 2012) noterades en kraftig tilströmning utav besökare i landets kliniker, besökare som ville hivtesta sig. Enligt Peter Ahlin på Noaks Ark var drivkraften för att hivtesta sig främst tv-serien ifråga:
De säger att de sett serien. Dels vill man testa sig för att man utsatt sig för risker, men det finns också människor som går runt med en svår hiv-ångest, och en sådan här serie väcker den där ångesten,
HIV ANXIETY SYNDROME (HIV-ångerstsyndrom) är en sorts variant utav hypokondri och de ”drabbade” karakteriseras utav en närmast sjuklig fixering kring möjligheten att i alla möjliga och omöjliga sammanhang ha förvärvat HIV. Internetsamfundet Flaschback dräller utav inlägg som heter i stil med ”Låg på Hultsfred, nu har jag HIV-symptom.” och även Medhelp.org, den internetbaserade engelskspråkige sjukrådsgivningsföretaget översvämmas utav oroliga internetsurfare som argumenterar i stil med: ”kondomen åkte av för en sekund, jag är övertygad att jag har hiv”. Alla möjliga sorters symtom framförs som bevis för en eventuell primärinfektion. Folk klämmer på sina lymfkörtlar och surfar efter kunskap om HIV på obskyra sidor på nätet. Många gånger accepterar dessa oroliga själar inte doktorernas lungnande bifall eller ens ett negativt utslag på blodproven. De oroar sig månader, ibland år. Absolut, absolut oftast helt i onödan. Deras framfart underlättas utav virusets meningslösa symtom: Feber, halsont, svullna lymfkörtlar.. symtom som kan vara manifestationer för otaliga ofarliga förkylningsvirus men vad en hardcore-hypokondriker alltid tolkar som hiv. Det säger sig självt att många HIV-hypokondriker har en direkt miserabel livskvalitè och fenomentet är ganska utbrett. Denna, till synes irrationella, rädsla bottnar dock delvis i skräckpropaganda. Att skrämmas med AIDS är ett effektivt skräckverktyg.
Författaren till denna text har själv varit en hardcore-hypokondriker av rang och vid sidan tanken av att få hjärinfakt och störta ner i marken som ett nedhugget träd, var rädslan att ha fått hiv en återkommande inslag i mina tankar. En av anledningarna till att rädslorna var så seglivade var att jag ständigt sökte kunskap om viruset. Hypokondri är som en mental självtortyr. Jag dammsög medicinböcker. Kunskap som sedan min hjärna flitigt omarbetade till ”bevis” som bekräftade mina farhågor, att jag skulle dö en ful död i sjukhuset. I mina framtidsbilder såg jag min familj sörja. Början av 2000-talet var en ganska sömnlös period. Jag hade inte tid att sova.
Om vi tar i beräkning att jag i 20-årsåldern i klassisk estnisk-svensk manèr föredrog att ständigt vara apfull på krogen så är det närmast självsägande att mina eventuella möjligheter (om man kan utrycka det så) att kunna förvärva sjukdomen via en promiskiös livsstil med den motsatta könet var kraftigt kringskurna. Ej heller har jag någonsin varit i närheten av en heroinspruta. Inte för att det spelade någon roll, efter en tid började jag även att se på offentliga dörrhantag med misstänksamhet och använde sällan offentliga toaletter. ”Man vet aldrig”, var mottot.
Hiv var nu knappast det enda som jag var rädd för. Ibland hade jag perioder av en ständig oro av att jag vilken sekund som helst skulle få hjärtstopp. Jag läste på en hel del om hjärtstopp också. Bara läkare har mera kunskap om sjukdomar än jag.
Idag kan jag bara skratta åt det och mumla ”vafan var det som hände?” I grunden var det en fråga om rädsla för döden. Jag var livrädd för döden i alla dess former. Rädslan har idag till stora delar övergivit mig. Jag är glad min karriär som den inbillade sjuka är förbi. För många andra har den bara börjat.
Nörd. Jag minns när det var ett skällsord, något tuffa killar kunde stå och vråla till betydligt mindre tuffa killar tvärs över skolans asfalterade fotbollsplan. Jävla nörd! Idag så är det coolt med nördar. Visst dom beskrivs ofta i humoristiska sammanhang som i TV-serien ”Big bang theory” till exempel men dom porträtteras nu mera med värme, inte som en tafatt Steve Urkel med hängslebyxor och en fascination för polka. Nörden har blivit socialt accepterad i samhället, det finns till och med rappare idag som stoltserar med sin nördstatus, nördens tid är här, min tid är här.
”Did I do thaaaaaaaaat”
Jag har nog alltid varit en nörd. Som ung parvel var jag nästan sjukligt fascinerad av ”action-figures” speciellt ”He-Man” som i stora drag handlar om en vek nörd som kör upp ett magiskt svärd i himmlen, vrålar något om en gråskalle och förvandlar sig och sin Scooby-Dooh wannabe till jättekisse till supervarelser med massor av glänsande muskler. Våran egen Dolph Lundgren porträtterade senare ”Han-Mannen” i en spelfilm baserad på den populära barnserien, ja man kan inte påstå att Dolphan var haj på att välja filmroller efter braksuccén i Rocky IV som ryssen Ivan Drago. Nu kom jag bort från ämnet igen men det jag ville säga var att jag var född till nörd.
”Jag har styyyyyyrkan… så ropade han… Hannamannen”
Många människor skulle nog säga att jag är barnslig med tanke på att jag fortfarande läser serier med kraftmän i trikåer och spelar i princip alla former av TV-spel, nej inte bara macho-korrekta skjutarspel där man samlas i grupp över nätet och kallar varandras mammor för elaka saker, nej barnslig kan jag kallas ändå, inte minst av min tålmodiga fru. Spelandet har länge varit en stor passion i mitt liv och några av mina starkaste ögonblick har jag upplevt framför en bildskärm i mörkret med en spelkontroll i händerna, munnen fåraktigt vidöppen och ögonen uppspärrade utan att blinka för att inte missa det fantastiska på skärmen. Långt innan jag kunde hålla en kvinna i mina armar eller stå på en scen och försöka agera så hade jag några av mina starkaste upplevelser där framför en flimmrande skärm och skulle jag påstå att det var en del i mitt förflutna som hörde hemma innan jag flyttade hemifrån, for ut i världen på äventyr eller gifte mig med min fru så skulle jag ljuga mig blå, jag sitter fortfarande och upplever fantastiska saker framför en skärm, ensam i mörkret, nu visserligen med en underbar fru sovandes bakom mig men fortfarande där förtrollad som alltid.
Superhjältar är ytterligare en sådan där sak jag aldrig växt ifrån och senast jag blev helt till mig över att se en maskerad hämnare göra livet surt för buset var inte för flera år sedan i min ungdom, nej det var för ett par dagar sedan då jag såg Iron man 3 på bio, som jag förövrigt gick och tittade på själv utan minsta problem. Åter igen en ensam nörd i ett mörkt rum trollbunden framför en skärm, visserligen en större skärm men ändå.
Jag hade kunnat undvika nördstämpeln om det varit så att jag bara såg superhjältar på bio men nej jag läser ju serier om dom också, ja jag går till en seriebutik, något som bara nördar har koll på var dom finns, och jag köper serier från staterna om superhjätar. Jag sitter på en sådan ofantlig stor mängd information om figurer icke-nördar inte ens skulle kunna drömma om att ha koll på, jag vet grejer som att polismästare Jim Gordons dotter Barbara Gordon var Batgirl innan Jokern sköt henne och hon hamnade i rullstol och då började hjälpa Batman med att samla info under täcknamnet Oracle. Jag ser framför mig hur ett helt hav av icke-nördars skallar exploderar i ett inferno av hjärnsubstans bara efter att försökt smälta den lilla bit info jag just yppade.
Nördar kan sitta och ha sköna diskussioner om fightingspel bör spelas med arkadsticka eller ej eller huruvida Nightwing ska efterträda Batman eller ej. Dessa diskussioner är ofta livliga och ibland hetsiga, ett par nördar som är oense kan lätt utklassa en hätsk diskus mellan en israel och en palestinier vilken dag som helst.
”Ja man måste spela med en sådan här, så är det bara!”
Jag kan sitta flera veckor innan ett släpp av ett nytt spel och ha passionerade samtal över skype i ämnet med människor jag bara känner genom diverse spelsessioner över nätet.
Det är fint att vara en nörd dock, jag misstänker att det kan vara lite som när andra människor samlas och blir uppspelta över att någon hoppat långt i en sandlåda eller sparkat en boll i ett nät eller köpt ett radhus att visa upp för vännerna. Nördar är i grund och botten precis så konstiga och udda som alla andra människor där ute. Nörden är en vän inom mig och aldrig en fånig kille med penskrin i stjortfickan och tejpade specs i någon 80-tals rulle i collegemiljö. Nördarna är hät för att stanna, det går bra nu.
Alla människor är monster och då menar jag inte den typen av monster som lever rövare och ödelägger Japan, nej alla människor är som Dr Jekyll och Mr Hyde eller Varulven för att nämna några klassiska fall från litteraturen inom den mänskliga dualismen. Nu säger jag inte att varje människa förvandlas till en luden best varje fullmåne eller ger sig på oskyldiga kvinnor efter att ha intagit en viss dryck även om det sista exemplet förekommer i den verkliga världen men under mindre dramatiska omständigheter.
Dualism finns i alla människor, ingen är absolut god eller genuint ondskefull rätt igenom. Detta kanske inte direkt är något nytt påstående, Mary Shelley beskrev det väl i sin roman ”Frankenstein” som gavs ut i början på 1800-talet och romarna beskrev detta genom Janus som var en kaosgud med två ansikten varav ett var glatt och det andra grinade som en best, men många människor verkar fast beslutna att försöka vara på ett sätt och inget annat. Något som jag inte tror är sunt i alla fall i det långa loppet.
Mina tonår var förvirrande då jag kände ett djupt behov att kategorisera mig själv i ett fack och fastställa ramar för min personlighet, det gav givetvis upphov till ett emotionellt kaos där jag kastades mellan ideal-bilden utav mig själv och monstret jag skämdes över. Idealpersonen tyckte givetvis att det var fel att exploatera kvinnor medans monstret inte kunde göra annat än att älska porr. Monstret lever och frodas i mig idag också men jag skäms inte så mycket för honom längre, jag kan å ena sidan tycka att köttindustrin är ondsint samtidigt som monstret kan vältra sig i bacon.
Kampen mellan idealisten och monstret gör sig även påmind i bråk med medmänniskor och i regel visar sig båda sidorna innan dusten är över, vid sådana tillfällen önskar jag att jag hade mer pli på mitt monster, vid sådana tillfällen önskar jag att idealisten hade större inflytande över mig. Monstret är ofta brutalt ärlig men totalt värdelös när det kommer till taktkänsla eller finkänslighet. Monstret tycker även om överdrifter och gör sig ofta påmind i skämtsamma sammanhang, något jag inte alltid uppskattar.
Att ha lite koll på sina olika sidor och i viss mån kontrollera dom tror jag är ett måste för att kunna fungera i ett civiliserat samhälle men för mycket kontroll eller förnekelse av vissa mindre önskvärda sidor tror jag kan leda till totalt kaos också, se bara på alla dessa katolska präster som ger sig på småpojkar, där kan vi verkligen snacka om monster som vuxit sig till Godzillas storlek efter flera års fångenskap i själens mörkaste vrå.
Personligen skrämmer både idealisten och monstret mig, idealisten för att den driver mig för hårt att leva ett perfekt liv så att jag tillslut krossas under dess tyngd, monstret för att den ska krossa allt och alla jag håller kärt med sitt enorma ego och sin omättliga hunger. Båda sidorna finns där och jag vet att jag ännu inte har lärt mig hur jag ska förhålla mig till dom men jag accepterar dom och inser att jag behöver dom båda.
Detta inlägg är en sorts reaktion på Jeppes kritik utav Facebookanvändning. Jag har personligen varit gravt Facebookberoende och jag delar inte Jespers negativa inställning till fenomenet. Det skall dock understrykas att Jeppes kritik är både legitim som underhållande. Min text är dock inte en kritik utav Jeppes utan erbjuder en annan syn på fenomenet. Enligt mig gynnar Facebook mänskligheten.
Kort sagt är Facebook är en kommunikationsmedel som erbjuder människor att dela ut – och även ta del av – små händelser ur livet i form av fotografier, statusuppdateringar etcetera Facebook är en persons liv i miniatyr eller kanske snarare bilden av livet som han/hon vill förmedla. Eftersom den speglar en viss verklighet så har denna community fått en stor genomslagskraft världen över. Tanken är att ingen är anonym och alla uppträder i de absolut mesta fallen under sitt riktiga namn och omger sig med ett socialt nätverk som allra oftast överensstämmer med den verkliga motsvarigheten.
bild: Wikipedia
Denna unika insyn i andra människors tillvaro samt möjligheten att manipulera andra människors bild av en själv kan givetvis ge upphov till synes ”märkliga” beteenden. Handen på hjärtat – vem har inte snokat på arbets – eller skolkamrater i allmänhet och ex-pojkvänner respektive flickvänner i synnerhet? Likaså så är man fullt medveten om att dessa agerar likadant? Vilken idog facebookanvändare skulle inte skriva under på att en i sitt eget tycke ypperlig statusuppdatering som förblir okommenterad eller till och med ”ogillad”(för att tala om facebooktermer) kan förstöra humöret på samma sätt som ett skämt som inte går hem i fikarummet? Listan kan göras lång. FB erbjuder en unika möjligheter. Många blir fartblinda och blir beroende av uppmärksamheten.
Detta koncept gör att ens sociala liv till stora delar flyttar sig ut på nätet. Enligt mig är det absolut inget fel i det. Snarare tvärtom. FB har gjort det möjligt att upprätthålla ett socialt nätverk som annars hade fallit i glömska. Facebook erbjuder oss att upprätthålla relationer som vi annars omöjligen skulle ha tid med. Jag har hört många gnälla på att de har Facebookvänner som inte ens hälsar på dem i mataffären. Men vad gör det egentligen? Alla människor är inte lika sociala i verkligheten. Facebook erbjuder dessa människor ett alternativ. Vad är fel med detta?
Jag har skrattat med många av mina FB-vänner. Jag har lidit med många av dem i deras lidanden. Ytterligare en kategori vänner gör mig irriterad. Vissa människor verkar vara födda till att skryta och de kan irritera mig oerhört. Men det betyder inte att jag önskar att de upphörde med sitt skryt. Tvärtom, de berikar mitt liv.
Jag har upplevt mycket gemenskap på Facebook. När jag har varit ensam har Facebook fungerat som ypperligt sällskap. Jag har tröstat folk som har varit ledsna. Andra har tröstat mig när saker har gått snett. Jag har tillsammans med många andra hejat på Sverige i fotbolls-EM. Genom åren har jag hunnit bekanta mig med mängder av original i olika sammanhang. Politiskt sträcker sig mina vänner längs hela höger/vänster-skalan. F.d skinnbollar som jag gick i skolan med samsas med folk från den yttersta vänsterkanten.Flera är fotbollskillar, andra är homoaktivister. Min vänlista är en total mångfald utav röster. Flera av mina vänner är djupt troende kristna. Andra är muslimer. Ester, svenskar och en och annan amerikan samsas på vänlistan . Tack vare FB kan jag följa en kär vän i Australien. Inget av detta hade varit möjligt utan Facebook. Facebook är en sorts påminnelse om mitt liv, vad jag har gjort och vilka jag har träffat.
Orka! 