Kvinnor mitt livs njutning och mitt livs gissel på samma gång. Jag älskar dom men dom går mig ständigt på nerverna och jag talar givetvis inte om kvinnor rent generellt utan kvinnor jag valt att leva med på ett eller annat sätt.
Vet inte exakt vad det är men jag har en förmåga att reta gallfeber på dom och som jag sa så har jag ingen aning om vad jag gör exakt för att reta upp dom. Fast det kanske snarare är så att jag inte vet vad jag bör göra för att inte orsaka ett redigt storgräl med dom. Det känns som jag talar ett språk som dom finner opassande och provokativt. Om jag säger ”hej älskling” så hör dom ”skit på dig slyna”. Det finns många legitima skäl till att kvinnor lackar ur på mig, jag är lat och blir ganska lätt provocerad men oftast kommer utbrotten när jag minst anar dom, visst jag känner ju pirret innan skitstormen kommer, det reagerar kroppen som en barometer på men anledningarna till dessa är många och totalt oförutsägbara. Oftast hinner man tänka ”ok vad är på gång nu” innan anfallet kommer. Man tycker att jag borde ha lärt mig att undvika bråken, att jag borde ha lärt mig exakt vad man ska göra för att slippa TIMMAR utav psykologisk krigsföring innan mina kulor hamnar i mixern men nej jag är skitkass på att undvika en fight. Det börjar alltid med en retlig sur ton. följt av en riktig verbal smocka och det är här jag borde ta ett djupt andetag, samla mina tankar och ta det jääääävligt piano men nej jag går på den luringen varje gång och går till motangrepp direkt. Det är då, direkt efter den första skitförbannade stavelsen tiden plötsligt stannar i någon hundradels sekund som man vet att man är helt körd, man vet att ingenting man har att säga kommer att hjälpa en ur detta rövknull till situation man hamnat i och jag snackar inte om något trevligt rövknull, nej jag snackar om ett smärtsamt sådant som man kan erfara i ett välbesökt amerikanskt fängelse och nej inga preventivmedel används. Ditt psyke kommer fuckas upp och lämnas med en venerisk sjukdom som för all framtid kommer gnaga på din själ.
”Chaaaaaarge!”
Kvinnor är skoningslösa krigare när det kommer till relationsbråk. Dom vet precis vad dom ska säga för att ta luften ur mig, dom vet hur dom ska få mig att gå för långt så att dom sedan kan vända det mot mig och trycka ned det i halsen på mig . Män kan vara sjukt taskiga också helt klart men det krävs en kvinna för att totalt minera och spränga ens självförtroende åt helvete. Att storbråka med en kvinna är en emotionell bergodalbana som slänger en mellan ilska, sorg och får en att kasta upp efter en störtdykning ned i djupaste förtvivlan och självhat. Jag vet inte hur dom gör men oftast känner jag mig helt slut efter ett redigt gräl, jag känner mig som ett emotionellt vrak som mest utav allt vill ”våldtäkts-duscha” i timmar. Nu kommer säkert en och annan hävda att jag generaliserar men detta är inget som är unikt för mig, jag har försökt hjälpa flera manliga vänner plocka upp skärvorna efter att en uppretad kvinna som gått bärserk med en slägga i deras emotionella glashus. Kvinnor är inte försvarslösa små söta djur som är ömtåliga och måste beskyddas, dom är skoningslösa krigare, tro inget annat, gör inte misstaget att ”lilla gumman” dom.
”Jag är körd…” Vill bara avsluta denna text med att nämna att det till stor del är mitt eget fel att jag hamnar i bråk med kvinnor då jag har en förkärlek för starka snabbkäftade kvinnor som ofta kan utmana mig på en intellektuell nivå, en kvinnas intelligens är för mig mer attraktivt än snygga former eller hårfärg och annat flyktigt. Som jag skrev tidigare älskar jag dom, passionerat, men kostar det så smakar det också.
Tillägg: Jag hoppas ni tyckte om denna lilla text som blev enormt populär under Orka´s absoluta glansdagar men som vi tvingades ta bort på grund av privata skäl som det inte finns anledning att gå in på här. Texten är i allra högsta grad en ren hyllning till kvinnan och en tröst till alla män som har mod nog att leva med dom. Jag hoppas på att denna lilla återutgivning kan bli början av en ny era av kvalitativa texter från oss på Orka. Peace out motherfuckers som de säger i Merikatt.
Under det gångna året har jag lagt märke till olika sorters typer på gym. Vilken gymtyp är du? Glöm inte att du även kan vara en blandning av flera!
”Styrkelyftaren”: Styrkelyftaren är oftast en man (men även kvinnor förekommer) som inte nödvändigtvis behöver vara aktiva inom styrkelyft, utan namnet har jag gett dem efter övningarna de utför. De älskar att göra klassiska skivstångsbaserade övningar som marklyft, knäböj eller styrkevändningar. Styrkelyftaren är gymmets starke man och kvinna. De är inte särskilt intresserade av att visa upp sina kroppar, tvärtom de är ofta klädda i långärmade träningsoveraller. Styrkelyftaren låter mycket när hen lyfter. De går runt med styrkelyftbälte runt midjan och med kalkade händer. Själva kalkningen (som är avsedd för att få bättre grepp) förefaller vara av rent rituell karaktär, ungefär som att signalera ”nu j-vlar kommer det att lyftas tungt”. Medelåldern verkar vara förhållandevis hög, en del ”styrkelyftare” ser ut att ha passerat 40, ibland även 50 år.
”Spännisen”: Spännisen är en ung man i övre tonåren eller 20-årsåldern som tycks vara i gymmet främst för att spänna på sig. De går iklädda i linnen eller tighta t-shirts. Ytterligare en populär variant är ett linne med luva som de har uppdraget över huvudet och verkar spela rollen som Rocky Balboa. Det är främst tre muskelgrupper som ”spännisen” tränar; bröst, mage och armar. Hantelpress är en typisk övning för ”spännisen”. I gymmet finner du ofta ”spännisarna” trängandes vid spegelväggarna där hantlarna är belägna. De tränar ofta de muskler de ser i spegeln (de tränar i princip aldrig ben, vilket även syns) och de låter mycket. De gillar att slänga vikter på golvet istället för att bara lägga ner dem. Om du någonsin blir avbruten mitt i ett träningset med frågan ”är du klar snart?” så är sannolikt en spännis som frågar.
”Den genuina motionären” är främst kvinnor men även män förekommer. De är ofta svettiga och kör sin egen grej. De ser allmänt sunda ut och tränar ofta utav hälsoskäl eller för att förbereda sig för tävlingar som Vasaloppet, Tjejvasan eller liknande. Man finner dem ofta på motionscyklar och löpbanor och bär ibland underställ. De är ofta i medelåldern och tycks sakna behov av att hävda sig i gymmet. De är ofta relativt smala till kroppstypen.
”Snygga tjejen”: ”Snygga tjejen” är ”spännisens” kvinnliga motsvarigheter. De tränar i tights och linnen och de är ofta sminkade i gymmet. Håret brukar vara prydligt uppsatt i en hästsvans. De är mycket medvetna om sin omgivning och ”spanar” ofta ut över gymmet. Trots att de har ”klätt upp sig” för gymmet signalerar de ofta missnöje om någon tittar på dem. ”Snygga tjejen” gillar att träna ben och rumpa, populärt är knäböj och olika varianter av utfall med hantlar. De finns även på löpbanden och step up-maskiner. De tar ofta ”selfies”. Snygga tjejen tränar ofta ihop med en någon mindre snygg (om beskrivningen tillåts!) träningskompis som fungerar som en sorts sidekick och en ständig påminnelse för snygga tjejens snygghet
”Spexaren”: ”Spexaren” är i princip uteslutande en man och gillar att göra spektakulära övningar. Exempelvis gillar ”spexaren” att hänga i romerska ringar eller göra olika varianter av chin-ups. Alternativt gillar de att hoppa upp på höga pallar för att visa upp sin spänst. Likaså gör de ofta strechsövningar som åskådliggör en (ofta) imponerande vighet. ”Spexaren” är stundtals onekligen spänstig och vältränad och har en gymvana. De utför ofta sina konster med en självklar självsäkerhet. De har en tendens att alltid vara på gymmet.
”Den tillfällige besökaren”
Förmodligen en av de vanligast förekommande idealtyperna på ett gym. Denna typ av gymbesökare karakteriseras av osäkerhet. De står ofta i hörnen och stretchar. ”Den tillfällige besökaren” har normalt inga trendiga träningskläder utan går runt i sådant som verkar vara från klädskåpens bakre regioner. Denna grupp är en bred kategorisering och man finner både män som kvinnor, äldre som yngre vilka förenas av att de är osäkra och verkas vantrivas på gymmet. De förefaller ofta hamnat där efter ett rökstopp eller nyårslöfte kring att ”komma i form”. De brukar inte bli särskilt långvariga i gymmet.
”Breaking Bad” är en prisbelönt amerikansk TV-serie som handlar om Walter White, en föga iögonfallande och fullständigt alldaglig high school-lärare i kemi som befinner sig i 50-årsåldern. Han lever i ett villaområde i Albuquerque, New México, ihop med sin för tillfället arbetslösa hustru Skyler och sonen Walter Jr som lider av en lätt CP-skada. Efter att ha drabbats av en allvarlig form utav lungcancer beslutar Walter sig för att börja producera och sälja metamfetamin med sin tidigare elev Jesse Pinkman med motiveringen att lämna efter sig ett arv till familjen. Allteftersom serien fortskrider kommer skillnaden och konflikten mellan medelklass-Walter och knarklangar-Walter bli allt tydligare och den gradvisa framväxten av hans alter ego, den hårdföra drogkungen ”Heisenberg” är seriens bärande tema.
Vid första anblicken kan det förefalla som självklart att de drivande faktorerna till Walter dramatiska beslut att producera droger är närheten till döden och bristen på pengar. Nämligen att en dödligt sjuk, frustrerad samt utblottad familjefar drivs till detta av kärleken till familjen. Det är i alla fall så Walter legitimerar sitt handlande. Men under seriens gång framträder alltmer pusselbitar som ger en annorlunda bild av Walters underliggande motiv och snart blir tittaren varse om mera djupgående orsaker som grundar sig i ojämna maktrelationer, förlupna livsbanor, krossade drömmar och behov utav makt. Faktorer som jag kommer att analysera med hjälp av den franska sociologen Pierre Bourdieu. Fokus kommer att ligga på hur den relativa tillgången eller frånvaron av makt är drivkrafter bakom Walter Whites dramatiska omvandling från ”medelsvensson” till en vida beryktad kriminell.
Pierre Bourdieus sociologi: Startpunkten för Pierre Bourdieu är alltid en klassisk sociologisk variabel, social stratifikation, som han utgår ifrån för att finna svar på varför samhällen ständigt följer den svårförändrade logiken där makt, status och inflytande är ojämnt (inte nödvändigtvis ”orättvist”) fördelade. Till sin hjälp har han över tid utvecklat en begreppsapparat där fält, habitus och kapital spelar centrala roller i hans analyser. Eftersom tillgång till vissa kapitalformer och ett visst habitus är enligt Bourdieu nyckelfaktorer för att nå en viss position och därmed få makt och inflytande är en snabb genomgång av hans centrala begrepp nödvändigt för analysen.
”Fält” kan beskrivas som särskilda grupper av individer i samhället som
Pierre Bourdieu
är avgränsade av exempelvis yrke, utbildning eller professionell status. Inom fältet konkurrerar individer med hjälp av symbolvärden om makt, pengar, inflytande eller anseende. Vanliga fält är politikens fält, vetenskapens fält eller ekonomins fält. Framgång inom ett fält garanterar inte framgång i ett annat fält. Fälten konkurrerar med andra fält och försöker reglera sina gränser från ovälkommet inflytande från andra.Exempelvis försöker vetenskapen ständigt att hålla rent från både politikens eller ekonomins fält även om den är till viss del beroende av båda. Trots stora skillnader mellan fälten finns det vissa gemensamma drag som kännetecknar dem, exempelvis den för deltagarna uppenbara premissen att fältens gemensamma värden är värda att strida om. Bourdieu exemplifierar med konstnärer inom konstens fält: även den mest normbrytande konstnären sätter ändå sin namnteckning på målningen.
Ett annat kännetecken är skillnaden mellan de dominerande och pretendenterna där de dominerande hänger sig åt negativa, konservativa strategier inom ett fält för att behålla sin makt och position och utmanarna är de som försöker revolutionera fältet och är likt utmanaren i boxning de som ”satsar”.
”Habitus”. Ytterligare en grundtanke hos Bourdieu är att människans handlingar alltid är sociala till sin natur, genom att vistas och interagera i vissa miljöer tar hon till sig olika sätt att agera och förhålla sig på, det blir en del av dennes ”habitus”. En person kan under livet medvetet förändra sitt habitus och därmed också formar omgivningen. Uppväxtförhållanden lägger grunden för habitus och när personen möter förhållningssätt, tankemönster och världsbilder som är formade under andra omständigheter än personens uppväxt kommer den att väva ihop det till ett nytt habitus. Tillägnandet av ett visst habitus är av stor vikt för hur en aktör kommer att lyckas inom ett visst fält och förmågan att anpassa sitt habitus till rådande miljöer är ojämnt fördelade mellan individerna. Habitus förändras genom denna kamp som råder inom fälten(Carle, 2015, s. 408)
”Kapital” Bourdieu har en bred förståelse av kapital. Grovt taget skulle man kunna säga att samtliga resurser, både materiella och symboliska, som kan förbättra en persons position inom ett fält är kapitalformer. Vid sidan av ekonomisk kapital (som kan förstås som exempelvis egendomar eller pengar) kan kapital förstås i form av sociala kontakter eller nätverk (det sociala kapitalet). Även tillgångar man anskaffar sig genom utbildningar eller genom att behärska ”kultur” betraktar Bourdieu som en kapitalform (det kulturella kapitalet). Slutligen kan dessa symbolvärden en människa känner till för att kunna hävda sin konkurrensförmåga eller hemvist till en grupp klassas som en kapitalform, det symboliska kapitalet. Det sistnämnda kommer nära det i vardagsspråk så populära ”sociala kompetensen”.
För att en aktör ska kunna klättra på ett fält och nå en viss position krävs det att hon tillägnar sig olika former och volymer utav fältets kapitalformer. Hon måste utföra vissa ritualer för att för att erhålla positioner och satsa för att nå vinster o diverse fält. Och inom de olika fälten finns särskilda symboler för hur erövrade positioner ska erkännas. Det betyder att de olika kapitalformerna har omvandlats till en del av personens habitus. Bourdieu har påbjudit formeln (habitus)(kapital)+fält =praktik enligt vilken jag nu ska söka att analysera Walter Whites bakgrund, eventuella dolda motiv till hans dramatiska omvandling och varför han kommer att ”lyckas” trots hans bytte av fält från skolan till droghandeln.
Walter Whites bakgrund och motivbild. Walter White tog examen från elituniversitetet Carolina Institute of Technology där hans forskning kring röntgenfotografering för ett forskarlag bidrog till ett Nobelpris i kemi 1985 när han var 26 år gammal. Efter detta startar han ett företag, Gray Matters Company med sin nära vän Elliot Schwartz, ett företag som han dock i ett tidigt skede (av inte riktigt utredda skäl) helt säljer till Elliot för den i sammanhanget obetydliga summan av 5000 dollar. Denne gifter sig med Walts tidigare labbassistent och flickvän Gretchen och utvecklar företaget som vid tiden för år 2010 (då serien utspelar sig i ”nutid”) var värd över 2 miljarder dollar. Allt detta medan Walter försörjer sig som high school-lärare i kemi för stökiga och ointresserade elever och försöker få ekonomin att gå ihop genom förödmjukande extraknäck i en biltvätt.
Här blottar sig en asymmetrisk maktrelation mellan Walter på ena sidan och Elliot/Gretchen på andra sidan. Detta förhållande har satt djupa spår i vår huvudkaraktär och har lett till att Walter i hemlighet har utvecklat ett djupt rotat förakt för sina tidigare samarbetspartners då han anser att de har gjort sig en förmögenhet baserad på hans arbete. Utifrån Bourdieu skulle man kunna hävda att Walter White har misslyckats med att förvandla den enorma kulturella kapital han besitter (bidrag till Nobelpris, examen från ett universitet med hög status) till ett ekonomiskt kapital. Han tillhör förvisso det som Bourdieu kallar för ”medelklasserna” genom sin tjänst som highschool-lärare men brottas med dålig ekonomi och har en låg status. Det är just dessa tillkortakommanden av en man med en stor potential samtidigt som hans gamla vänner och samarbetspartners har lyckats ordentligt i livet som är ett starkt bidragande orsak till dessa dramatiska beslut (att bli kriminell och tillverka droger som 50-årig).
I första säsongen (avsnitt 5) åker Walter motvilligt tillsammans med gravida hustrun Skyler till Elliots’ födelsedagsfirande. Elliot kan i ”nutid” med Walters ord beskrivas som ”en man som har allt”. Han har bland annat ett privat bibliotek i sitt avskärmade lyxhus, tidskriftsomslag från Scientific American med sig själv på förstasidan inramad på väggen och får födelsedagspresenter i form utav gitarrer signerade med personliga hälsningar från Eric Clapton. Bourdieu skulle hävda att Elliot upprätthåller en för den dominerande klassen typisk ”distinktion”. Walter å andra sidan dyker upp på kalaset i en billig, illasittande kavaj eftersom han har missförstått budskapet med ”ledig klädsel” på inbjudningskortet. Hans habitus är missanpassad för situationen. Ytterligare själsliga smärtsamheter för Walter infinner sig när han presenteras som en mycket begåvad forskare för Elliots’ forskarkollegor och inte kan svara på ”i vilket universitet han undervisar”. När han får reda på att Skyler har berättat om Walters lungcancer för Gretchen och Elliot och dessa erbjuder sig sina resurser för att hjälpa honom finansiera sjukvården är måttet rågat. Av ren stolthet kommer Walter att inte ta emot hjälpen utan återvänder till att producera narkotika, ett fält som han redan hunnit göra sina första stapplande steg i och redan velat lämna bakom sig. Under seriens gång förstår tittaren alltmer att Walter konkurrerar med Elliot och Gretchen. Han vill ”lyckas” lika mycket som de, vinna makt, status, pengar och erkännande. Han gör det dock på ett annat fält.
Walter Whites byte av fält. Det som initialt fick Walter White att ge sig in i narkotikabranschen, (eller för att använda en terminologi som låter mer som Bourdieu, delta i spelet i droghandelns fält) var att efterlämna ett arv. Nu fick han ytterligare en anledning, att finansiera sin lungcancerbehandling. Droghandelns fält karakteriseras av det totala intresset av att tjäna pengar. För att lyckas (eller att överhuvudtaget överleva!) på ett sådant fält måste man exempelvis ha rätt kontakter (socialt kapital) och veta hur man ska förhålla sig till andra aktörer (symbolisk kapital) och inneha ett stort våldskapital. Walter White saknar det mesta som skulle behövas på fältet. Hur är det överhuvudtaget rimligt att han lyckades?
Det finns åtminstone två anledningar till detta. Det första är att Walter med sin lungcancer tappat rädslan för döden, dödsföraktet blir på drogfältet till en tillgång eller ”kapital”. Väldigt tidigt efter cancerbeskedet visar den vanligen beskedlige och försiktige Walter att saker och ting har förändrats. Han står upp för sin cp-skadade son när ett gäng tonårskillar retar honom och klår upp den främsta mobbaren. Ytterst motvilligt och närmast i självförsvar dödar han langaren ”Crazy 8” tidigt i serien, en person som han oskadliggjort och tillfångatagit men planerar att befria då han från början inte förmår att döda honom. När den psykopatiske drogkungen Tuco Salamanca klår upp Walters kompanjon Jesse så att denne hamnar på sjukhus och stjäl deras droger, dyker Walter upp på dennes ”kontor” med en till synes nyproduktion utav metaamfetamin men vad som i själva verket är knallkvicksilver. Walter, som då första gången presenterar sig som ”Heisenberg”, spränger delar av rummet i luften och hotar att döda alla i rummet om inte hans villkor tillgodoses. Tuco imponeras av Walters mod, (som han kallar ”stake”) och är redo att bli kompanjon med honom. Med tiden kommer våldsanvändningen bli en del av Walters habitus och hans våldsanvändning blir med tiden allt råare och hans känslighet minskar. Detta i skarp kontrast till hans partner Jesse som inte förmår att internalisera våldet, utan ständigt ”går sönder” och lindrar smärtan med fester, sällskap och droger.
Den andra anledningen är att Walter White är en förträfflig kemist och det visar sig snart att han kan producera förstklassig metamfetamin. Redan efter sin första ”kok” får han beröm både från sin partner Jesse och droghandlaren ”Crazy 8” att han är en ”konstnär” eftersom hans metamfetamin är så ren. Bourdieu skulle kanske säga att Walter har lyckats omvandla detta kulturella kapital han erhållit på vetenskapens fält till en ny kapitalform i ett nytt fält. Hans produkt kommer att bli mycket populär erhåller ett särskilt ”distinktionsvärde”. För att lösa vissa problem med distribution till att producera knarket utvecklar han en kemisk formel som gör metamfetaminet blå och blir känd på gatan som ”Blue sky” eller bara ”Blue” och förknippas med varumärket ”Heisenberg”.
Flertal aktörer deltar i dessa värdehöjande operationer i utvecklingen utav ”skaparens” varumärke och hans makt. Poliser som efterlyser ”Heisenberg” är en grupp, likaså ryktesspridning på gatan. Det sjunde avsnittet av säsong 2 inleds med att en mexikansk grupp sjunger ballader om ”Heisenberg”. Utifrån Bourdieu skulle man här kunna prata om en ”celebreringsprocess” där varumärkets och skaparens kraft reproduceras förstärks av ett flertal aktörer.
”Socialt kapital”. Walter White hade från början ingen socialt kapital på drogfältet. Hans enda kontakt var klåparen och småbrottslingen Jesse som introducerade honom för knarkhandlaren ”Crazy 8”, som Walter var tvungen att döda. Jesses kompis ”Skinny Pete” introducerade dem till den oberäknelige Tuco Salamanca (som dödas av Walters svåger, narkotikapolisen Hank Schrader). Det är när Walter och Jesse kommer i kontakt med den skumme advokaten som kallar sig ”Saul Goodman” och får tillgång till dennes kontaktnät som saker och ting börjar hända på riktigt. Saul för ihop Walter med drogkungen Gustavo Fring, som precis som Walter agerar under täckmantel. Gustavo utger sig för att vara affärsman och filantrop men distribuerar narkotika via sin snabbmatskedja ”Los Pollos Hermanos”. Vi ser att Walters kapitalansamling i form av materiella, symboliska och sociala tillgångar och därmed hans mak/position hela tiden växer utifrån en analys a la Bourdieu. Så småningom har han makt att iscensätta brutala operationer där ett 10-tal potentiella ”tjallare” dödas i fängelser eller resurser att förstöra bevis som finns i polisens försvar. Alla dessa tillgångar blir tillgängliga p.g.a. det starka varumärket Walter har byggt upp och präglas av hans alltmer brutala habitus. Tillslut kommer ”skapelsen” (metamfetaminet) att skiljas från sin ”skapare” då även Jesse så småningom kan göra produkten.
Walter White kommer att uppnå sina mål för makt, pengar och ”erkännande”. Och han kommer att avslöjas och bli beryktad i hela USA. Men när han från sitt gömställe i New Hampshire på tv ser hur Elliot och Gretchen i en intervju helt förnekar att den beryktade drogkungen hade något att göra med grundandet av deras företag, åker han tillbaka till New México för en sista uppgörelse. Och det är då, strax innan sin död, som han bl.la erkänner för sin fru vad som egentligen drev honom istället för familjen: ”jag gjorde detta för mig själv”. Han var en obetydlig man med potential samt brustna drömmar och ”ville vara någon”.
Referenser:
Bourdieu, Pierre. 1986/1993. Kultursociologiska Texter. 4. uppl. Stockholm/Stehag: Symposion AB.
Carle, Jan. 2015. Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion. I Per Månsson (red.). Moderna Samhällsteorier. 9. uppl. Lund: Studentlitteratur AB.
Denna undersökning bekräftar något som jag har hävdat länge. Nämligen att det inte är något unikt överhuvudtaget med svenskars alkoholkonsumtion. Vi dricker förvisso mycket med globala mått mätt, men platsar inte ens på tio-i topp listan där Östeuropa dominerar och Vitryssland ”vinner”. Ändå verkar inte artikelförfattaren kunna slita sig från myten om de alkoholiserande svenskarna:
Räknar man bara männens konsumtion slår vi nästan Vitryssland. De svenska männen dricker 17,1 liter ren sprit i snitt varje år. Kvinnorna dricker nästan hälften så mycket, ”bara” 8,8 liter.
Fast man får inte någon förklaring till varför vi ska räkna på just detta vis. Räknar man bara de vitryska männen slår de säkerligen fortfarande de svenska med hästlängder eftersom männen dricker undantagslöst mer än kvinnor i alla länder. Det är även värt att notera att de muslimska länderna har de lägsta siffrorna i hela världen.
Jag har nyligen sett den sadistiske pojkkungen Joffrey Baratheon äntligen bli förgiftad och därmed dö på sitt eget bröllop. Jag skriver äntligen, för få mord bör vara så glädjande nyheter för invånarna i De Sju Kungarikena som Tv-tittare hemma i sofforna. Denne Joffrey är otvivelaktigt en av de vidrigaste och mest hatade skurkarna i TV-seriernas historia och Jack Gleesons mästerliga porträttering av denne totalt inkompetente, sadistiska, narsissistiske, grymme, korkade och fege Caligula-karaktär i Game of Thrones har resulterat i mycket engagerad vrede på internet. Han kommer definitivt att saknas av mig. Jag har gillat GoT. Men serien dog redan i säsong 3.
Joffrey Baratheon
Det fanns från början många anledningar att gilla GoT. Det fyllde ett tomrum efter sagan om Ringen-filmerna och producenterna har onekligen lyckats vidarebefordra George RR Martins fantasyvärld till Tv-rutan. Miljöerna är magnifika och serien bärs upp av en rad stabila karaktärer anförda av halvmannen Tyrion Lannister. Mera bisarra element spetsar till historien, exempelvis Jaimes och Cerseis insustiösa relation, Lysa Arryns benägenhet att amma en 9-åring eller Casters sedvänja att gifta sig med sina egna döttrar och offra sina söner till de Vita Vandrarna. Dessa exempel kan multipliceras.
En avförtrollad värld. Serien har sin början i en ganska ovanlig utgångspunkt för en fantasyserie. Invånarna i Westeros är egendomligt skeptiska mot vidskepelse och få ur de högre klasserna tror på varken magi eller myter. Redan i första avsnittet av säsong ett (”The Winter is Coming”), när den vettskrämde och deserterande nattvaktsjägaren Will förs till Eddard Stark för avrättning vägrar Eddard att tro på hans berättelser om vålnader på andra sidan muren. Will avfärdas som en babblande galning och får möta sitt öde genom halshuggning. ”Vita Vandrarna har varit borta i tusentals år” berättar Eddard till sin son Brandon. Mäster Luwin lugnar samme Brandon (säsong 2) efter en mardröm med liknande budskap. Trots omfattande studier i magi hade den gamle Luwin aldrig funnit någon sann magi och hans rationella slutsats är att drakarna är borta, jättarna är döda och Skogens barn är glömda. Denna hyfsat skeptiska universum hade av sociologen Max Weber kallats för en ”avförtrollad” värld där eliten är målrationellt sekulariserad. Visst finns i det gudar i den här berättelsen men vad spelar de för roll i den politiska maktspelet? Jaime och Davos mfl gör rent ateistiska uttalanden. ”Det finns bara en gud och hans namn är Döden” – lär svärdmästaren Syrio Forel till sin lärjunge Arya -”och det enda vi säger till Döden är; – inte idag”. Denna värld är avskalad på mystik.
Men se, de Vita Vandrarna fanns visst, bakom havet föder khaleesin Daenerys drakar och prästinnan Melisandre en demon till lönnmördare. Thoros of Myr kan återuppväcka folk från de döda. Jon träffar på jättar och Brans medvetande kan förflytta sig till människor och djur. Under seriens gång sker alltså en gradvis ”återförtrollning”. Mystiken upptäcks under seriens gång från en ursprungligen rationell utgångspunkt Ett fantastiskt knep signerad George RR Martin som lyckligtvis även alltså återskapats i TV-serien.
Denna ”återförtollning” är bara en av seriens starka sidor. Men det finns dåliga sidor som en vän av ordning ständigt är tvungen att blunda för. De vanligaste kvinnogestalterna i serien är horor. De återkommande, omotiverade sexscenerna med prostituerade talar sin egen historia om TV-konsumenter. Eftersom i princip ingen av dessa händelser ägde rum i böckerna bakom serien avslöjar detta att fortfarande på 2010-talet resonerar producenter i stil med ”vi måste klämma in tuttar och sex här och där för att göra bra TV. Öh Öh”. Daenerys nedkärande i sin våldtäktsman till make var direkt störande. Vilket för oss till den etniska diskussionen.
Kolonialism. GoT följer den koloniala västerländska förståelsen av världen och dess folk till punkt och pricka. Dothrakierna i Österlandet Essos är nomader, primitiva och tatuerade. De visar inga prov på högre kapacitet till abstrakt tänkande och deras förmåga att tänka på skepp är tydligen genom termer som ”trähästar”. Den enda uppehället i stammens föreställningsvärld är plundring (dothrakierna saknar ord för ”tack” som ett tecken på deras version av moral) och den primära sättet att idka älskog är våldtäkt. Våldtäkterna äger rum bakifrån, likt djur. Det är alltså i denna ”kultur” som den högättade westerosblondinen Daenerys placeras, uppenbarligen för att sprida civilisation. Snart får dokhtrakierna våldtäktsförbud innan khaleesin går ut på sitt korståg mot slaveriets avskaffande. Säsong tre avslutas med en scen som borde vilken amerikansk newcon som helst att dregla. Denaerys Stormborn lyfts upp av en tusenhövdad skara av henne nyligen befriade svarta slavar som kallar henne Mysha (”Moder”).
Männen av Nord är en direkt motsats. Där finns inga slavar, bara frihetsälskande män som går sin egen väg, hårda och enkla men (med några undantag )ärofulla, ärliga och fyllda med heder. Eddard Stark låter hedern gå före det mesta. Han har inga problem med sin strävan att sätta den universellt kände massslaktaren Stannis Baratheon på järntronen av ren princip. Ofrivilligt kommen som han är till Kings Landing som liknar mest den medeltida Bysans med sin fina kultur, ränker och lister, eunucker vid hovet och blodiga tronstrider. I denna medelhavsklimat vantrivs den mysige Eddard som längtar hem till sommarsnö och 9-årsvintrar i kära Nord. En serie naiva beslut får honom bokstavligen att tappa huvudet.
Men när man nu är inne på säsong 4 måste man ställa några väsentliga frågor om filmens handling. Varför har det blivit så segt? Halvdussinet av seriens bärande karaktärer har avlivats på grymmaste vis och ersatts av mindre intressanta ersättare. Vem orkar investera intresse i en nytillkommen prins till horkarl från Spani…förlåt Dornien? Intressen för serien etablerades av b.la tre hotfulla metaberättelser:
A) ”Winter is coming”. Vart tog den hotfulla vintern med 30-meterssnö vägen?
B) De Vita Vandrarna identifierades tidigt som ett domedagshot mot hela människors värld. Men i säsong 4 har de inte hunnit fram till muren än. När kommer de?
C) Kommer Denaerys någonsin till Westeros?
Inget av detta (och mycket mer) kommer vi sannolikt få reda på under överskådlig framtid. Istället kommer vi få följa karaktärer som Brienne traskandes runt i Westeros letandes efter Sansa. Berättelsen har blivit en båt helt utan meningsfull navigation. Den är som en klocka så tickar men aldrig kommer fram till klockan. Suck.
Petter Alexis sa i en intervju med det svenska rapmagasinet Kingsize att han jag citererar ”aldrig hade breakat om det inte vore för Kjelle” och han tillägger ”Kjelle K var som en brorsa för oss alla, oavsett om du bodde i zinkendam eller i hooden”. Kjell Kriminell rimslaktaren som han kallas på gatan, har fram tills nyligen varit en aktör verksam i skuggorna, han har hjälpt svenska rappare sedan tidigt 90-tal att ”breaka” men har äntligen bestämt sig för att själv stiga ut i rampljuset med debutplattan Ja kan. Svensk hiphop har aldrig känts mer relevant.
”Dom kallar mig Kjelle K, jag tar rappen till en helt ny nivå, jag slaktar rim, jag och mina skallar simmar i stim”
Plattan börjar starkt med spåret ”Vi simmar i stim”. Budskapet om bröder som håller ihop i förorten Jakobsberg berör och jag drar paralleller till Les Miserablés och klasskamp och broderskap och textrader som ”cuttar du en av oss så spränger vi hela ditt kvarter medans vi ler” lämnar mig uppfylld av tankar. Kjell Kriminell lämnar ingen oberörd med sin bakgrundshistoria som ”haschare, rimslaktare, guzzhaffare” som även är namnet på spår tre på plattan.
Kjell överraskar även med mer lättsamma spår där han visar att han även besitter en kittlande smittande humor som är omöjlig att värja sig emot. På spåret ”Efter en stor stark puffar jag knark” som gästas av Daddy Boastin som inleds med att Boastin sjunger den svängiga refrängen ”Efter en stor stark, puffar jag knark bi bi be dong ding oh yea-a-ye” så levererar han rim som ”Hundarna dom skrattar och skrålar, jag knäcker knäskålar, käkar mackor och snortar fina colan”. Kjell Kriminell kan få mig lika lätt till skratt som till tårar.
Han bevisar även sin mångsidighet på spår som ”Jidder och knas” med Ken Ring och ”Ring snuten, Kjelle är ute” där han tar upp ämnen som gängkriminalitet, droger och problem med polisen och han gör det med sällan skådad fingertoppskänsla som gränsar till ren genialitet. Kjell är för svenska hiphopscenen vad Mozart var för klassisk musik..
”Dom kallar mig kriminell, horor och bus var kväll, Ayo släng upp en lina så åker vi karusell”
Skivan avslutas med låten ”Dom kallar mig kriminell”, spåret gästas av Petter, Ken Ring, Ayo och Big Fred och dom levererar sina bästa texter på åratal. Stjärnan är dock Kjell Kriminell som fullkomligt ”knäcker” på spåret med textrader som ”glider in i köket och fixar mig en burgare, tar sedan en lina och korkar upp kröken, ajöken nu ska jag roa mig med fröken”. Kjell Kriminell känns som vår tids Springsteen med tunga texter om livet på gatan och om livets goda som dans, musik och vänner att dela en flaska cristal med. Skivan Ja kan är ett måste för alla dom som väntat på den svenska hiphoppens återfödelse eller för alla skeptiker därute som avfärdar hiphop som nonsensmusik. Ja kan ger mig hopp, Ja kan säger Kjell och jag svarar honom, ja absolut det kan du Kjell.
Svenska män gör sällan mycket väsen av sig. Dom undviker oftast direkta konfrontationer, vädrar sällan sina åsikter högt i nyktert tillstånd och biter ihop och så håller dom på tills dom dör eller får någon slags sjukdom som tourettes eller annan psykisk åkomma på äldre dagar. Därför är det inte konstigt att den svenska mannen älskar den hårdföra burduse mediaprofilen som snackar på ett hårt, ocensurerat och ofta provokativt sätt. Svensken behöver förebilder som svär, slåss och är sådär ruggigt burdust manliga som bara en man över de trettio kan vara. Här följer en liten lista på några favoriter.
5. Den mätta kriminologen
Leif G.W Persson
G.W är Kriminolog och deckarförfattare och har en korv-aura över hela sin uppenbarelse som heter duga. Han är en sådan där urman som aldrig någonsin tvekar på sin egen förmåga och mer än gärna sätter någon uppnosig ung kvinnlig reporter på plats på ett sådant där myndigt sätt som bara en medelålders man kan. Han är en sådan där man som gärna ringer sin bank och förklarar allt som dom kan göra bättre. G.W är en sådan där alfahane som gärna vill att kollegor kallar honom ”professorn” i TV-program om brott, en man som inte backar för att käka en 200 grammare med béa som han sköljer ned med en pava kalvados en helt vanlig tisdag helt utan skam. Leffe kändes som en solklar patriark för den här listan då han gett den kaxiga mätta självgodheten ett ansikte och fungerat som en förebild för svenska medelålders män med en deckare på nattduksbordet i många år nu.
”Bara G.W och Kapten Ahab rockar denna look lika hårt”
4. Den dekadenta konstnären
Torsten Flinck
Torsten den försupne konstnären som gärna tog en lina med polaren Persbrandt ”back in da day” och förmodligen älskar ord som HELVETE eller HORUNGE eller valfritt svulstigt könsord. Torsten är den burduse suputen med ångest, en mardröm för alla i sin omgivning, den döende poeten. Torsten skäms dock aldrig, han är rock och dramatenskådis i ett, han har förmodligen testat alla droger som finns, han har säkerligen legat med alla typer av kvinnor (och män) och gillar att dricka rödvin direkt ur flaskan och oavsett om det är sant eller ej så är det precis så vi vill ha honom. Heja Torsten!
”Ångest much?”
3. Kjell Bergqvist
Den arga nordgermanen av folket
Kjell Bergqvist är en man av folket, han bor i ett litet samhälle utanför min hemstad Eskilstuna och han är ständigt förbannad över någonting. Faktum är att Bergqvist byggt hela sin karriär på att porträttera en temperamentsfull man i medelåldern. Personlig tror jag inte att Kjelle någonsin varit ung och naiv, jag tror att han en dag kravlade ur en klippskreva blodig och vrålandes mot den gråa himmlen, fullvuxen och skitförbannad. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett Bergqvist vara någonting annat än skitförbannad eller glad på det där sättet som bara en kraftigt berusad svensk man kan vara. Bergqvist har varit ”go-to snubben” för alla svenska filmare som behöver en arg jävel med ett hjärta av guld i millennium nu. Svensken verkar inte få nog av denna väderbitne nordgermanska man och slukar allt han gör med hull och hår vare sig det är som en sur gubbe i en film eller en sur gubbe på matresa på TV.
”Ur urbergen kravlade han sig upp och bespottade jorden sin hora till moder!”
2. Robert Aschberg
Den obekväme journalisten
Robert Aschberg eller Robban som han gärna kallar sig själv har en uppsyn av en blodhund som inte fått mat på en vecka. Han är lite av en kameleont i mediasvängen, i ena stunden kan han leda semiseriösa debattprogram eller ”nu ska vi sätta dit de orättfärdiga – program” och i andra stunden kan han leda talkshows som är ett stenkast ifrån att vara Springer-esque skräp-TV och det sköna med denna bulldog till man är att han inte bryr sig ett skit om vad du eller någon annan tycker. Under alla mina levnadsår har jag nog aldrig sett en man som är så trygg i sig själv och det känns som han skulle kunna tackla vilken skandal som helst, det skulle kunna uppdagas att han producerar tysk fetishporr utan att denna klippa till man skulle ruckas det minsta. Robban ger den grävande underhållningsjournalistiken ett ansikte och hans självklara uppsyn kommer förmodligen inspirera ett gäng generationer svenska män till innan han dör. Robban kommer nog dö när han bestämmer sig för det, en vacker dag kommer han få nog av alla lurendrejare och löst folk och utan vidare omsvep gå och lägga sig i en kista och tacka för sig och sedan inte yppa ett ord till.
”Vi har en ny sheriff i staden”
1. Mikael Persbrandt
Den hårdföre kameleonten
Här har vi en man som är precis allt det där många svenska män vill vara. Han spelar lika ofta hårdför snut som känslig machoman i svenska och danska dramer. Han tar plats vart han än dyker upp vare sig det är på dramaten eller på en fest med koks i kavajfickan. Persbrandt har precis allt den svenska mannen vill ha, han har växt upp i förorten, han har gått på teaterhögskolan utan att vara det minsta fjollig och han gillar att supa och dra linor på löpande band. Han är en man som för sig lika väl i frack som i träningsoverall och han är inte rädd för att stoltsera med sin manlighet i diverse soffbordstidningar eller grabbtidningar. Han är alfahanen bland alfahannar, en konungars konung och självfallet har han sex med Ulf Lundells dotter. Om de får en son ihop så vågar jag knappt tänka på hur jävla hårdför och manlig den knodden kommer bli.
Orka! drar härmed igång en ny fräsch artikelserie där vi valt ut ett antal Svenska ungdomsfilmer som belyser ämnen som ungdomsvåld, skadegörelse och främlingsfientlighet. Här har vi valt ut ett gäng filmer som vi tycker förtjänar en släng av Orka!-sleven. Vi ska analysera några rediga klaversteg i svensk filmhistoria men vi gör det med hjärta.
Paolo har brutit näsbenet tre gånger förklarar Quincy en av filmens karaktärer innan ledmotivet till Stockholmsnatt drar igång. ”Han hade liksom en mur runt sig”. Paolo en sextonåring som knådats i livets surdeg är filmens huvudkaraktär och det är hans resa som vi ska få följa. En resa kantad av side-kicks, snodda blend-cigaretter och arga ungdomar på glid.
”De e luuuunch”
Stockholmsnatt lanserades 1987 av filmmogulen Staffan Hildebrand på uppdrag från Televerkets kampanj ”Stoppa sabbet” som hade i uppgift att försöka få ungdomar att sluta slåss och ”sabba” telefonkiosker. Staffan Hildebrand hade filmen ”G” under sitt bälte och eftersom det var en sådan fantastiskt film om man frågar den förståndshandigkappade prao-eleven som kläckte förslaget att anlita Hildebrand så var valet att ha honom som skapare av filmen självklar.
När man tittar på Stockholmsnatt så känns det nästan som att regissören avsiktligt valt de värsta skådespelarna han kunde hitta och bad dom försöka suga mera, Visst vissa ur ensemblen var riktiga gatbusar som Paolo Roberto och Liam Norberg men jag tror nog att han hade kunnat få till mer trovärdiga skådespelarprestationer om han ersatt ensemblen med ett par dresserade grisar, jag tror att grisarna hade överglänst Paolo och gänget efter någon månads repetition lätt.
”En härdad gatbuse som brutit näsbenet FYRA gånger!!!”
Så vad handlar Stockholmsnatt om då, vad erbjuder denna mustiga buffé av prima skit oss underhållningstörstiga konsumenter av KONST? Filmen handlar om Paolo som sagt, en sextonåring på glid i det svenska storstadssamhället, kungen av kungsan som han kallades… en tiger. Man får inledningsvis följa denna gatsmarta yngling där han glider runt med sina hårfagra kompisar Ziggy och Dizzy (så sjukt balla namn!), han blir utkastad från en krog, blir kickad i skallen av Mange som är Paolos nemesis, spelad av Liam Norberg såklart och självfallet ska Paolo och Piff och Puff mucka gräl över en Gul Blend som förövrigt var min mammas favoritmärke när jag växte upp. ”Gul Blend, underbaaart” slänger Ziggy ur sig innan nävarna och side-kickarna haglar över ett gäng punkare.
Quincy Jones son Quincy dyker i ett tidigt skede upp i filmen där han hjälper Paolo fly från snuten, KNAS, genom att låna honom hans jacka så han kan flyta in i mängden. Quincy är sådär härligt sliskig som bara en ung Prince kan matcha. Han etablerar sig snabbt som en reko snubbe när jackan lånas ut med repliken ”det e lugnt, passar en tiger”. Dizzy förklarar även att han varit med i ”ODENPLANGÄNGET” men lagt av med sånt nu och en annan polare till Paolo som är förvirrande lik nämnda Ziggy fyller i med repliken ”dans, musik, PLOPP, ett helt nytt sound” Dizzy tillägger att han är en jävligt bra polare också… Quincy vilken najs polare asså!
”En av filmens musikaliska höjdpunkter”
Hur Quincy´s tiger-jacka skulle fungera som optiskt kamouflage förtäljer inte historien men kanske är det så att stockholmskids på glid besitter en ännu okänd form av logik som oss vanliga dödliga inte kan förstå och inte polisen som jagade Paolo heller för dom fick fast honom och skjutsade hem honom i polisbil. ”Fattar du inte att du åker polisbil nu, här är det vi som bestämmer”…. thuglife!
Jag skulle kunna redogöra för hela storyn i filmen nu men jag fokuserar hellre på alla pinsamheter som gör detta missfoster till film till vad den är. Men ok ska man summera handlingen lite kort så är det en film som försöker visa upp konsekvenserna av ett liv av ungdomsbrott och trasiga telefonkiosker. Det var meningen att filmen skulle avskräcka kidsen från sådant men det slutade med fler trasiga telefonkiosker och ungar som tränade side-kicks på skolgårdarna runt om i vårat avlånga land. Bra jobbat Hildebrand!
Den mest klassiska scenen i Stockholmsnatt är den där Casper snackar med Paolos kärleksintresse Nillan. Hela scenen känns så galet uppstyltad att jag jublar av fascination. Det känns som att skådespelarna räknar till tre varje gång innan dom säger sina repliker. Kameran pekar mot Nillan. Ett, två, tre ”Tjena Casper, läget” . Kameran över till Casper. Ett, två, tre… ”det är lunch” (är det lunch eller menar han att det är lugnt?). Kameran över till Nillan. Ett, två, tre ”härligt”. Kameran tillbaka på Ziggy Caspersson. Ett, två, tre… PLOPP!
Här följer en pinsam scen där Nillan förklarar för Paolo att det är synd att han slåss så mycket och Paolo sänker sitt huvud medans bakgrundsmusiken försöker signalera eftertanke… thuglife! Nillan fungerar som en slags moralisk kompass i filmen och hon dyker upp i flera scener där Paolo lämnas med sänkt huvud i eftertankens tecken, djupt, riktigt djupt, bra där Hildebrand… thuglife!
PLOPP. PLOPP och PLOPP vaddå PLOPP!? Casper Paolos polare med lustiga repliker om dans och nya sound gör vid flera tillfällen ett plopp-ljud som förmodligen var menat som en ball grej för att bringa mer karaktär till denna stencoola yngling med blond lejonman som man bara kan hitta på en man under 80-talet eller möjligen i någon husvagn på en campingplats. Faktum är att ploppet är en så sjukt töntig grej att jag tappar hakan och jag har flera gånger misslyckats med att få till det själv när jag dragit favoritrepliker från Stockholmsnatt genom åren och det har jag gjort kusligt många gånger. PLOPP!
Filmen är även fylld av oerhört forcerad sensmoral och målar upp flera scenarion som visar hur illa det kan gå om man håller på med ”bus” som att Quincy inte kunde ringa ambulansen när Paolos brorsa blivit misshandlad och knivskuren av Mange för att Paolo scenen innan ”sabbat” alla telefonkiosker… ”STOPPA SABBET”. Det märks verkligen vilken visionär Hildebrand är med sina exempel på karmas verkan och priset vi ALLA får betala för dålig sådan. Hildebrand vilken jävla hobbyfilmare, det är helt otroligt att den mannen matat oss med flera sådana här moralfilmer genom åren och att ingen utav dom påverkat ungdomar att sluta ”sabba” snarare har hans filmer fått kidsen att ”sabba” så in i helvete. ”Stoppa sabbet” Hildebrand, din lilla ligistuppfödare.
Stockholmsnatt är en kultrulle, ett totalt misslyckande för kampanjen ”Stoppa sabbet” och ännu en skitfilm från Hildebrand, denna underbara tågkollision till man. Stockholmsnatt matar oss med repliker som ”kolla hans sidekick, den baaara” eller ”ett stycke värsting” och den matar oss med musikvideoliknande montage som får mig att gömma ansiktet i kudden… piiiinsamt! Det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett, med ett pinsamt dåligt manus med skådespelare som spelar så kasst att klockorna stannar. Stockholmsnatt är en riktig skitfilm rent ut sagt och bör man se den minst ett par gånger innan man dör? Ja absolut! PLOPP!
När folk i allmänhet tänker på spel så tänker dom på krigssimulatorer eller äventyr i enorma fantasyvärldar, dom tänker på nördkultur, dom tänker på onlinespelande, vissa kanske till och med upptäckte att TV6 sände mästerskapen i Dota 2 och funderade en stund över hur stort det verkar ha blivit med spel. Dom allra flesta tänker inte på spel när dom tänker på immigrationskontrollen i ett forna östblock.
I spelet ”Papers, please” stjuter du inga aliens, eller hoppar på svampar eller möter några vänliga troll i en chatt, nej det du möter är en oändlig ström utav grå, slitna ansikten som vill komma in i ditt land Arstotzka och du möter dom inte med ett svärd i handen eller en eldboll från näven, du möter dom med två stämplar, en grön som representerar friheten att komma in och en röd som representerar ett bryskt avslag.
Du är ingen episk hjälte i Arstotzka, ingen storslagen resa väntar dig och dina trogna följeslagare, du är en passkontrollant till ett fiktionellt ryssland under 80-talet. Du är inte där av egen fri vilja, du är där för att du vunnit tjänsten på ”arbetarnas lotteri-dragning”, du får ett gratulationskort med information om vad du ska göra och var din familj ska bo. Det kanske ser ut som ett erbjudande men alla invånare vet vad det är, det är en order om inställande i Arstotzka tjänst, man har inget val, man gör vad regeringen säger åt en att göra.
Till en början tyckte jag ”Papers, please” var hysteriskt roligt, det kändes som en parodi på järnridån med alla sköna kommunistreferenser men efter att ha suttit och stämplat pass och kontrollerat folks papper ett tag fastnade skratten i halsen på mig. En man kommer in i mitt bås, han är glad att få komma ifrån sitt hemland där han och hans familj förföljs av regeringen, hans papper är oklanderliga. Han förklarar för mig att hans fru är bakom honom och han ber mig släppa in henne också innan han försvinner och hans fru tar hans plats i båset. Hon ger mig sitt pass men saknar ett intyg som krävs för immigration till Arstotzka, jag tar upp det med henne men hon förklarar att hon saknar dessa papper, hon ber för sitt liv att få komma in. Jag kan gå emot reglementet och släppa in henne, men då bötfälls jag då jag redan har fått anmärkningar idag, böterna är höga för regelbrott, min familj behöver varje öre till medicin. Jag har en röd och en grön stämpel, jag bestämmer om denna kvinna ska dö eller inte eller om min familj blir utan medicin eller ej.
”Papers, please” utspelar sig uteslutande i ett tullbås. Dina verktyg är en regelbok, som uppdateras dagligen med nya regler från regeringen, och två stämplar, en grön och en röd. Efter ett tag utrustas båset med andra verktyg som en skanner och dylikt. Allt presenteras med enkel grafik som luktar super nintendo och känns passande järnridå. Spelet går i stora drag ut på att kontrollera folks papper, leta efter saker som inte stämmer överens, jämföra dokument och förhöra folk om allt som inte stämmer. Det låter som en helt sjuk spelidé och rent ut sagt tråkigt men faktum är att spelet är fantastiskt välgjort och engagerande. Det är ett rätt otäckt spel, det får en att fundera över ens egna moraliska grunder och ibland kommer jag på mig själv med att småle när jag stämplar rött i ett pass, haha din parasit du kommer inte in i MITT land, vem är jag?
Senare i spelet kan man ta röntgenbilder på resenärer för att kontrollera att dom inte bär på vapen eller kontraband, det skannas ut en bild på dom där dom står nakna och ibland har dom tejpat fast vapen eller olagliga mediciner på sin kropp men ibland har dom bara gått upp lite i vikt och man känner sig som ett as som förnedrat dom men det måste göras min son är sjuk och behöver medicin och jag vill inte ha en anmärkning som kostar mig den.
Spelet har faktiskt en historia som innefattar terroristdåd och agenter från ”motståndsrörelsen” som försöker muta en. Spelet har 20 olika slut beroende på ens val. Spelet kan ta slut för att regeringen upptäckt att man tagit mutor, eller inte tjänat ihop tillräckligt för att betala hyran eller förlorat hela familjen i sjukdom. Det finns flera olika slut för att ha ”klarat” spelet också men för att nå dit måste man offra många människoliv på vägen. Spelet är trots sin enkla natur full av överraskningar som bara ökar på spänningen.
Man skulle kunna kalla ”Papers, please” för en thriller, ett slags skräckspel där du inte är någon storskalig hjälte men dina handlingar har ändå en stor påverkan på ditt liv, landet och dess immigranter och rörelser. Ibland överraskar spelet med att skicka in en flicka som sticker åt dig en lapp där hon förklarar att hon ska säljas till en prostitutionsring och att hennes hallick befinner sig i samma kö, ska du sätta dit honom och rädda flickan eller ta hans mutor för att dryga ut familjekassan. En mystisk man från ”motståndsrörelsen” ber dig släppa igenom specifika personer, om du gör det eller ej är helt upp till dig men alla beslut påverkar vilket slut du kommer få och det är oerhört spännande en bit in.
”Papers, please” är ett helt fantastiskt indiespel och påminner inte om något annat jag spelat och jag kan inte sluta spela det hur mörkt och hemskt det än blir, det är ett fascinerande koncept, en thriller helt befriat från plattformshoppande eller magier eller onlinestöd. Ryssvibbarna roade mig till en början men efter ett par timmar kändes jag fast i ett diaboliskt nät ett hemsk underbart nät.
Objektifiering är i dagens samhälle bland det fulaste som finns. Feminister skriker sig hesa om hur objektifiering av kvinnan cementerar manliga och kvinnliga könsroller och till viss del kan jag hålla med dom. Det finns skräckexempel på reklam som American Apperals kampanj för unisex-skjortor för att nämna en. I deras kampanj visades män ståendes avspänt med händerna i byxfickorna med skjortan knäppt medans kvinnorna visades upp i samma skjorta men nu liggandes lätt förföriskt utan byxor eller trosor på med rumpan putandes i vädret. Osmakligt visst, men någon katastrof som förtjänar sjukt mycket inlägg på fejjan eller annan media, blogginlägg i massor, upprörda diskusar precis överallt vet jag dock inte om det förtjänar. Är det verkligen ett sådant enormt problem för oss vanliga dödliga människor att det förtjänar en sådan mediastorm? Det är frågan jag ställer mig själv.
”American Apperals omtalade reklam för deras unisex-stjorta, väldigt underlig marknadsföring när den manliga motsvarigheten bara är en snubbe i en stjorta med brallor på och allt.”
När jag gick förbi en busskur för några veckor sedan såg jag en reklambild på en kvinna i badkläder. Det var ingen bild som stack ut eller kändes sexuellt provocerande, det var bara en bild på en vacker kvinna i baddräkt. Det räckte tydligen för att någon arg feminist skulle ta sig tid att kladda dit några ilskna rader på affischen om hur denna bild var en representation av patriarkatets förtryck utav kvinnan och maktstrukturernas objektifiering av kvinnokroppen, jag ser mig själv till stora delar som feminist (ja det är klart vi ska ha samma rättigheter oavsett kön) men när jag såg denna reklamaffisch med denna ditklottrade text så kunde jag inte annat än att sucka och sedan le för mig själv. Är verkligen en kvinna i baddräkt allt som krävs för att få gemene man och kvinnas könsroller att spåra ur och bli helt snedvridna?
”Är detta ok? Fuckar detta verkligen upp eran kvinnosyn!?”
Ibland känns det lite som att delar av feministrörelsen idiotförklarar oss vanliga dödliga som inte analyserar varje bild av en lättklädd dam på en reklamaffisch och funderar på hur just den så radikalt skadar våran syn på kvinnan. Det är som att människor är som en enda stor svamp som suger upp alla intryck utan att filtrera informationen och ser den som absolut sanning och en korrekt representation av hur saker och ting ska vara och är. Detta är befängt. Om halvnakna kvinnor på reklamtavlor skulle påverka människor så mycket som delar av feministrörelsen vill göra gällande skulle varje kvinna med minsta skavank sållas bort och produktionen av barn skulle sjunka till ett minimum. Heta kvinnor i reklam är inte en representation av sanningen och det fattar nästan varje normalbegåvad idiot därute, att påstå att gemene man och kvinna därute helt saknar förståelse för vad som är fiktion eller ej eller helt bygger upp sin kvinnosyn baserad på H&M´s reklamaffischer är en förolämpning. För dom flesta människorna är en kvinna i en bikini, bara en kvinna i bikini, ingenting som totalt fuckar upp oss män eller driver varenda tonårstjej till anorexi. Samtidigt säger jag inte att det inte finns reklam som är helt förkastlig men ingen reklam hur sexualiserad den än är får gemene man att gå ut och våldta kvinnor.
”Sex säljer är ingen ursäkt för kvinnoförnedrande sexualiserad reklam!”
Visst säljer sex, sex är något som dom allra flesta attraheras av och kan man egentligen klandra ett företag som bara vill sälja sin produkt för att använda sig av sex? Visst kan man ibland ifrågasätta om det är smakfullt men jag förstår inte riktigt hur folk tänker som ser det som att företagen ska ha något slags samhällsansvar som de är skyldiga att upprätthålla, är det verkligen Lindex ansvar att se till så att din kvinnossyn är intakt och sund? Föräldrar är en grupp som ofta går i taket över naket i reklamvärlden, föräldrar och feminister som inte verkar ha så mycket att kämpa emot längre. Varför förväntar sig folk att reklamvärlden skulle uppträda på ett samhällsriktigt vis och föregå med gott exempel och inte sälja med hjälp av sex? När blev det deras ansvar och inte vårat eget, om man nu till exempel är rädd för att ens tonårsdotter ska få snedvridna kroppsideal från reklam så är det väl lämpligt att dom sätter sig ned med sina barn och förklarar skillnaden mellan media och verklighet, precis som föräldrar idag förväntas förklara för sina barn skillnaden mellan fiktion och verklighet i till exempel filmer. När blev det reklamhorornas jobb att värna om människors självbild eller kvinnosyn? Visst reklam kan ibland vara osmaklig och vidrig men visa det då genom att inte köpa deras produkter, skriv inte en miljon arga inlägg på facebook, twitter eller aftonbladet som om dom hade något ansvar. Ok om våra politiker började använda sex för att marknadsföra sig själva då hade alla haft full rätt att be dom bete sig passande men företag som vill sälja badkläder har inget ansvar gentemot oss medborgare och våra värderingar och om en halvnaken kvinna i baddräkt är allt som krävs för att helt rasera en individs självbild och ideal så ligger nog problemet hos individens förmåga att sortera intryck och inte hos det gubbiga reklambolaget.
Jag kan reagera på sexualisering av barn, det tycker jag är vidrigt men jag kan inte förstå människor som går i taket över sexualiserad reklam som riktar sig till vuxna, ja men barnen tittar ju också gastar PK-individen med uppriktig förtvivlan i rösten, men ok återigen förklara saker och ting för era barn då tänker jag. Inte populär blir man men vafan människor, skärp er, ta ansvar över era egna ungar och eran egen könsbild om reklamvärlden dikterar våran syn på kön så är det upp till oss att förändra det, inte reklammakarna.
Apropå arga inlägg på facebook så roar det mig hur många som ser sidan som allmän egendom som ska uppföra sig samhällsenligt, Jag kan förstå att man tycker det är konstigt att det är ok med profilbilder där tjejer sitter och nästan visar brösten och putar förföriskt med läpparna medans en avtecknad anatomiskt korrekt vagina helt utan sexuella undertoner direkt plockas bort från sidan, jag förstår det och jag tycker själv det är knäppt men samtidigt så är inte facebook ett forum för våran kommun det är en privatägd tjänst för social interaktion, inget statligt finansierat forum, med andra ord har facebook rätt att plocka bort vadhelst dom vill, dom har ingen skyldighet att värna om våra värderingar. Många verkar tro det dock och jag undrar ofta hur folk orkar kritisera dom för sådant i all oändlighet. Gå ur facebook om deras syn på vad som är ok totalt kraschar med era egna värderingar, har ni barn under 18 som visar upp provocerande sexuella bilder stäng av deras konton då för jösse namn.
Så är sexualiserad reklam verkligen värt att skrika sig hes om? Personligen tycker jag helt klart att det är värt att prata om i många fall men jag tycker verkligen inte att det är någonting att lägga enormt mycket tid och resurser på. Sexualiserad reklam kanske inte är så bra men är det verkligen samhällets ansvar att sätta stopp för den? Om ens barn påverkas negativt av sexualiserad reklam är det inte i grund och botten föräldrarnas ansvar att reda ut begreppen med dom?
Jag tycker det men säger samtidigt inte att folk inte har rätt att reagera på sexualiserad reklam, gör det för all del men begär inte att reklampelaren utanför din port ska agera folkbildare, om Hasse på jobbet har taskig kvinnosyn så attackera inte reklamen Hasse tittat på, angrip Hasse i första hand. Är jag ute och cyklar? Har jag fortfarande rätt att kalla mig själv feminist när jag inte blir rasande när jag ser en lättklädd dam på en reklampelare, ja absolut.
”Hannah Simone är en sanslöst het kvinna, är jag en patriarkalisk mansgris? Min fru tycker Brad Pitt är het, än sedan”
Denna text har inte som syfte att försvara sexualiserande media eller ringakta feminism absolut inte, jag vill inte heller säga åt folk vad dom ska och inte ska reagera på. Jag ser mig själv som feminist men samtidigt vill jag inte stödja feministrörelsen ibland lite väl generaliserande syn på vad som är sexualiserande eller ej eller vad som är objektifiering och ok avbildande. Ingenting är svart eller vitt i media om man frågar mig men det är min högst personliga syn på saken, jag har ingen vilja att ta ifrån er eran.
Orka! 